"Den färglöse herr Tazaki" av Haruki Murakami

Jag ligger lite efter i mitt bokskrivande så det kommer drälla ner ett gäng bokinlägg här den närmaste veckan. Och vi börjar med en bok från en författare som ofta nämns i Nobelpris-sammanhang. Jag har inte läst jättemycket av Haruki Murakami, men det jag har läst har jag gillat.

Bildkälla Goodreads

Tsukuru Tazaki ingår i en grupp om fem personer som bestämt sig för att vara vänner livet ut. När Tsukura flyttar till Tokyo för att gå på universitetet ändras dock något, och när han återvänder hem får han veta att de andra inte längre vill ha med honom att göra, utan att han får en förklaring på varför.
Många år senare träffar han en kvinna som uppmanar honom att försöka ta reda på vad det var som hände och varför han försköts ur gemenskapen. Sökandet på svar för honom både hem och långt bort.

Murakami har ett speciellt sätt att skriva på som jag verkligen tycker om. Det känns lite drömskt och rofyllt på något sätt som är svårt att beskriva. Man har inget val som läsare än att bara svepas med i ordflödet. Jag jämförde det med att sitta i en båt ute på en sjö, guppandes lite lätt på vågorna. Eller som att gunga i en hängmatta en solig sommardag med solen strålar silandes ner genom ett lövverk. Är ni med på känslan? Så tycker jag det känns att läsa Murakami.

"Den färglöse herr Tazaki" blandar lyrisk realism med element av magisk realism och väver samman en berättelse med flera småberättelser i sig. Det ställs ganska många frågor under läsningens gång och inte alla dessa får vi något svar på. Ändå känns boken perfekt balanserad och som att den slutade på precis rätt sätt. Man kan få fundera själv på vad som hände sedan, om det ens är nödvändigt. Den allra största frågan - vad som hände med den där jätteviktiga vänskapen och varför Tsukuru utesluts ur gruppen - får vi svar på, och det är det viktigaste för just den här berättelsen.

Mitt betyg på "Den färglöse herr Tazaki" blev 4/5.

Jag kanske verkligen har dött tänkte Tsukuru plötsligt, som om han hade fått ett slag mot huvudet. Sommaren året innan, när de fyra vännerna plötsligt hade förnekat hans existens, hade ynglingen Tsukuru Tazaki kanske i själva verket dragit sitt sista andetag. Bara det yttre skalet av honom hade nätt och jämnt lyckats hålla sig kvar. Men nu, ett halvår senare, hade även detta skal förvandlats: såväl kroppsform som ansikte hade i ett slag ändrat utseende. Även Tsukurus sätt att betrakta världen var annorlunda. Vindens smekning, vattendragens ljud, ljuset som silades mellan molnen och årstidens blommor - allt tycktes honom främmande. Eller, kanske snarare, allt var på ett helt nytt sätt. Den som var där och syntes i spegeln kunde vid första anblicken tyckas vara Tsukuru Tazaki, men var i själva verket inte det. Det var bara ett ämbar vars innehåll hade bytts ut, men som för enkelhetens skull fortsatte att kallas Tsukuru Tazaki. Orsaken till att han fortfarande fick heta det var för att det inte fanns något annat namn.