Plejaderna om "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson

Det bästa med vaccin och sol är att Plejaderna numera kan ses irl. Igår satt vi utomhus och skrämde värdinnans grannar med våra höga skratt - samtliga fullvaccinerade. Skönt avbräck i min sorg, att träffa de här fina människorna, som så väl förstår om jag blir lite tyst ibland.

Bildkälla Goodreads

Desirée har alltid bott på vårdhem, sedan födseln någon gång på 50-talet. Hennes kroppsliga förmågor har kraftigt försämras och nu kan hon varken gå eller tala. Hon har däremot förmågan att förflytta sitt eget medvetande in i ett djur eller en annan människa, och på så sätt kunna lämna vårdhemmet. Det är så hon håller koll på sina systrar, de som inte ens vet om att hon finns.

En av dem har stulit Desirées liv, och det är dags för henne att ta reda på vem.

Det här är ingen ny bok, utan den kom ut redan 1997 och vann Augustpriset samma år. Inte illa för en skönlitterär debut. Och vi kan förstå varför. Språket är väldigt fint och medryckande. Det går snabbt att komma in i handlingen, även för oss som hade böcker med ganska litet typsnitt (glasögon är en himla trevlig uppfinning). Det märks att författaren är duktig på språk och ord, så har hon en bakgrund som journalist också.
Det är kanske på grund av den bakgrunden som hon på ett så levande sätt kunnat ta sig in i fyra olika personers liv. Fyra systrar som upplevt så olika saker, till och med sett på samma situation med helt olika perspektiv.
Boken berättas dels i nutid (1990-tal) och i tillbakablickar. Vi får följa de olika systrarna i sina egna kapitel, då deras perspektiv blir det viktiga. På så sätt får vi historien berättad för oss från olika vinklar, och kommer sakta fram till bokens slut och en övergripande blick över deras liv som ger en liten aha-känsla. Jag upplevde att boken nästan hade vågrörelser i sitt berättarsätt. Den slutar kanske lite konstigt, men det ser vi som helt och hållet avsiktligt. Om det inte hade varit för tillbakablickarna hade det här varit en slice of life, sedd från sessa fostersystrar. Överlag är boken inte helt lätt att stoppa in i ett genrefack, då den känns som en historisk roman, en nutida dito och en fantasy med sina inslag av magisk realism.

Även om det var intressant att få perspektivet från vårdhemmet och det sätt som skadade barn behandlades förr i tiden, så kunde vi ibland känna att Desirée och hennes aprilhäxegrej var lite överflödig. Där hade det nästan varit intressantare att istället får fostermamman Ellens perspektiv. Varför hon lämnade ifrån sig Desirée och vad hon kände för sina fosterbarn. Att Christina, Margareta och Birgitta alla såg henne på olika sätt framkom så klart tydligt, allt från en räddare till en tjatig kärring. Så gick de tre väldigt olika öden till mötes, med det gemensamt att de alla verkar ha svårt att släppa någon in på livet. Både att ge och ta emot ömhet verkar ganska främmande för dem.
Självklart finns det vissa saker vi absolut inte gillade med den här boken. Jag som alltid tycker illa om myten om mödomshinnan, blir så klart väldigt trött på detta blodflöde av penetration av en hinna som inte finns. Extra mycket som det är en kvinnlig läkare (!) som tar saken i egna händer.
En annan scen som vi tyckte blev obehaglig var den där Desirée tar besittning av en annan kvinna för att få en kärleksnatt med den hon är kär i. Det skulle kanske ses som något rart, att till och med hon fick uppleva sex och en natt av passion, men egentligen är det en våldtäkt. Det var inte direkt så att hon frågade den där tjejen om lov innan hon skuffade undan hennes medvetande och lade upp hennes kropp för den här mannen. När det då läggs upp som att det ska vara något fint för Desirée så känner jag bara äckelkänslor.

Det förekommer fler scener med ganska jobbigt innehåll, men de känner vi ändå har sin del i berättelsen.

"Aprilhäxan" fick hyfsat samstämmiga betyg av Plejaderna, som lägst 3,25 och som högst 4. Mitt eget betyg var 3,5/5. Plejadernas medelbetyg hamnade den här gången på 3,6.