Oktoberfavoriter

Oktober har känts evighetslång samtidigt som månaden gått jättefort. Kan bero på att det känns som att det var väldigt länge sedan vi hjälpte Chilipojken flytta till eget boende, fastän att det bara var i början på månaden. Saknar att ha min "lille" pojk hemma, men är samtidigt väldigt stolt och nöjd över att han verkar ha det bra där han bor nu. Även om han saknar katten.
Slutet av månaden har dessutom varit lite ledsam. Inte bara för att Matthew Perry dog (Chandler var min favorit i hela serien "Vänner") utan också för att min ena moster gjorde det. Det var inte oväntat, men känns så klart ledsamt ändå.
Fast - favoriter var det vi skulle titta på, och inget annat.

Bok: "Pride and prejudice" av Jane Austen fick månadens enda femma i betyg, så jag antar den även om den var en omläsning. Ingen av månadens andra böcker kommer liksom i närheten.

Film: "Renfield". Jag kanske är partisk, för jag älskar ju vampyrfilm, men jisses vad jag gillade den.

Nagellack: Pieces of night från Vegan & Natural (H&M). Det är ändå något visst med en riktigt bra svart.

Skönhet: Fotgos. Jag har turen att ha en väldigt snäll man som väldigt ofta ger mig fotmassage med en gosig fotkräm. En av de bästa sakerna jag vet. Känns liksom rogivande för hela kroppen.

Extra speciell rolighet: Även om det kändes en hel del ledsamt i mammahjärtat, så är det ändå roligt att se barnen klara sig på egen hand och bli självständiga. Som när de flyttar ut. I det här fallet Chilipojken.

Favoritinlägg: Gårdagens lackinlägg. 

Oktobers nagellack

Den senaste tiden har jag försökt måla naglarna en gång i veckan. Och eftersom oktober hade fyra hela veckor i år, så är det fyra olika nagellack jag har burit. Nämligen de här.

Essie, Ballet slippers
En riktig klassiker bland nagellack, som finns i mångas "nagellacksgarderob". Numera även i min. En väldigt fin, mycket ljust rosa nyans. Eftersom det är skirt som attan (crelly, i mina ögon) så kräver det sina lager för att få det någorlunda opakt. Det är fint med bara ett lager också, då det blir lite av en diskret färgton och inte så mycket mer. Jag tycker ändå det var mödan värt att bygga upp det, även om det tog fyra lager att få mig nöjd.

H&M Vegan & Natural, Piece of air
Jag fortsatte på pastelltåget med ett krämlack i ljusaste blå. Jag blev inte jättebra kompis med det här lacket. Dels tyckte jag färgen var lite tråkig, ärligt talat, men det var också lite besvärligt att måla med. Lite för tjockt för ett lack som behövde mer än två lager för att jämna ut sig.

Depend O2, Fire in the sky #5166
Jag har skaffat hela Depends höstkollektion Autumn sky, och började med det jag tyckte var minst fint. Mina bilder gör det lite eldigare orange än vad jag upplevde det, mer åt tegelhållet. Massor med guldflakies, och inte helt lätt att ta bort på grund av dem. Fint, men inte finast.

H&M Vegan & Natural, Piece of night
Ett av de första lacken från den här märkeskategorin som jag köpte, men det sista av dem som jag verkligen använde.
Helt enkelt ett svart lack, i något av en vältäckande crellyformula. Kan klara sig med ett lager (men jag använde två) så täcker som en kräm, men blir härligt glossigt blank, så drar tankarna till jelly där. En väldigt bra svart, för den som letar efter det.

"Pride and prejudice" av Jane Austen

Ännu en omläsning av en av mina favoritböcker. Vet inte ens hur många gånger jag läst om den. Fem? Kanske? Troligen fler.

Bildkälla The StoryGraph

Elizabeth Bennet är näst äldst av fem systrar. Då det inte finns någon manlig arvinge till huset hon bor i med sin familj, är det av stor vikt att systrarna blir bra gifta, helst med förmögna män. Ungefär samtidigt som ett regemente slår sig ner i det lilla samhället, så hyrs det intilliggande huset av den förmögne Mr Bingley som kommer dit med sin vän Mr Darcy och sina systrar. Mamma Bennet ser sin chans att gifta bort en av systrarna.
Elizabeth kommer snart på kant med Mr Darcy som hon tycker är alldeles för stolt och högfärdig. Men bakom Darcys kyliga yta döljer sig ett stort känsloliv, och när Elizabeth lär känna hans karaktär bättre, ändrar hon sin inställning till honom. Men kanske är det redan försent.

