Redan i början av 2014 hade jag min första ganska långa paus från Facebook - dels som en egen idé, men också på inrådan av min kurator. Jag var helt enkelt stressad av den "se-så-duktig-jag-är" alternativt "oh-ack-och-ve-vad-mitt-liv-är-hemskt"-mentalitet jag upplevde rådde på Facebook. Det är svart eller vitt där, det finns inga gråzoner. Antingen visas det upp en glättig fasad så eller så är livet nattsvart - gråskalor finns inte. Mitt liv var i gråskala då. Just när jag tog min första paus var det i en sådan hemsk period av mitt liv att jag inte sov, inte kunde koncentrera mig, och mina studier for käpprätt åt helvete. Mitt i detta satt jag och såg hur mina "vänner" på Facbook hade värsta Carl Larsson-idyllen i sin liv. Jag kände mig otillräcklig och misslyckad som människa som inte hade bakat pepparkakor och gratinerat hummer till nyårssupén, som självklart intogs i paljettklänning med ett glas krispig champagne i näven. Perfekt sminkad, smal och med underbart fluffigt hår.
Det var i jultider alltså. Och jo - det är den bilden ni visar upp, i varje fall i ögonen på en sådan som mig som inte orkade borsta håret och som grät sig till tre timmars sömn varje natt - om jag hade tur.
Paus alltså.
Men en paus är just det. Man är bara en inloggning bort från att vara aktiv igen. Och för varje gång jag loggade på igen kände jag mer och mer avsmak.
Så - i april insåg jag en viktig sak. Jag har ingen anledning att ha ett Facebook-konto. De vänner jag verkligen vill ha kontakt med har jag ändå kontakt med. De andra är "vänner" - eller bekanta. Den enda anledningen skulle möjligen vara Plejaderna, men vet ni - det funkar ändå för de är mina vänner - de messar mig om det är något.
Jag har saknat mitt Facebook-konto exakt inga gånger alls och funderar på att göra min inaktivering permanent, det vill säga avsluta kontot helt.
Och här är den stora anledningen till det - och också min kommentar till Pernys inlägg:
Hur mycket ger det egentligen?
Om man mäter tiden man spenderat på Facebook mot vad man får tillbaka - hur ser siffrorna ut då? Får man tillbaka en tiondel ens? På något som kan räknas som något positivt?
Är det så kallade kontaktnätet något värt om det man betalar med är sin sinnesro? Sin tid? Sin möjlighet att göra något annat? Som att läsa en bok, skriva en bok, söka ett jobb, ta en promenad, ha tråkigt en stund, se en film, krama någon, ta en promenad, föra ett samtal, träffa någon på riktigt, älska, måla naglarna, köpa mjölk, ta en cykeltur, plocka en liter blåbär, klappa en katt, klappa en hund, måla ett hus, skaffa en ny hobby, baka ett bröd, laga coq au vin, laga falafel, brygga te, skriva ett brev - för hand, titta ut genom fönstret - bara stanna upp och vara.
Vad är viktigare än att leva? Inte Facebook i varje fall. För mig var Facebook en tidsfälla som jag tack och lov tog mig ur. När jag kunde ta ett steg tillbaka och se på hur jag mådde av Facebook och vad Facebook gjorde med mig och min tid så var valet lätt. Jag valde mer tid till annat och ökad sinnesro. Och jag har som sagt ångrat det inga sekunder alls.
Då ångrar jag aningen mer att jag avslutade mitt Tumblr-konto. Där finns inte halvmesyralternativet "inaktivera" - antingen är man med eller inte. Jag valde inte. Här spenderade jag också alldeles för mycket tid, men samtidigt hade jag lite kul - Tumblr för mig var intressebaserat och de konton jag följde där följde jag för att vi hade gemensamma intressen.
Men - jag var där för mycket, för länge, och för ofta och kände att det fick räcka. Jag är trots allt vuxen och Tumblr känns som något för en betydligt yngre publik. Kanske att jag skapar ett nytt konto någon gång, men samtidigt - det är ganska gott att sköta sig själv också.
 |
| Bara en av sakerna jag mycket hellre gör än låter min tid slukas av Facebook - gosar med katt. |
