"Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

En kanske inte så oväntad effekt av min pappas bortgång är att jag känner mig väldigt nostalgisk. Jag vill liksom tillbaka till det där bekväma och trygga som jag hade med honom. Och en av de sakerna är att jag vill läsa något välbekant.
Den enda tänkbara boken i min tbr-hög ("Americanah") lockade inte alls när jag läst ut "Mansfield Park", utan jag tittade istället på mina barndomsböcker där i bokhyllan. Astrid Lindgrens böcker var så klart en viktigt del i min barndom, så att jag valde en av hennes böcker låg inte så långt borta. Och en av mina favoritböcker av henne är "Mio, min Mio", så den blev det.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten på Upplandsgatan i Stockholm. Han är ett olyckligt barn, som helst vare sig ska synas eller höras. 
En kväll hittar han en ande i en flaska, och det visar sig att anden kommit för att föra Bo(sse) till hans fader konungen i Landet i fjärran. 
När han kommer dit blir han Mio, älskad son till konungen. Han får vänner, en vacker häst och ger sig av på äventyr i det vackra landet. Men där finns också ett land där mörkret alltid råder. I det landet härskar riddar Kato, med sitt hjärta av sten. Enligt sägnen är Mio den ende som kan befria landet från riddar Katos ondska.

Det här är så klart en snabbläst berättelse. Astrid Lindgren skrev ofta sagor, och "Mio, min Mio" har alla välkända sagobegrepp, särskilt tänkte jag på alla upprepningar. Åldersgruppen boken riktar sig till är inte min, men jag hittar saker att älska även med mina vuxna ögon. Där jag som barn drogs med i fantasierna kring Landet i fjärran, med sina gröna ängar och ändlösa sommardagar, ser jag idag andra saker. Jag drabbas av att boken faktiskt är ganska sorglig. Bo/Mio jämför ofta sitt nya liv med det han levde förut. Många av de han tyckte om från tiden innan Landet i fjärran, kommer utseendemässigt igen i hans nya tillvaro - även om det såklart inte är just de personerna utan några helt andra. Till och med i slutkapitlet av boken jämför han dock och undrar om de överhuvudtaget saknar honom där i Stockholm.
Jag kan inte heller riktigt komma över att det känns som att Bo dör för att kunna komma till Landet i fjärran och bli Mio. Mycket i bokens symbolik talar för det. Astrid Lindgren drog sig inte heller för att skriva om barn som på ett eller annat sätt for illa, och hur deras fantasivärldar blev deras räddning. Döden var ett tema hon använde flera gånger i sina böcker, och hon gjorde det bra.
Texten flyter på fint, och jag får fina inre bilder av Mios värld. Mycket av det kan vi så klart även tacka Ilon Wiklands fina illustrationer för, som här förekommer i riklig mängd.

Barnet i mig älskar "Mio, min Mio" och jag gav den betyget 4/5.