Jag tröttnar aldrig på att läsa den här spirande kärlekshistorien, och hur den övervinner alla hinder som står i deras väg - inte minst de själva. Även den här gånger sitter jag och känner med karaktärerna och blir nästan lite glatt överraskad för varje framsteg, även om jag vet mycket väl hur historien kommer gå.
Storyn går från en händelse till nästa, och efter att ha läst den här boken (och sett filmer och tv-serier) de senaste 30 åren eller så, så kan jag dem alla. Det är ändå lite härligt att fortfarande kunna känna att "Ja! Nu händer det där. Det är nu hon läser brevet. Det är nu Lady Catherine de Burgh besöker Longburn." Fast jag vet vad som ska ske och hur det kommer gå känns det ändå på något sätt fräscht. Så upptäcker jag nya saker för varje omläsning också.

En av mina favoritböcker skrev jag här uppe. Som sådan får den så klart högsta betyget. 5/5 till "Pride and prejudice", som så klart heter "Stolthet och fördom" på svenska.

FredagsFilmen revisited: Renfield

Det var i februari i år jag skrev om att jag skulle få ge mig till tåls till april innan jag kunde gå på bio för att se "Renfield". Men eftersom jag tydligen inte går på bio numera, skulle det visa sig att jag fick vänta till oktober, och istället streama den på SF Anytime. Funkade bra det med.

Bildkälla ebay

Renfield lyder sin herres minsta vink. Det är inte alltid det känns bra, och nu börjar Renfield tvivla på sin herres metoder, särskilt när han ber om oskyldiga offer - som nunnor, eller en busslast hejaklacksledare. När Renfield möter polisen Rebecca bestämmer han sig för att försöka slå sig fri, men Dracula är inte redo att släppa ifrån sig sin slav.
Rebecca kämpar mot en korrumperad poliskår, och den mäktiga gangsterfamiljen Lobo, för att sätta dit den som dödade hennes pappa.

Det här var precis vad jag hoppades på. Massor av humor, massor av övervåld och låtsasblod som skvätter. Nicolas Cage som Dracula är ett genidrag, och jag tycker lite extra om att han baserats på Bela Lugosis tolkning av karaktären. Jag finner att jag känner sympati för Renfield, och hejar på honom i hans strävan att skapa sig ett nytt liv. 
En extra humoristisk splatterfilm. Lite lagom mysryslig sådär.

Säsongssammanfattning: Miracle Workers: End Times, säsong 4

Spoilervarning vid TV-inlägg.

"Miracle workers" är en antologiserie, alltså ny handling varje säsong med en återkommande skådespelarensamble. I det här fallet Daniel Radcliffe, Jon Bass, Geraldine Viswanathan, Karan Soni och Steve Buschemi. I den fjärde säsongen beger vi oss långt (?) in i framtiden.

Bildkälla TBS

Den ensamme vandraren Sid träffar den fruktade krigsherren Freya och hennes krigshundar, och kärlek uppstår. De flyttar till förorten Boomtown med sin trogna hund Scraps, men det är inte helt lätt att anpassa sig till förortslivet efter att härjat i vildmarken så länge.
Sid tar jobb på skrotupplaget som drivs av herr Rubinstein, där han snabbt vinner chefens gunst. Freya och Scraps jobbar vidare med Freyas härjningståg, ibland tillsammans med Fryas bästis, roboten TI-90. 

Den här serien är så rolig! Jag skrattade högt massor av gånger åt alla upptåg och äventyr Sid och Freya var med om. Allt från att sätta upp en pjäs av mästaren Jim Carrey, till att rädda Boomtown från mördarrobotar. Scraps är kanske roligast av de alla. Inte en vanlig hund, utan en av Freyas motståndare som har hjärntvättats till att tro att han är en hund.
Miljöerna påminner om Mad Max, men känns också väldigt typisk sitcom. Mycket att skratta åt, alltså.
Alla fyra säsongerna av "Miracle Workers" finns på HBOMax.

"Ett otänkart öde" av Simona Arnstedt

Så glad jag blev att Simona Ahrnstedt bestämde sig för att skriva en ny historisk roman. Nummer fyra i Wadenstierna-serien, och då boken utspelar sig fyra år efter händelserna i Simona Ahrnstedts debutroman (och min favorit) "Överenskommelser", betyder så klart att vi får träffa Beatrice och Seth igen. Hade kunnat läsa den bara därför, om jag ska vara ärlig.

Bildkälla The StoryGraph

Alexandra Rosenkvist förvisades till fastrarna i Norrland, efter ett ha orsakat en skandal i societeten. Nu ska hon få komma hem igen, till ett Stockholm som har förändrats under hennes frånvaro. De fina anorna börjar falla undan för pengar och intelligens, nya uppfinningar förenklar livet för stadsborna, och kvinnokampen börjar. Det är en spännande tid för Alexandra, som hittills hållits med strama tyglar, och bara på undantagsvis har tillåtits att ägna sig åt det enda hon brinner för - konsten.
Atle Falk har arbetat sig uppåt i livet. Från att ha varit mycket fattig och utstött, har han lyckats skapa sig en förmögenhet genom att placera sina pengar väl. Bland annat driver han ett timmerverk med Alexandras far, och då verket behöver tittas till passar det bra att Atle blir den som hämtar hem Alexandra.
På ytan verkar de två inte ha något gemensamt, men på resan ner genom Sverige växer sig något starkt mellan dem. Dock har Alexandras konservativa familj andra planer för henne, än de drömmar om konst och frihet som hon bär på.

