Eller som den egentligen heter "All världens myter i text och bild" återberättade av Neil Philip. Han tar alltså inte cred för själva berättelserna, vilket stämmer bra för det är ju knappast han som skrivit mytologin från någonstans i världen, han har bara valt ut vilka han ville samla i den här boken.
Mitt ex har stått i bokhyllan väldigt många år, och jag gissar att jag köpt den på en bokrea någon gång för massa år sedan. Tänkte att det var dags att verkligen läsa den också.
Det här är en ganska kort bok, så jag hade egentligen inte behövt lägga den som en månadsbok, men nu gjorde jag så ändå. Jo, för det här var alltså boken jag valde som septembers månadsbok. Tänkte jag skulle läsa två berättelser om dagen, men det kändes ofta för lite så mest blev det fler, så jag läste ut den en massa dagar i förväg.
Jag gillar att boken inte bara tar upp de vanligaste grekiska och nordiska myterna, utan att mytologi och sagor från hela världen är med här. Allt från Grönland till Afrika och Australien, från Japan till Amerikas urinvånare - både i nord och syd. Däremot blir jag inte riktigt sams med indelningen, då jag ofta tycker att berättelsen inte riktigt passar in där Neil Philip valde att lägga den. Jag har grunnat på om det inte hade varit smidigare att lägga dem efter region, om inte annat för att det är lättare att komma ihåg vem som är vem då. Det går i och för sig att hoppa till nästa berättelse i ordningen, då de i flera fall har hänvisningar till nästa berättelse, eller vilken som var innan, men orka. Kan känna att det inte riktigt är mitt jobb att göra om indelningen... Som plus i kanten finns det ett "personregister" (gudaregister?) i slutet av boken, om jag någon gång behövde friska upp minnet. Hade där gärna sett fler och utförligare familjeträd över de mytologiska släkterna, för här var bara den grekiska och den nordiska mytologin representerade.
En annan sak jag inte alltid var sams med var illustrationerna. Det var ibland insprängda lite hur som happ i texten, vilket ibland störde mitt läsflöde. Dessutom med massor av bildtexter som även de stoppade upp. Lösningen blev så klart att först läsa berättelsen och sedan gå tillbaka för att kolla in bilderna och läsa bildtexter. Ibland illustreras berättelsen av fotografier, och där kunde vi även ibland få lära oss ett och annat om platsens historia, inte bara om mytologin.
De tecknade illustrationerna tyckte jag om i all sin färgprakt, men det känns som att illustratören Nilesh Mistry inte riktigt var kompis med att måla hår. Särskilt skäggväxt såg ofta ganska konstigt ut. Allra bäst tecknande var djuren, både sådana som existerar och mytologiska djur.
Jag känner tydligt att jag inte riktigt är målgruppen här, utan snarare en nyfiken person i mellanstadieåldern. Men det finns som alltid saker att hämta även för nyfikna tanter som närmar sig 50-årsåldern.
Mitt betyg på "All världens myter" blev 3/5.
