Inte nog med att jag slutat skolan och därmed inte får träffa min underbara klass varje dag längre, samt att jag är arbetslös igen - jag har blivit sjuk. Hostar, har ont i halsen och snorar. Det ligger liksom som lök på laxen med tanke på att det här året har varit ganska så eländigt för min hälsa i övrigt. Någon form av utmattningsdepression varvad med ångest, om jag skulle göra en lekmannabedömning på mitt eget hälsotillstånd. Antingen är jag ledsen eller arg. De bra dagarna finns där, men de är inte i sådan mängd att jag kan säga att jag mår bra. För det gör jag inte, förkylning eller ingen förkylning.
Man pratar om att ta sig tid och finna sin dröm. Arbeta mot sina mål. Men om man inte har någon dröm då? Om man inte har några mål? Om man sitter där, snart fyllda 42 år, utan utbildning, utan inkomst, utan framtidshopp? Förtvivlad och arg är vad man blir.
Och samtidigt ser man sig om i världen. Man ser rapporter om krig, svält, nöd, oroligheter, homofobi, rasism, våld... Listan verkar kunna göras oändlig. I det stora hela kanske mina bekymmer kan ses som futtiga, men i min värld är de som oöverstigliga berg. Och man blir ännu mer förtvivlad, ännu mer arg, och väldigt, väldigt ledsen.
Så - ja. Fuck you, liksom. Lily Allen säger det så bra så jag låter henne stå för fiolerna.