Jag är nöjd med den här boken. Den visar upp en annan syn av ett Sverige som håller på att moderniseras, med dåtidens stora uppfinningar, och framför allt den spirande kampen för kvinnornas rätt. Och drägligare villkor för arbetarna.
Men. Själva den centrala grundberättelsen, om Alexandra och Atle, känns an aning som copy/paste av den mellan Beatrice och Seth. Nyrik man. Hunsad ung kvinna som ska giftas bort mot sin vilja för att gagna familjen. Allt reder ut sig i slutändan, för det gör det ju i den här bokgenren, men vägen dit känns lite samma lika.
Jag tycker ändå om den. Jag tycker om karaktärerna, och jag älskar verkligen sättet Simona Ahrnstedt skriver om konst och måleri. Passionen Alexandra känner för sitt skapande levandegörs, och det var inte utan att jag hade lust att skapa lite jag med. Inte för att jag gjorde det, men känslan infann sig. 
Boken var småsvår att lägga ifrån sig när jag väl kom in i den, och lästempot var stundtals högt. Särskilt i slutet, när jag ville veta hur det skulle gå. Även om jag på förväg listat ut flera av twisterna. 

"Ett otänkbart öde" fick 3,75/5 i betyg av mig.

Bullet journal för november

I helgen uttryckte E sin förvåning över att det redan är sista veckan i oktober. Och när även ens yngsta barn börjar känna av det där med att tiden bara rasslar iväg, det är då en vet att en inte är purung längre.
När en månad börjar lida mot sitt slut sätter jag mig såklart och pysslar med min bullet journal. För november blev temat fika, med fokus på te.

Jag har nyligen köpt en ny Tombow som jag ville använda, så den fick stå för färgprakten i november. 020 Peach är namnet. I övrigt har jag använt svarta fineliners från mitt set från Sakura Pigma Micron, nummer 08 och 02. Washitejpen med fikamotiv kommer från Willwa.
Månaden inleds med en månadsöversikt, och på motsatta sidan ett tecitat från Bondfilmen "Skyfall", där Q blir aningen trött på Bonds nedlåtande tonfall om hans ålder. 

Nästa månads bok kommer vara en fördjupning i min yogalärarroll. Anteckningar om den får samsas med nagellacken jag hoppas bära, och min kassakoll.

En rad om dagen på ena sidan. På den andra humör- och vanekoll.

Den senaste tiden har det faktiskt hänt att jag hoppat över mina morgonyogapass. Det kan hända att jag gör dem senare under dagen, men det kan också hända att jag hoppar över det helt. Inte ofta,men det förekommer.
Kommer ändå, såklart, försöka vara delaktig i Yoga with Adriene även i november. Andra sidan skriver jag in stretch och dagens grej på. Och omen drar en linje lite för långt, så kan en göra något roligt av den. Har jag hört.

En veckoöversikt som ser precis likadan ut som de gjort de senaste åren. Det passar mig så bra att göra mina dagliga att-göra-listor så här.

Såg precis att det fanns massa ny washi på Willwa, så vem vet. Kanske har ny tejp snart, kanske till och med en med jultema för nästa månad. Vi får se.

Säsongssammanfattning: Mindhunter, säsong 2

Som alltid spoilervarning på tv-inläggen.

Som befarat avslutades den andra och sista säsongen av "Mindhunter" med något av en cliffhanger. Säsongens stora fall blev löst, men det var ändå många lösa trådar som inte fick sin lösning.

Bildkälla Netflix

Under åren 1979 - 1981 skedde minst 28 mord på unga, afroamerikanska pojkar. Säsong två handlar mest om arbetet med att få fast den eller de som begått dessa mord, ett inte alltid lätt arbete när mycket politik blandas in i polisens och FBIs arbete.
Säsongen tar vid direkt där den första slutade, och Holden har mycket att bearbeta efter sitt nära möte med Ed Kemper. Wendy träffar en ny flickvän, men har svårt att finna en bra balans mellan jobbet och privatlivet. Bill har stora problem hemma. Det visar sig att hans och Nancys son varit vittne till/delaktig i ett dödsfall, och under processen med att bearbeta det, samtidigt som Bill ständigt reser till Atlanta för att arbeta, knakar hans äktenskap i fogarna.
Den här säsongen är väldigt fokuserad på barnmorden i Atlanta, och jag saknar faktiskt intervjuinslagen från förra säsongen. Här sätts BSUs arbete på prov, och det de lärde sig vid intervjuerna med olika mördare i säsong 1 får här praktiseras i verkligheten. Problemet är bara att många har svårt att ta till sig den profilering som Holden framställt. De vill att det ska vara Klanen, och har svårt att acceptera en färgad gärningsman som alternativ, trots att seriemord ofta inte korsar rasbarriären.
När serien är slut blir jag sittande med frågor. Som ifall Bill och Nancy kan lösa sina problem. Vad Brian egentligen gjorde/kan komma att göra. Och - jakten på BTK, som varit med på något vis i nästan alla avsnitt ända från början, nu får vi inte upplösningen på det. Vilket är mest frustrerande av allt, om jag ska vara ärlig.
Ändå. En väldigt bra serie som är värd att titta på för den som uppskattar verklighetsbaserade serier om mörka ämnen, och porträttlika tolkningar av amerikanska seriemördare. Samt om du är intresserad av kriminologi, här tycker jag att den första säsongen var bäst. Det tycker jag förresten överlag.

