"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren

Nostalgitrippen i bokhyllan fortsätter. Det är ju något särskilt med att läsa sin barndoms favoritböcker, väldigt välbekant och mysigt. Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst "Bröderna Lejonhjärta" vid det här laget, jag tror minsann att det är min favorit av Astrid Lindgrens böcker. En sak är i varje fall säkert, det är det finaste bokomslaget.

Bildkälla Goodreads

Karl Lejon bor med sin mamma och storebror Jonatan. Jonatan kallar Karl för Skorpan och berättar för honom om Nagijala, lägereldarnas och sagornas land, dit Skorpan kommer när han dör. För Skorpan är döende, och Jonatan kommer behöva leva utan sin bror.
När en eldsvåda bryter ut i huset är det dock Jonatan som dör först. Hans mod gör att han blir kallad Lejonhjärta. Och snart kommer Karl efter, till sagornas tid.
Men alla sagor är inte goda. I den vackra Körsbärsdalen är livet vackert, men i Törnrosdalen på andra sidan bergen har Tengil tagit makten och härskar med skräck och Katla.

Hon kunde det där med att skriva sagor, och att skriva så att det landar väl i olika åldrar. Som barn var jag helt uppslukad av spänningen, det på något sätt romantiska i att leva enkelt, få sitta vid en lägereld och tugga fårfiol och att ta hand om sina djur och mest bara vara. Men nu läser jag även in de där riktigt mörka stråken. Skräckväldet som Tengil styr med, hur han försöker sprida ut sin ondska. Och att det finns ännu ett liv bortom efterlivet, lite som ett sökande efter Nirvana.
Slutet kan jag dock så här idag känna att det kan vara känsligt att läsa för en person som är suicid till exempel, och det läggs ett väldigt stort ansvar på stackars Skorpan, som faktiskt bara är ett barn. Så även om slutet är ganska fint, att bröderna får fortsätta vara tillsammans, så lämnade det en lite klibbig eftersmak.
Döden är ett stort tema i den här boken helt igenom, och om det känns som ett svårt ämne så kanske välja en annan bok. Det är dock döden som inte helt igenom nattsvart - det finns ljus där. Det finns kärlek och hopp. Jag fann den ganska trösterik att läsa, även om just den här omläsningen skedde väldigt nära inpå min pappas död. En av buketterna vid begravningen hade texten "Vi ses i Nagijala", så inspirationen till att läsa boken fanns nära till hands.

Men ändå, jag älskar "Bröderna Lejonhjärta" och Ilon Wiklands illustrationer är så drömmande vackra - även när de skildrar något ganska otäckt.
Mitt betyg blev 4/5.