"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie

Ibland har en tur. Jag hade "Americanah" låg i min kundkorg på Adlibris sida, när slumpen förde mig och älskade maken till en av stadens second hand-butiker. Jag kollar alltid in bokavdelningen i second hand-butiker, och det var ju tur att jag gjorde det den här gången med, för då behövde jag vara betala en tia istället för fullpris för en bok jag ändå ville läsa. 

Bildkälla Goodreads

Ifemelu och Obinze har varit ett par sedan tonåren i Nigeria. De bestämmer sig för att studera i USA, och Ifemelu flyttar dit först, Obinze har svårt att få visum, särskilt efter 9/11. Till en början håller de kontakten, men så småningom kommer tystnaden och de glider isär.
Obinze flyttar till England, men har svårt att få ett permanent uppehållstillstånd. Så småningom deporteras han tillbaka till Nigeria, där allt vänder. Han skapar sig en egen förmögenhet och bildar familj.
Ifemelu stannar kvar i USA. Hon får medborgarskap och driver en framgångsrik blogg om rasfrågor sedda med en en svart icke-amerikans ögon. Hon lever ett bekvämt liv med sin amerikanske pojkvän, tills hon bestämmer sig för att bryta upp och flytta tillbaka till Nigeria.

Kärleken mellan Ifemelu och Obinze är central i hela den här boken. De är varandras stora kärlek och dras till varandra genom avstånden och åren. Det här är ingen romantisk bok för det.
Jag tycker att den bra skildrar livet och hur olika det kan te sig. Jag tycker också om Ifemelus iakttagelser av amerikanerna och hur de hanterar rasfrågan. Faktiskt var det Ifemelus kapitel jag tyckte bäst om, särskilt när hon fortfarande befann sig i USA och hade diskussioner och blogginlägg med teman som känns brännande aktuella. Att de ses med hennes ögon, en svart person som kommer från Afrika och ser på rasismen med den utomståendes ögon, är mycket intressant och bitvis träffande. 
Obinzes upplevelser är förvisso intressanta de med, men på ett annat sätt. Det är mer desperation i hans berättelse. För mig var Ifemelu bokens huvudperson, och den jag brydde mig mest om.

Chimamanda Ngozi Adichie är mästerlig på att bygga upp miljöer och personer. Jag kommer på mig själv flera gånger med att tydligt se scener framför mig, som i en film. Och det är snudd på att jag känner doften av all mat som äts - det är så att jag önskar att det fanns en medföljande kokbok.
Däremot tyckte jag att boken kändes för lång. Det var en himla resa för att komma till ett slut som lämnade mig med en undran om det var en feltryckt bok och det fattades sidor. Det slutade så abrupt, så öppet. Ibland gillar jag öppna slut, men inte riktigt i det här fallet. Jag hade läst alldeles för många sidor som byggde upp till det där oavslutade slutet. Några stora känslor väckte den inte heller hos mig, som hennes genombrottsbok "En halv gul sol" gjorde - som du borde läsa om du inte redan gjort det.

Jag gillade "Americanah" mycket. Betyget blev 4/5