FredagsFilmen: The Rocky Horror Picture Show

Länge, länge, länge har jag tänkt att jag ska se "The Rocky Horror Picture Show". Troligen ända sedan jag såg "Fame" i mina tonår, där filmen får en roll i handlingen, då två av rollerna i "Fame" går på en av de där visningarna där publiken agerar ut det som sker på duken. Det tog till nu innan jag gjorde det, men vad är väl en väntan på 30+ år?

Bildkälla IMDb

Nyförlovade paret Brad och Janet ska besöka sin vän Doctor Scott. Under ett regnoväder får de punktering och bestämmer sig för att gå till slottet de precis kört förbi för att få låna telefonen. De anländer till en bisarr afton, där deras värd, Frank-en-Furter, välkomnar dem för att beskåda hans senaste under.

En kultklassiker har det här alltså blivit, och jag var road när jag såg den. Jag tyckte kanske inte att den var bra, men stundtals rolig för det. Handlingen kändes kanske inte supertjock, utan mer som en ursäkt att få strutta runt i höga klackar och nätstrumpor och sjunga sånger som kanske inte alltid känns så politiskt korrekta idag. Den är livsbejakande, och uppmanar sin publik att njuta fullt ut innan det är försent. 
Kul så klart att se skådespelare som Tim Curry och Susan Sarandon i tidiga roller. Undrar dock om det är just den här filmen de är mest stolta över på sina cv:n. 
"The Rocky Horror Picture Show" finna på Disney+, där de tyvärr inte textade sångnumren. Gjorde att det ibland var svårt att hänga med, eftersom i musikaler sker en del av handlingen i sångerna. Känns ärligt talat som en grov miss.

What I eat in a day #39 - Oktobermörker

Nyss hemkommen från vårdcentralen där jag lämnat cellprov. Aldrig kul, men alternativet är värre. Alltså är det inte idag jag åt det jag kommer visa upp här, utan det slank ner i systemet i förrgår. Gott var det, i varje fall. Om än lite tricksigt med ljussättningen då det är ganska mörkt så här års, som vi vet sedan gammalt.

Jag hann äta alla utom en av mackorna innan jag kom på att jag hade tänkt göra det här inlägget. Frukosten bestod alltså av te med mjölk, och runda Hönökakor med ost. 

Falu rågrut är fortfarande mitt favoritmellis. Den här knaprade jag i mig efter en tur på motionscykeln, och den får representera alla de jag stoppade i mig under dagen. Tror jag kom upp i 6 skivor, eller så.

Älskade maken hade en av sina jobba-hemifrån-dagar, så jag fixade lunch till oss. Pyttipanna är gott, särskilt Felix Krögarpytt, som jag lagade här. Jag vill ha min med både ketchup och HP-sås, och ett ägg med allra helst rinnig gula.

Den sista lilla biten äppelpaj, från de sista äpplena på trädet. Mitt fika den dagen, minus den sked som älskade maken snikade åt sig. Lite spraygrädde på, och en kopp te till det. Och jag vet att jag åt rågrut också...

Chilipojken tycker inte om potatismos (en konstistensgrej) så det har vi inte ätit ofta i det här huset. Han skämtade om att det var det första vi skulle äta när han flyttade ut, men det dröjde alltså ett par veckor innan det blev av. Med fiskgratäng och sallad. Det var länge sedan, minsann.

Kvällens lässtund i sällskap med popcorn.

Vad som inte fastade på bild den här dagen: allt vatten jag drack, både varmt och kallt; Kopiko cappuccino; årets smak av skumtomte, som bara smakar skumbanan fast det står att det ska vara banan- och karammellsmak på påsen.

Happy happy happy, happyhappyhappyhappyhappy-Dagens

 

Låt: Den där jädra Happy-trudelutten som är på varannan reel älskade maken tittar på och som sätter.sig.som.tuggummi.i.hjärnan.
Outfit: Vinröd polo, blå leggings från H&M.
Smink: Orkade inte riktigt med det idag. Heller.
Nagellack: Superslitet Piece of air från H&Ms serie Vegan & Natural.
Doft: Kör en oparfymerad dag idag.
Läser: "Lysande utsikter" av Charles Dickens som månadsbok. "Ett otänkbart öde" av romancedrottningen Simona Ahrnstedt.
Frukost: Bärry med körsbär. Knäckemacka. Te.
Fika: Te och knäckemacka.
Middag: Chili med bröd och andra godsaker. Serveras alldeles straxt.
Pryl: Reflex. Skydda dig i trafiken.
Motion: Yoga och stretch. Motionscykel. Planerar en kvällspromenad efter middagen. Det är då jag tänker ha reflexen på mig.
Kvällsnöje: Läsa en stund.
Att tillägga: Gissa vem som inte kunde somna inatt? 

