Så glad jag blev att Simona Ahrnstedt bestämde sig för att skriva en ny historisk roman. Nummer fyra i Wadenstierna-serien, och då boken utspelar sig fyra år efter händelserna i Simona Ahrnstedts debutroman (och min favorit) "Överenskommelser", betyder så klart att vi får träffa Beatrice och Seth igen. Hade kunnat läsa den bara därför, om jag ska vara ärlig.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Alexandra Rosenkvist förvisades till fastrarna i Norrland, efter ett ha orsakat en skandal i societeten. Nu ska hon få komma hem igen, till ett Stockholm som har förändrats under hennes frånvaro. De fina anorna börjar falla undan för pengar och intelligens, nya uppfinningar förenklar livet för stadsborna, och kvinnokampen börjar. Det är en spännande tid för Alexandra, som hittills hållits med strama tyglar, och bara på undantagsvis har tillåtits att ägna sig åt det enda hon brinner för - konsten.
Atle Falk har arbetat sig uppåt i livet. Från att ha varit mycket fattig och utstött, har han lyckats skapa sig en förmögenhet genom att placera sina pengar väl. Bland annat driver han ett timmerverk med Alexandras far, och då verket behöver tittas till passar det bra att Atle blir den som hämtar hem Alexandra.
På ytan verkar de två inte ha något gemensamt, men på resan ner genom Sverige växer sig något starkt mellan dem. Dock har Alexandras konservativa familj andra planer för henne, än de drömmar om konst och frihet som hon bär på.
Jag är nöjd med den här boken. Den visar upp en annan syn av ett Sverige som håller på att moderniseras, med dåtidens stora uppfinningar, och framför allt den spirande kampen för kvinnornas rätt. Och drägligare villkor för arbetarna.
Men. Själva den centrala grundberättelsen, om Alexandra och Atle, känns an aning som copy/paste av den mellan Beatrice och Seth. Nyrik man. Hunsad ung kvinna som ska giftas bort mot sin vilja för att gagna familjen. Allt reder ut sig i slutändan, för det gör det ju i den här bokgenren, men vägen dit känns lite samma lika.
Jag tycker ändå om den. Jag tycker om karaktärerna, och jag älskar verkligen sättet Simona Ahrnstedt skriver om konst och måleri. Passionen Alexandra känner för sitt skapande levandegörs, och det var inte utan att jag hade lust att skapa lite jag med. Inte för att jag gjorde det, men känslan infann sig.
Boken var småsvår att lägga ifrån sig när jag väl kom in i den, och lästempot var stundtals högt. Särskilt i slutet, när jag ville veta hur det skulle gå. Även om jag på förväg listat ut flera av twisterna.
"Ett otänkbart öde" fick 3,75/5 i betyg av mig.
