"The house in the cerulean sea" av TJ Klune

Ända sedan den här boken kom ut förra året, har jag bara hört bra saker om den. Var jag än har tittat så dyker den upp på listor över bra böcker, och många har gett den högt betyg, den har medelbetyget 4,49/5 på Goodreads, som väl kan anses vara ganska högt. Det var alltså med höga förväntningar jag äntligen tog tag i att läsa om Linus och Arthur och barnen på ön i havet.

Bildkälla Goodreads

Linus Baker är en samvetsgrann socialarbetare på DICOMY, Department in Charge of Magical Youth. Han får av högsta ledningen ett superhemligt uppdrag - att resa till Marsyas barnhem för att se hur det går för barhemmets föreståndare Arthur Parnassus att rå om sina skyddslingar, som alla bedöms som riskbarn. Vad sägs om Antikrist, till exempel.
Så Linus lämnar sitt grå och regniga liv, tar med sig sin katt och sin regelbok, och åker mot detta barnhem. Den kommande månaden ska få honom att ändra uppfattningen om sitt arbete, och kanske även finna något han länge sökt.

En av de saker den här boken har hyllats för är att den är så rar. Att den finns en gullig kärlekshistoria där, och att mycket handlar om att hitta en familj. Det går även att se spår av dystopi i Linus liv, hur grått och inrutat och regelstyrt det är, innan han kommer till ön och ser att det finns andra sätt. Jag har förstått att folk sett paralleller med "1984", och det går ju att se om en kisar lite. 
De som gett boken låga betyg har ofta gjort det utifrån dess inspirationskälla (som jag inte visste något om förrän efteråt), Kanadas Sixties scoop, som lite förenklat var ett rätt så vidrigt försök att kulturellt hämma kanadas ursprungsbefolkning genom att med tvångsmedel skilja barn från sina föräldrar och adoptera bort dem till familjer inom den "vita kulturen". Det här skedde som sent som 1950 - 1980-talet. Många värjer sig mot att en vit författare sätter sig och skriver en gullig fantasybok baserad på  en sådan tragedi, och det kan jag förstå.
Men det är inte därför jag inte tyckte om den.

Nu är det kanske svårt för vilken bok som helst att bli älskad om jag läser den under samma period som min bror dör, men jag hade nog inte tyckt vidare värst om den ändå. Den var jobbig att komma in i helt enkelt för att jag tyckte den var tråkig. Det hände liksom ingenting, och det som hände var ofta överdrivet eller repetitivt. Boken var övertydlig i vad den ville ha sagt, och hamrade in det i mig som läsare så att jag hann tröttna både en och fler gånger. I sin stil känns den som att den skulle vara skriven för en ung publik, mellanstadiet eller högstadieålder kanske, men många teman i den känns alldeles  för vuxna för det. Det är inte alls svårt att se paralleller till främlingsfientlighet och separatism, men det berättas på ett sätt som inte alls tilltalade mig. Boken är förvisso lättläst när jag väl kom in i den, men den blev liksom aldrig bra. Den romantiska biten byggs upp så långsamt att det växer mossa på mig, och det är först i bokens avslutande kapitel som jag känner att det verkligen händer något. Tyvärr var det som hände sådant jag hade klurat ut för länge sedan.

Boken hamnar någonstans mellan att jag inte tycker om den och att den ändå var okej, så betyget blev den här gången 1,5/5. Ett av årets lägsta i den här 50:e boken jag läst ut i år.