5 favoriter: av Stephen King

Eftersom jag är mitt uppe i min omläsning av en av mina favoritbokserier, "The Dark Tower", skriven av en av mina favoritförfattare, Stephen King, så tänkte jag att det kunde vara passande att göra en topp 5 med hans böcker. Och det var inte lätt. Bestämde mig för att inte ha med någon från ovan nämnda bokserie, eller någon av hans noveller eller långnoveller. Det tog ner urvalet lite i varje fall, men det var inte lätt ändå. Så här blev det i varje fall när jag tog en titt på hyllorna just idag.

"Lisey'story", i översättning till svenska "Liseys berättelse", handlar om änkan till en berömd författare, och allt hon får ta itu med efter sin makes plötsliga död. Allt från nyfikna reportrar, till mer närgångna - kanske farliga - individer, som vill ha tag på eventuella opublicerade manus. Hon minns tillbaka på deras liv tillsammans, och den fantasiplats som han hämtade sin inspiration från, som kan bli även hennes räddning.
Det här känns som Stephen Kings uppgörelse med döden, särskilt efter hans egen brush with death, från när han var med om en svår bilolycka. Fantastiskt skriven, och en av hans bästa. Enligt mig.

"Jurtjyrkogården" var en av de första böckerna jag läste av Stephen King, och den skrämde skiten ur mig. Heter "Pet sematary" i original, och det kom nyligen en ny film baserad på den här boken. En prequel, tror jag.
Familjen Creed flyttar till New England, och allt är frid och fröjd tills familjens katt blir överkörd, och inte blir begravd på den intilliggande djurkyrkogården, utan en bit därifrån, på en plats där de döda inte alltid förblir begravda. 

"The eyes of the dragon" bevisar att Stephen King inte bara skriver skräck, som hans författarskap avfärdades med när jag växte upp. Det här är en renodlad fantasyberättelse, där äventyret spelar en stor roll. Det går att se paralleller till "Mörka tornet", men det är inte ens svårt att hitta i Kings övriga verk. Heter "Drakens ögon" på svenska, och har en särskilt plats i mitt King-älskande hjärta.
Kungen har blivit mördad, och hans trollkarl Flagg har sett till att den äldste sonen, Peter, blivit anklagad för mordet och fängslad högst uppe i det höga tornet. Flagg och Peters bror Thomas är nu de som leder landet Delain, och det mot ruin. Endast Peter känner till sanningen, och smider en plan som det inte finns någon återvändo från.

"Varsel", mer känd som "The Shining" behöver knappast någon närmare presentation. Har odödliggjorts som film av Stanley Kubrick, en filmatisering som King avskyr för att den viker av så mycket från boken. Jag förstår vad King menar, men älskar ändå båda två.
Pojken Danny flyttar men sin mamma och pappa in på hotellet Overlook över vintern. Här ska pappan ta hand om hotellet under de vintermånader när hotellet är insnöat och oåtkomligt från omvärlden. Danny är synsk, och börjar snart se de hemska saker som hänt på hotellet. Och ondskan på hotellet är ute efter Dannys familj.

"Billy Summers" heter samma lika på svenska och engelska, och är i mitt tycke bland det bästa King har skrivit på senare år. Innehåller en blinka-och-du-missar-det parallell till "Varsel" här ovan, så där så att jag funderar på om han planerar fler Overlook-berättelser.
Billy Summers är före detta prickskytt från USAs armé, och nu vill han lägga sitt nuvarande yrke bakom sig. Han är lönnmördare, en av de bästa, men han dödar bara de som verkligen förtjänar det. Nu ska han utföra ett sista jobb innan han går i pension, men lite som vanligt i den här typen av berättelser, så går det mesta fel.

"Wolves of the Calla" av Stephen King

Ännu en bok i Dark Tower-serien utläst, den sjätte,men den femte i kronologin. Det var ett glapp på några år mellan bok fyra och fem i serien när de utgavs, och det var många fans som var oroliga för att serien inte skulle bli avslutad (något som tas upp i de sista böckerna). De tre sista böckerna gavs ut i ganska rask takt på varandra, och de känns annorlunda i sin karaktär, nästan som en egen trilogi i serien. "Wolves of the Calla" är sett ur den vinkeln den första boken i den trilogin. Fast ändå, det går inte att läsa dem enskilt. Eller, klart det går, men det blir dåligt med sammanhang då.

