"The invisible life of Addie LaRue" av V.E. Schwab

V.E. Schwab har blivit något av ett säkert kort för mig när det gäller urban fantasy. Så när "The invisible life of Addie LaRue" kom ut förra året åkte den raskt upp på min milslånga lista över böcker jag vill läsa. Den fick vänta ett tag alltså, men nu är den utläst och klar.

Bildkälla Goodreads

Adeline LaRue föds i Frankrike i slutet av 1600-talet. 1714 ska hon giftas bort, och desperat att fly undan det påtvingade äktenskapet ingår hon ett avtal - hon ska få ett evigt liv i frihet. Haken? Alla hon möter glömmer genast att de har träffat henne.
300 år senare är Addie i New York. I en liten bokhandel möter hon Henry, och dagen därpå minns han henne. Men Henry bär på sina egna hemligheter, och snart börjar en kamp mellan liv och död, människa och gud.

Boken berättas i olika tidslinjer. Dels Addie (och Henry) i 2014 års New York, men vi får också följa Addie under hennes 300 år på jorden. Det är inte svårt att hänga med var vi befinner oss eftersom varje kapitel inleds med en plats och ett datum. Vi får veta olika detaljer i Addies liv allteftersom, och hela bilden har vi klar för oss först i slutet av boken.
Schwab är duktig på att skriva och har ett språk som jag ofta fastnar för. Däremot slås jag den här gången av alla konstiga fel som smyger sig in. Typfel är en sak, men ibland dyker det upp konstiga meningar där det känns som att jag får en blick in i redigeringsprocessen. Som att det som ströks finns kvar. Det förekommer också kontinutetsfel och rena faktafel. Som att Addie under sin levnad lärt sig schweiziska - som inte är ett språk (i Schweiz talas franska, tyska, italienska och rätromanska). 
Överlag är det underligt att Addie rör så lite på sig under alla sina år. Mesta tiden spenderar hon i Frankrike, och när hon väl rör på sig hamnar hon enbart i de västra delarna av Europa eller i de stora amerikanska städerna. För att ha levt så länge och upplevt så mycket så träffar hon förvånansvärt få personer av avvikande hudfärg. Det finns med några få, men de känns som att de mest är där för sakens skull, de tillför inget eget till Addies berättelse.

Jag hade vissa problem med den här boken. Den känns som att den hade kunnat vara så mycket mer. Idén är fantastisk, med samspelet mellan Addie och Luc (guden) som en röd tråd genom boken, men det är något med det som faller platt. Det blir liksom ett jädra tjatande om Addies sju fräknar och de olika nyanserna av grönt i Lucs ögon.
Kärlekshistorien mellan Addie och Henry är fin, och jag gillar dem mycket tillsammans, men... Det är något där som inte känns helt rätt. Vackert skrivet, men kanske lite platt.

Mitt betyg på "The invisible life of Addie LaRue" blev 3/5.