Många bokinlägg blir det, för här kommer ett till.
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
Sam och Sadie älskar spel. Det är så de en gång blev vänner, innan de gled ifrån varandra. Nu återser de varandra på en trång tågstation, och snart återupptar de sin vänskap och bestämmer sig för att göra spel tillsammans.
Det här är kärlek, men det är inte romantik.
Det där med kärlek är det inte jag som påstår, utan de som gett ut och skrivit boken. Själv blir jag inte riktigt klok på varför. De säger att de älskar varandra, men de visar det inte direkt. Stora partier i boken talar de inte ens med varandra, av en eller annan anledning. De är nämligen ganska dåliga på det där med kommunikation, och kommunikationsmissar är en sådan där trope i böcker som jag kan bli så innerligt trött på. Det och triangeldraman, som det också finns en aning av i den boken. Att jag dessutom inte är värst intresserad av spel, spelutveckling eller spelhistorik gör inte saken bättre.
Det känns också som att boken blir lite onödigt tragisk. Det är självmord, olyckor, skador, cancer, skjutningar, dödsfall, dåliga/kränkande förhållanden, depression och ungefär allt annat också som ska beröra mig som läsare. Men jag blir inte berörd, för jag tycker boken är ganska tråkig och jag tycker inte om någon av karaktärerna, utom kanske Marx.
Boken leker med idén om att kunna göra som i spel, och starta om och spela på ett nytt sätt och få ett annat resultat, även i riktiga livet. Jag förstår att det är det författaren vill, men jag tycker kanske inte att hon lyckas så bra. Eller så är jag bara känslokall.
Vissa delar tycker jag dock bättre om, och jag kan känna att boken har något visst, men den är inte riktigt för mig. Betyget på "Tomorrow and tomorrow and tomorrow" blev 2,25/5.
Bokens titel kommer för övrigt från en berömd skotsk pjäs av William Shakespeare, "Macbeth".