Bildkälla The StoryGraph

Roland, Eddie, Susannah, Jake och billybumblern Oy fortsätter vandra mot det Mörka Tornet. På sin vandring genom en väldig skog, närmar sig en grupp utsända från en intilliggande by. De söker hjälp av revolvermännen för att besegra Vargarna, som kommer ridande en gång varje generation och stjäl deras barn.
Roland och hans ka-tet undersöker saken närmare, och finner att det här kan bli slutet på deras resa mot Tornet, eller en viktig del av den. De får många ledtrådar kring det mysterium som Tornet är, och vilka det är som försöker hindra att de når fram till det. Som till och med hotar själva Tornets existens.
Under tiden kämpar Susannah mot det nya som händer henne. En ny personlighet försöker ta över, Mia, och hon är gravid med en varelse som alltid är hongrig.

Jag hade för mig att jag tyckte att den här boken var sådär,men jag fann den vara mer spännande än jag mindes den. Handlingen går inte framåt, utan Roland och gänget är kvar på samma ställe mest hela tiden. Ändå händer det en hel del, och de kommer närmare Tornet, om än inte fysiskt. 
Inte för första gången någonsin, går det att hitta paralleller till "De sju samurajerna". En by anlitar någon för att ta itu med ett problem, oftast bestående av banditer som plundrar dem. Men från och med den här boken kommer andra element in från annan populärkultur, och inte minst från Stephen Kings övriga verk.

"Wolves of the Calla" fick betyget 4/5 av mig.

Säsongssammanfattning: Mindhunter, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Jag har tänkt se "Mindhunter" länge, och nu blir det äntligen av. Serien kom i två säsonger innan Netflix lade ner den, och jag bävar lite för cliffhangerslut på nästa säsong, som jag redan börjat titta på. 

Bildkälla tv.nu

"Mindhunter" utspelar sig på 1970-talet, och vi får följa FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench när de påbörjar ett arbete med att försöka vad det är som driver mördare, särskilt då sådana som begår flera mord, att begå sina dåd. När de till sin hjälp får doktor Wendy Carr, en framstående psykolog, får arbetet ett mer solid grund, och mönster börjar utkristallisera sig. Mönster som kan leda till erkännanden, och som kan hjälpa polisen och FBI i deras arbete med att hitta rätt gärningsman.

Som älskare av true crime är det nästan skamligt att det tog mig så här lång tid att titta på "Mindhunter". Även om det är en fiktionalisering, och karaktärerna till viss del inte finns på riktigt, så är det baserat på verkliga händelser, och de flesta mördare vi möter är välkända seriemördare. Intervjuerna vi ser Holden och Bill utföra är så pass nära verkligheten att de ibland följer ord för ord vad som förekommer i förhörsprotokoll. Det tar oss nära, ibland på ett ganska skrämmande sätt.
Skådespelarna gör utmärkta och kärleksfulla tolkningar av sina karaktärer och deras ibland lite tveksamma karaktärsdrag. De är alla karriärdrivna, och kan ibland gå för långt i sin strävan att få fram erkännanden. Många blir lidande på vägen, ibland även de själva.
Den drivande rollen som Holden Ford spelas av Jonathan Groff, och det är inte första gången jag drabbas av hans djup som skådespelare. Väldigt långt från Broadway och gästinhopp i "Glee", och det med bravur.
Det här är en sådan där serie som jag redan nu känner mig ledsen över att den tar slut, och det alldeles för snart. Allt är liksom så... bra.

Tomma

Det har inte hänt mycket sedan sist. Jag har förpackningar som fortfarande inte släpper ifrån sig sista slatten, och nu orkar jag inte vänta längre på dem. Bara tre tomma blir det idag. Gissningsvis fler nästa månad.
Bara favoriter den här gången, även om en av dem (tillfälligt?) flyttat ut ur repertoaren.

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Strawberry.
Minnen av en sommar som blev sådär, bjöd den här masken på, med sin härliga jordgubbsdoft. Jag gillar Holika Holikas arkmasker,och den här är inget undantag. Jag ser inga mirakelresultat, för gissningsvis behöver du vara konsekvent i ditt arkmaskande då, och jag använder oftast bara en i månaden, kanske två om andan faller på. Men de är härliga för det, och sitter bra. 
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad ögongel. Oparfymerad.
En favorit sedan länge. Jag har dock den senaste tiden känt att jag behöver lite mer hjälp just kring ögonpartiet, och testar just nu en annan ögonprodukt. Absolut inte omöjligt att jag återvänder till den här dock, för den är ändå väldigt härlig. Och dryg som få.
Betyg 5/5

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb.
En sådan här liten en räcker väldigt länge om en glömmer bort dess existens. Och eftersom jag konstant gör det, valde jag att hälla över innehållet i den här i en stor flaska. För övrigt är den bäst.
Betyg 5/5

Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 4

Spoilervarning på TV-inlägg.
 
