Plejaderna om "Vinterkriget" av Philip Teir

Det var Plejadträff med gofika i lördags. Åt en så himla god kokosrulltårta med jordgubbar och grädde att jag haft fantasier om denna rulltårta sedan dess. Måste be att få receptet...
Vi pratade bok också, såklart. Som syftet med träffarna åter har blivit. Hurra! Boken som avhandlades denna gång var "Vinterkriget - En äktenskapsroman" av finske författaren Philip Teir.

Bildkälla Goodreads

Max och Kariina Paul har varit gifta länge och har två vuxna barn tillsammans. Äktenskapet går mest på slentrian, och ingen av dem är egentligen värst nöjd med sin tillvaro. När Pauls 60-årsdag närmar sig ställer Katriina till med kalas, ett kalas som Max bjuder en före detta elev på. Den här vintern är början till slutet.

Värdinnan bad om ursäkt. Hennes mening var att välja att en bok som var rolig, alltså en att kunna skratta åt även om ämnet kanske är allvarligt. I stället fick vi ett hopplock av några få månader i fyra personers liv, fyra personer som borde vara en familj men som beter sig som främlingar för varandra. Det är inte roligt. Det är inte värst trovärdigt. Och framför allt förstår vi inte syftet med den här boken. "En äktenskapsroman" tror man ska handla om ett äktenskap, men förutom vissa korta tillbakablickar vet vi som läsare ingenting om Max och Katriinas äktenskap innan boken tar sin början. Det ställs så många frågor, men ingen av dem får något egentligt svar. Det känns som att det mest skrapas på ytan, men något djup finner vi inte här.

Antingen är det då vi som inte fattar grejen, för det citeras kraftigt på bokomslaget från ganska stora tidningar om hur förträfflig den här boken är. Hur underbar texten är och att Tier skriver "i anglosaxisk tradition" och att man "tvingas tänka". Tänka på vad? Undrar vi? Hur sjutton boken ens kunde bli utgiven?
Det osar dessutom en hel del unket när man läser att Philip Tier är kulturchef på Hufvudstadsbladet - den tidning som citeras med sin hyllning på bokens framsida. Någon ville behålla jobbet eller?
Plejaderna instämmer inte i denna hyllningskör a la KFIB = Klubben För Inbördes Beundran. Det här känns som en bokutgivning baserad på kontakter snarare än talang, och kritik som mest är till för att klappa någon medhårs.

Våra betyg var låga och bestod av endast ettor och tvåor, mitt var en tvåa. Medelbetyget blev 1,75.

Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och de skulle göra många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster.
Det hela var en olyckshändelse. Max trampade på hamstern. Han kände hur någonting mjukt rörde sig under hans fotsula, han hörde ett egendomligt och förfärligt pip från golvet, och sedan var det försent. Blixten, som bara var ett halvt år gammal, åkte in i en påse längst bak i frysen.
Det var tillräckligt för att deras äldsta dotter Helen skulle vägra prata med dem på två veckor. Men när Max tänkte på det nu undrade han om inte problemen började redan i november.