lördag 7 maj 2016

"Väckelse" av Stephen King

Även ens favoritförfattare måste ju ibland få lov att göra böcker som man inte tokälskar. Och jag tokälskar inte "Väckelse" av Stephen King- Faktiskt kommer jag på mig själv med att önska bort de övernaturliga delarna i den här romanen, de som kommer i slutet som en sorts Kingsk mardrömsavslutning.

Bildkälla Goodreads
När Jamie Morton är 6 år och leker på gårdsplanen utanför hans hus faller en skugga över honom. Skuggan tillhör den nya pastorn i kyrkan bortåt vägen. Han blir snabbt väl omtyckt, tillsammans med sin fru och sin lille son. Pastorn har ett udda intresse i energi och elektricitet, ett intresse som en gång botar Jamies bror från en skada.
När en olycka drabbar pastorn ger han en sista rungande skräckpredikan, avsäger sig sin tro och ger sig av. Men Jamies och pastorns vägar ska fortsätta att korsas, och till sist leda till den slutliga uppgörelsen i den före detta pastorns sökande efter det som ligger bortom porten i muren.

Så länge den här boken är en berättelse om ett liv och diverse häpnadsväckande omständigheter är det riktigt bra. På slutet tycker jag dock att boken tappar fart och nästan ramlar in på ett spår som den känns som att King har varit inne på förut, och som han kanske tröttnat lite på. Texten tappar liksom lite av sitt hjärta och börjar gå på tomgång ett tag.
Det är dock lättläst och går snabbt att komma in i. Persongalleriet är det heller inget fel på och man tycker liksom om alla karaktärerna här i, inklusive pastorn som mest känns som att han halkat in på villovägar. Han ska väl vara bokens "skurk", men han är en ömkansvärd sådan och de fel han begår begår han mest av oförstånd - han vet helt enkelt inte vilka krafter han väcker upp och vad hans handlande får för konsekvenser.

Man märker väl att King har många andra författare han inspirerats av och här lyser det nästan igenom lite H.P. Lovecraft. Inte för att jag har läst mycket av Lovecraft, snarare tvärtom, men jag har läst om honom och hans böcker och jag tycker mig se en klar inspirationskälla här. Någon jämförelse kan jag dock inte göra.
Boken känns också som en känga åt alla dessa väckelsepredikanter som far omkring i cirkustält och "helar" folk. Faktiskt som en känga åt hela den där predikogrejen som verkar vara så stor i USA med egna tv-kanaler och folk som sitter hemma och ringer in kollekt som den som predikar kan köpa en lyxbil eller två för. Det lyser igenom lite att Stephen King i högsta grad ogillar den företeelsen.
En liten uppgörelse med hans eget drogmissbruk också. Och den där viljan till en quick fix som lever i så många av oss. Om det så gäller att bli kvitt ett beroende eller få bot på en sjukdom. Vore det inte skönt om sådant gick att åstadkomma med en knapptryckning istället för hårt jobb?

Jag tyckte om boken, men jag älskade den inte. Jag gillade att läsa om Jamies liv och upplevelser och möten med sin gamla pastor, men mer än så blev det inte för min del den här gången. Jag som brukar ge Stephen King rätt så höga betyg nöjer mig den här gången med medelbetyget 3/5. Den är läsvärd, men just som King-bok hade jag kanske förväntat mig lite mer.

Livet är åtminstone på ett sätt verkligen som en film. Huvudrollerna spelas av ens familj och vänner. Andra framträdande roller har grannar, arbetskamrater, lärare och nära bekanta. Därtill kommer birollerna: snabbköpskassörskan med det vackra leendet, den trevliga bartendern på kvarterspuben, de som kör samma träningspass som du på gymmet tre dagar i veckan. Och så de tusentals statisterna - de som rinner genom ens liv som vatten genom ett såll, sedda en gång och sedan aldrig mer. Tonåringen som bläddrar i seriealbum på Barnes and Noble och som man måste klämma sig förbi -  med ett frammumlat "Ursäkta mig" - för att komma åt tidskrifterna. Kvinnan i den intilliggande filen framför ett trafikljus, hon som tar tid på sig att bättra på läppstiftet. Mamman som torkar bort glass från lillans ansikte på en vägkrog där man stannat och tagit en matbit. Försäljaren som man köpt en påse jordnötter av på en baseballmatch.
Men ibland uppträder någon som inte passar in i de här kategorierna i ens liv. Det är jokern som hoppar fram i leken enstaka gånger under årens lopp, ofta i ett krisläge. Inom filmen är rollfiguren känd som den femte rollen eller katalysatorn. När han dyker upp i en film vet man att han är där för att manusförfattaren har placerat honom där. Men vem skriver manus till våra liv? Ödet eller slumpen? Jag vill tro på det sistnämnda. I själ och hjärta vill jag det. När jag tänker på Charles Jacobs - min femte roll och katalysator, min nemesis - kan jag inte uthärda tanken att hans närvaro i mitt liv hade med ödet att göra. Det skulle betyda att allt det hemska - det fasansfulla - var förutbestämt. I så fall finns det inget ljus och vår tro på det är en dåraktig inbillning. I så fall lever vi i mörker som djur i en håla eller myror djupt inne i stacken.
Och vi är inte ensamma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.