Säsongssammanfattning: Mindhunter, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Jag har tänkt se "Mindhunter" länge, och nu blir det äntligen av. Serien kom i två säsonger innan Netflix lade ner den, och jag bävar lite för cliffhangerslut på nästa säsong, som jag redan börjat titta på. 

Bildkälla tv.nu

"Mindhunter" utspelar sig på 1970-talet, och vi får följa FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench när de påbörjar ett arbete med att försöka vad det är som driver mördare, särskilt då sådana som begår flera mord, att begå sina dåd. När de till sin hjälp får doktor Wendy Carr, en framstående psykolog, får arbetet ett mer solid grund, och mönster börjar utkristallisera sig. Mönster som kan leda till erkännanden, och som kan hjälpa polisen och FBI i deras arbete med att hitta rätt gärningsman.

Som älskare av true crime är det nästan skamligt att det tog mig så här lång tid att titta på "Mindhunter". Även om det är en fiktionalisering, och karaktärerna till viss del inte finns på riktigt, så är det baserat på verkliga händelser, och de flesta mördare vi möter är välkända seriemördare. Intervjuerna vi ser Holden och Bill utföra är så pass nära verkligheten att de ibland följer ord för ord vad som förekommer i förhörsprotokoll. Det tar oss nära, ibland på ett ganska skrämmande sätt.
Skådespelarna gör utmärkta och kärleksfulla tolkningar av sina karaktärer och deras ibland lite tveksamma karaktärsdrag. De är alla karriärdrivna, och kan ibland gå för långt i sin strävan att få fram erkännanden. Många blir lidande på vägen, ibland även de själva.
Den drivande rollen som Holden Ford spelas av Jonathan Groff, och det är inte första gången jag drabbas av hans djup som skådespelare. Väldigt långt från Broadway och gästinhopp i "Glee", och det med bravur.
Det här är en sådan där serie som jag redan nu känner mig ledsen över att den tar slut, och det alldeles för snart. Allt är liksom så... bra.