Vi var inte snabbast på bollen att se den fjärde säsongen av vampyrserien "What we do in the shadows". Faktiskt såpass tröga i starten att den femte säsongen hann komma till fullo innan vi ens tittat klart. Antar att vi ser på den snart.
Säsong tre slutade med att gänget splittrades. Nadja och en ofrivillig Guillermo for till London, Nandor gav sig av för att upptäcka sig själv, och Laszlo stannade kvar för att ta hand om varelsen som kröp ut ur Colin Robinsons döda kropp.

Bildkälla The Playlist

Självklart är inte vampyrgänget splittrat så länge. De återvänder till Staten Island ungefär samtidigt. Nadja och Guillermo lämnade London och vill nu starta en vampyrnattklubb, komplett med blodsprinklers som i "Blade". Nandor har med sin en djinn som kan uppfylla alla hans önskningar, så han bestämmer sig för att fortsätta finna kärleken. Guillermo har inte gett upp planerna på att bli vampyr en dag. Laszlo känner sig som en förälder till Baby-Colin, men har svårt att hänge med i hans uppväxtsfaser, så de övriga vampyrerna (och Guillermo) kliver in för att axla lite av ansvaret.
Huset är i stort behov av reparationer, men då Colin var ansvarig för ekonomin blir det svårt att finansiera projektet. Tur att hjälpfinns att få och att nattklubben drar in pengar.

Säsong fyra är rolig, men jag tycker inte det här har varit den bästa säsongen. Det finns avsnitt och scener som glimtar till, och visst skrattar jag fortfarande, men jag tycker inte det är lika bra. Något fattas. Min gissning är att jag helt enkelt saknar Colin Robinson, då han varit en av mina favoritkaraktärer i serien. Med tanke på att Baby-Colin växer upp under säsongens gång, så känns det skönt att han kommer vara tillbaka i säsong 5.

FredagsFilmen: High School Musical

Eller faktiskt: FredagsFilmerna. För om jag nu har plågat mig igenom de här filmerna, så ska jag väl skriva om alla tre på samma gång, så är det gjort sen.
Nej, jag är inte den tilltänkta målgruppen för de här filmerna. Just precis därför jag inte sett dem förrän nu. Men ibland har jag undrat vad alla memes handlar om, och nu förstår jag dem lite bättre.

Bildkälla D23

Troy är den stora stjärnan i East Highs basketlag. På jullovet träffade han Gabriella, som han sjöng en karaokeduett med. Nu upptäcker han att hon precis har börjat på samma skola.
Sharpay och hennes bror Ryan är vana vid att stå i centrum, särskilt i skolans dramaklubb. Nu ser Sharpay att Troy och Gabriella kan bli konkurrenter, så hon gör allt för att stjälpa för dem.

Det här var absolut inte bra. Inte så att jag bittert ångrat att jag sett hela trilogin, men jag kommer aldrig se om dem. Frivilligt. Handlingen är tunn och väldigt fånig, modet var inte vidare värst vackert då det begav sig, karaktärerna är schablonaktiga och extremt fåniga, sången är... sådär. Det finns anledningar till att Zac Efron var den enda som fick en karriär efter det här,för det är han som bär upp hela trilogin - till och med i "Bet on it" med sin överdrivet dramatiska koreografi. 
Första filmen var sämst, sedan tog det sig en aning i de andra två som båda var näst sämst. I HSM2 har gänget sommarlov och lyckas alla få sommarjobba på den klubb som Sharpays och Ryans föräldrar äger. Självklart anordnar klubben en talangjakt, som Sharpay är van vid att vinna.
I sista filmen är det dags för examen, och den ska så klart firas med en bländande musikal för att fira allas framgångar.

Det var det det. Hej då East High.

Årets Nobelpris i litteratur går till...

... Jon Fosse. Äntligen en författare jag känner igen, om än inte läst. Än. 

Bildkälla Wikipedia

Rent spontant känner jag att jag blev glad över det här valet från Akademien. Kul att priset utdelas i grannlandet, och till någon som inte känns helt okänd för publiken. 
Grattis!

Septembers böcker

Idag är det kanelbullens dag, men också den dag då Chilipojken flyttar hemifrån. Eftersom han dessutom flyttar till annan ort känns det lite extra i mammahjärtat, men jag är inte orolig. Han är en fin ung man, och det är som det ska vara - barn ska flytta ut. Men jag kommer sakna honom väldigt mycket och hoppas han ofta kommer hem och hälsar på sin lilla mamma.
Eftersom jag ska bära flyttkartonger idag antar jag att jag inte kommer hinna/orka läsa värst mycket, men det är som det är. I september hann jag läsa fem böcker, i samma ordning som de ligger.

"The wind through the keyhole" av Stephen King är bok 4.5 i Mörka Tornet, och skrevs flera år efter att ursprungsserien var färdigställd. Under en påtvingad paus i sin vandring, berättar Roland en historia för eddie, Susannah och Jake (och Oy). Minnen från sin ungdom, men också en saga från när han var liten. Mitt betyg blev 4/5.

