"Tredje rikets sista dagar" av Charles Whiting

"Du vet att det där inte är en roman va?" sade älskade maken oroligt när han såg mig sitta med boken "Tredje rikets sista dagar" av Charles Whiting i handen. Och självklart visste jag det. Jag läser mycket skönlitterärt, men då och då är det skönt att landa lite i verkligheten också.

Bildkälla AdLibris

Den här boken handlar om de sista månaderna av andra världskriget, från nyåret 1945 till VE-dagen 8 maj samma år. Vi har hört det förut, och läst det och sett det skildrat på film och tv otaliga gånger. Hur Hitler och hans trupper till slut fick se sig besegrade.
Den här boken belyser lite närmare skeendena fram till dess, ofta genom återgivna vittnesmål både av soldater, befäl och civila. Och det är när den lilla människan kommer till tals som jag tycker det blir riktigt intressant. När det inte bara handlar om strategier, härförare och antal släppta bomber utan om maten de åt - eller inte åt - hur de marcherade och hur den "befriade" befolkningen behandlades.
Det är inte upplyftande läsning, men när är krigsskildringar det?

Charles Whiting deltog själv som stridande under Andra Världskriget och har i flera fall själv intervjuat andra som deltog i striderna, både befäl och soldater. Att han var journalist märks också, texten har en reportageliknande stil, fullsmockad med fakta. Den lyckas ändå få en annan ton än en väldigt lång tidningsartikel och är klart läsvärd. Kanske mest intressant för den som är intresserad av historia i allmänhet och WWII i synnerhet.
Mitt betyg blev 3/5. Jag har andra historiska epoker jag tycker är intressantare, men jag är inte direkt ledsen över att ha läst den här boken.

Sedan kommer några av dem tillbaka. Kanske springande och skrikande med ögonen uppspärrade i oförklarlig skräck, eller också kommer de haltande och halvspringande, med ena armen utsträck likt en blind som trevar sig fram, eller också ligger de kanske kastade över motorhuven till en lerig jeep, medan de fula gula bandagen som täcker såren redan håller på att bli röda av blod; eller också är de på väg tillbaka, röda i ansiktet av ursinne och med skräckslagna fångar, som de hotar med bajonetterna så fort de tycks sakta farten. "Macht schnell, tyskjävlar... macht schnell!"
De livlösa, kakiklädda kropparna på de kratertäckta åkrarna. Nyinryckta soldater allesamman, ensamma och övergivna - segerns pris. Deras kamrater som traskar vidare mot sitt oundvikliga öda, några kaxiga med hjälmen käckt på svaj och en halvrökt cigarett bakom örat. Men de flesta allvarliga och koncentrerade. Grå vålnader som försvinner in i tidens bruna drivande rök. Kängornas ljudlösa tramp, artilleripjäsernas dova muller och de vredgade, förvånade, plågade och triumferande ropen. Ljuden är dämpade nu, nästan borta, men de ekar fortfarande i tidens långa tunnel - tyskar, amerikaner, kanadensare, britter, både vänner och fiender, förenade i döden eller i minnet. Vanliga människor?
Nej, bara stackars jävla infanterister...