Jag kände att "Ett lyckligare år" var en bra titel att starta året med. Att boken legat och väntat på att bli läst sedan förra bokrean kan vi låta vara osagt.
 |
| Bildkälla Goodreads |
När Pontus Wikner anländer till Uppsala 1856 anar han inte att hans liv ska ändras för alltid. Här möter han Herman, och blir omedelbart förälskad.
1879 är han en omtalad filosof, när han skriver ett häfte som han kallar "Psykologiska självbekännelser". Detta häfte, samt hans dagböcker bestämmer han ska förseglas och plomberas och förvaras i Uppsala universitets bibliotek efter hans död, tills dess han hustru och barn avlidit eller det har gått minst 50 år.
Det dröjer längre än så.
1970 bestämmer sig Ronny i Örebro för att han är trött på att smyga med sin homosexualitet. Inspirerad av Stonewallupproret på en gayklubb i New York, bestämmer han sig för att det är nu förändringen i samhället måste ske. Hans beslutsamhet banar väg för Sveriges första Pride-parad, 15 maj 1971 i den mellansvenska staden Örebro.
Gissa vilken mellansvensk stad jag bor i. Just det. Känner jag igen mig? Absolut i geografin, inte så mycket i skeendena. Hittar faktiskt bara en enda enda miss, och det är att Knut Säborgs dansstudio inte fanns då, den öppnade först 1997. Men det fanns andra ställen att gå danskurser på, så det känns inte som en allvarlig miss.
Jag kan känna att jag hade velat ha mer om Pontus och Herman, om situationen för dem under sin levnadstid. Jag tyckte deras historia kändes så avklippt, men det var väl det den var också. Det var viktigt att hålla uppe fasaden, särskilt under ett århundrade då homosexualitet faktiskt blev olagligt.
Det här är en bok med mycket HBTQ+historia, och den är viktig att berätta. I korta passager får vi historiska fakta presenterade för oss, men historieboken är förklädd till en roman. De flesta namnen är personernas riktiga namn, händelserna stämmer med verkligheten.
Handlingen i boken förflyttas sedan till 1970, och här får vi lära känna Ronny under hans sexuella uppvaknande. Det var inte lätt att vara gay då heller, men hans kamp för frihet och jämlikhet skulle bli startskottet för det öppnare samhälle vi har idag. Vi får även träffa Vanja och Kerstin, som även de var med i Gay Power Club, grundad av Ronny, och initiativtagare till demonstationen, den första i sitt slag.
Boken var både lätt- och snabbläst, och jag uppskattade det sätt som Gardell närmat sig sina karaktärer eftersom de inte är karaktärer - de är, eller var, människor av kött och blod som bara vill få leva sina liv med samma fri- och rättigheter som andra. Inte för mycket begärt, kan en tycka.
Gardell har ett schwung i språket när han skriver, och om berättelsen berör honom så kommer den känslan fram lite extra. Gardells humoristiska ton finns där i vissa avsnitt, men mest är det allvaret i situationen som lyser igenom. Ibland till och med en känsla av sorg, men allra mest är boken genomsyrad av hopp. Det kan bli ännu bättre, men det är trots allt ganska bra om en jämför. Kampen var inte förgäves.
Mitt betyg på "Ett lyckligare år" blev 4/5.