"Orlando" av Virginia Woolf är en roman maskerad som en biografi över Orlandos liv. Orlando föds som man under Elizabeth I regeringstid och hamnar vid hovet. Under sitt långa liv hinner Orlando träffa många viktiga personer och se många viktiga skeenden - och bli kvinna. Temat känns aktuellt än idag. Betyg 4/5.

"Andningens kraft" av Swami Saradananda var min månadsbok i september, men var så lätt att läsa att jag var klar långt innan september var det. Undertiteln är "Yogaandning för inre balans,hälsa och harmoni" och jag läste den såklart för mitt yrkes skull. Mycket var repetition, och det var inga direkta nyheter i den här boken. Ändå trevligt att fördjupa sig, och hade den här boken funnits under min utbildning så hade den mycket väl kunnat vara kurslitteratur då. 
Jag har inte skrivit något blogginlägg om den här boken, men ett betyg fick den. 3/5.

"Verity" av Colleen Hoover var min första, och troligen sista, bekantskap med den här favoritförfattaren på TikTok. Jag tyckte inte alls om sättet den var skriven på, och tröttnade ganska snart på det repetitiva skrivandet. Bokens Verity är den hyllade författaren som skadats i en olycka och nu anlitas Lowen för att skriva klart hennes bokserie. Många twister, och saker som händer som säkert ska var chockerande, men som jag mest tyckte var meh. 2/5 blev betyget.

"Häng City" av Mikael Yvesand var boken jag hade valt till Plejaderna. Jag älskade den, men inte de så vidare värst. Där de tyckte boken var onödigt krånglig och hoppig, fastnade jag helt för språket och berättarjagets tankevärld. Sommarlovet 1999 sker ett hemskt brott i Luleå, men för de tre vännerna som snart ska börja på högstadiet, känns lovet oändligt. 
Mitt betyg var 4,5/5. Plejadernas medelbetyg var 2,8/5.

Plejaderna om "Häng City" av Mikael Yvesand

Så var det dags för Plejadträff igen. Den här gången hemma hos mig, då det var jag som hade valt boken. Som vanligt när vi ses så pratar vi om andra saker än boken vi har läst också. Och go'fikar, för det hör till.

Bildkälla The StoryGraph

Det är sommarlov 1999. I ett villakvarter i Luleå sker ett hemskt brott, men livet rullar på ändå för de tre vännerna. Utan krav eller vuxet överinseende tar de sig över hela staden ut på olika äventyr. In till centrum, till de olika butikerna för att snatta snus, till kojbygget i Häng City.

Här rådde det delade meningar, minsann. Boken är ett utdrag ur ett liv, ett sommarlov som det blickas tillbaka på. Inmixat i det finns det inslag av kriminalroman, med utdrag från en polisutredning, så som telefonsamtal, vittnesförhör, tips och förslag på gärningsmän. Avsnitten om tre pojkarna berättas av ett jag (som aldrig blir namngivet vad jag märkte) och är skrivet som en medvetandeström. Tankarna flödar fritt mellan vad som sker, minnen och fria fantasier om det mesta. Och det var här flera av oss tyckte att det blev jobbigt och svårläst. Språket är kryddat med den tidens rådande popkultur, och ibland hittar en låtrad in, eller så trallar "jag" iväg på en tirad om något som verkar helt meningslöst för handlingen, och ofta är det också. På så sätt placeras det en hel del red herrings, och vissa av oss hade svårt att hänga med i svängarna. 
Som mammor blir vi också förskräckta över bristen på tillsyn över de här barnen. Det här är sommarlovet mellan 6:an och 7:an, men "jag" är ändå ensam hemma när pappa är utomlands, storasyster har flyttat ut, och mamma inte verkar vara med i bilden alls. De far runt och vandaliserar, stjäl, inkräktar på en polisutredning, festar, snusar och röker, äter nudlar och chips och dricker massor av Pepsi. De är moraliskt grå karaktärer, och egentligen rediga skitungar, men mammorna i oss vill ta hand om dem ändå. Se till att de äter ordentligt och inte ränner ute hela nätterna. 
Som sagt - de flesta av oss hade svårt för den här boken,och bara en av oss hade läst ut den. Jag. För jag älskade den! Språket var fantastiskt! Den är absolut inte skriven efter någon som helst mall, och att den ibland kunde förvirra mig tyckte jag bara var härligt. Jag kände att jag läste något nytt, något som vill berätta något och inte bara fylla upp boksidor. Slutet var en aning förvirrande, och boken bjuder heller inte på några svar på alla de frågor som dyker upp under läsningens gång. Och det känns som att det är precis så som den här boken ska vara. Plus i kanten för att jag skrattade högt, många gånger.

Betygen på "Häng City" blev blandade. Från min 4,5 till det lägsta 1,2. Med de fyra betyg jag fick in igår, hamnade medelbetyget på 2,8/5.