Plejaderna om "Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald

I söndags gick årets första Plejadträff av stapeln. Vi blev bjudna på mackor, te, salted caramel panna cotta med nöttopping och fick den tvivelaktiga äran att se värdinnans så kallade blodfobi i full sving när det pratades om sjukdomar. Hon svimmade inte i varje fall. För som vanligt pratade vi inte bara om en bok, utan om allt mellan himmel och jord. Så där som vänner gör.

Bildkälla The StoryGraph

Det glada 1920-talet är i full fart när Nick Carraway anländer till New York för att försöka skapa sig en förmögenhet på Wall Street. I staden bor även hans kusin, den vackra Daisy, med sin make Tom. De är mycket förmögna, och Nick dras in i dras kretsar.
Nick är däremot inte förmögen, utan bor i en liten stuga bredvid ett ståtligt hus där det ständigt verkar pågå storslagna fester. Ägaren av huset är den mystiske Gatsby, som det går många rykten om. Nick och Gatsby blir vänner, och en dag ber Gatsby Nick om en tjänst.

Vi har lite svårt att tycka om den här boken, även om viljan finns där. Om inte annat med tanke på att boken har nått klassikerstatus, och räknas som en mitt-i-prick-beskrivning av 20-talets dekadens. Och även vi känner att den är spot on, men gäller den här beskrivningen verkligen 20-talet i stort, eller bara den mest privilegierade klicken - i USA? Och så är det nog. Även om 20-talet sågs som möjligheternas årtionde efter Det Stora Kriget, så var det ändå inte alla som kunde ha det så bra som beskrivs här. Och att världen var på väg mot en ekonomisk kollaps var det ingen som visste än, när boken gavs ut 1925. Med andra ord är det dåligt med konsekvenstänkande i "Den store Gatsby". 
Det här är en sådan där bok där miljöerna beskrivs bättre än karaktärerna. De känns överlag ganska platta och ytliga, och deras samtal känns mest som att läsa tankebubblorna i en serietidning, fast i romanform. Det känns väldigt konstlat och oorganiskt. Boken verkar mest handla om en massa uttråkade rika människor som partajar och är otrogna mot varandra. Allt sett genom Nick Carraways ögon, som bara ar rollen av betraktare. Han ser, men i övrigt är han väldigt passiv.
För många år sedan försökte jag mig på att läsa den här på engelska, men det ville sig inte alls då. Jag tyckte ärligt talat att den var ganska tråkig, och det tyckte jag även den här gången. Ändå tyckte jag att "Den store Gatsby" känns välskriven, även om jag inte tyckte den var jättebra. 

Mitt betyg på "Den store Gtasby" blev 3/5, vilket blev Plejadernas högsta betyg, det var mycket 2:or och 2,5:or i övrigt. Plejadernas medelbetyg blev 2,5/5.