Marsfavoriter

Tänka sig att mars försvann i en sådan raketfart! Idag har jag varit ute i trädgården och önskat att jag bodde i lägenhet. Fy 17 så jag avskyr att klippa buskar och träd! Vi har ungefär två tredjedelar av trädgården kvar att jobba med som grädde på moset. Varför har jag trädgård? Jag tycker inte ens att det är roligt. Förutom när jag får äta hallonen och äpplena och plommonen och kan ligga som en uppspolad val i skuggan på altanen och dricka iste varma sommardagar. Bara några månader kvar.


Födelsedagsbarn: Jodå. Men inget tårtkalas.

Bok/fic: Bästa bok är tveklöst "Enzo och konsten att köra fort i regn" av Garth Stein. Längesedan jag ritade en sol kring mitt betyg, men nu gjorde jag det. Den är dock Plejadbok så jag tänker inte skriva mer än så om den innan vi har haft vår träff i slutet på april.
Bästa fics har varit Klaine-ficen "Little numbers" av iknowitainteasy som jag precis läst om. För fjärde gången. Bäst i Sterek-universat är den serie jag läser så fort en ny del kommer ut - den är alltså ett pågående arbete och finns just nu i 11 delar. "The things we make, we make with love" av augopher.

Film: Pass. Ingen bio och ingen tillräckligt bra film ändå för att nämna här.

Tv-program: "Glee". Sista gången jag skriver upp Glee på den här punkten för nu är det slut. Känns lite konstigt att det är över, men jag fick som jag ville - Klaine var endgame. Ungefär det enda jag brydde mig om.

Kläder: Har jag något nytt i garderoben? Jag tror inte det....

Nagellack: Depends #436 från vårkollektionen har fått full pott av mig den här månaden. En lite smutsigt gulgrön. Precis en sådan där knasig färg som jag gillar.

Frisyr: Vill göra något men jag vet inte vad och jag vill ha kvar mitt långa hår så det är lite i limbo just nu.

Upptäckt: Tvätta håret med bikarbonat. Folk blir vääääldigt misstänksamma, men jag och mitt hår gillar.

Extra speciell rolighet: Chokladfesten i lördags. Åt en rad chokladkaka idag, men sedan var det stopp. Lätt hänt om man ätit choklad tills man mår illa.

Populäraste blogginlägget: Speaking of choklad - folk har visst varit sugna på snabba godsaker för mitt recept på Chocolate chip cookie i en mugg har varit månadens populäraste inlägg.

No one's gonna stick the pieces together for you-Dagens

Låt: "Bite down" Med Bastille vs. Haim.
Outfit: Jeans och svart linne från HochM, spräcklig tröja från Monki.
Smink: Mascara från Jelly pongpong - note to self: dags att köpa ny - , ögonbrynsgel från Model co, rouge från So Susan, färgat lipbalm från Pop!
Nagellack: Raspberry från HochM.
Frisyr: Utsläppt.
Doft: Vanilla touch från La Rive/HochM.
Smycke: Ringarna och träörhängen med triskelemönster från Salted melon.
Klocka: "Jetlaggar" fortfarande.
Fika: Så. Mycket. Kakor. Och te.
Middag: Ugnsstekt lax med potatis och smarrig sås.
Pryl: Invigde min bundt cake-form idag. Äntligen!
Sysselsättning: Provligga sängar, för vi ska fixa om vårt sovrum inklusive skaffa ny säng. Baka. Shoppa påskgodis. Påskpynta.
Träning: Kanske det kanske...
Kvällsnöje: Gosa!
Dagens ord: Du kan väl komma och väcka mig om 20 minuter?
Att tillägga: Påsklov hörrni! Fina grejer det.

Spring is making promises outside-Dagens

Låt: "Little numbers" med BOY.
Outfit: Ögonmönstrade leggins från Monki, grå klänning och stickad tröja från HochM.
Smink: Nej.
Nagellack: Raspberry från HochM.
Frisyr: Tofs.
Doft: Moon från La Rive/HochM.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Vreds fram en timme mitt i natten. Så nu kommer jag vara wonky i huvudet minst en vecka.
Fika: Kaffe och glass med bär.
Middag: Pasta med kyckling i någon tomatig sås. Middag hos mammsen och pappsen idag.
Pryl: Vispskål.
Sysselsättning: Choklad-baksmälla, bada badkar, sy en väska, läsa "Little numbers".
Träning: Var något av ett träningspass att komma ur sängen i förmiddags.
Kvällsnöje: Filmtajm med älskade maken och Chilipojken. Lilla E är på övernattning hos sin mormor och morfar, så nu blir det blodigt!
Dagens ord: Ljudet som uppstår när en katt spinner.
Att tillägga: Var på chokladfest igår. Kommer inte behöva äta choklad på ett halvår känns det som. Fråga mig igen imorgon.

FredagsFilmen: Pulp fiction

Idag fyller Quentin Tarantino år - hurra hurra hurra hurra! Det firar vi med att plocka fram "Pulp fiction" som FredagsFilm - en film jag underligt nog inte halat fram förrän nu. Underligt för att jag älskar den. Jag är rätt så säker på att det har var min första Tarantino-film och jag fastnade direkt. Helt klart gillar jag Tarantinos sätt att berätta en historia.

Bildkälla Confessions of a readaholic

Jules och Vincent ska hämta en väska som stulits från deras boss. Vincent tar med sig bossens fru Mia på restaurang. Boxaren Butch har fått pengar för att förlora en match och finner sig snart i en minst sagt knepig situation. Ett par bestämmer sig för att råna en diner. Och alltihop vävs samman i den här filmen.

Plejaderna och fru Björk

För ett par veckor sedan hade Plejaderna sin senaste träff. Vi möttes på ett mysigt litet kafé, eftersom värdinnan för dagen lever i flyttkaos, där vi mumsade på tårta och te. Larvigt gott. Och så pratade vi så mycket vi bara kunde eftersom vi tycker om att ses.

Boken som avhandlades den här gången var "Fru Björks öden och äventyr" av Jonas Gardell. Jag har läst ganska mycket Gardell och det här var omläsning för mig. Tråkigt nog var det ingen bok jag längtat efter att läsa om - minns att jag tyckte den var inte så värst bra redan när det begav sig, och den hade knappast blivit bättre.

Fru Björk har tröttnat på sin man och bestämmer sig för att lämna honom. Dagen efter beslutet packar hon en väska och rymmer. När hon rannsakar sitt liv upptäcker hon att hon har blivit lurad. Livet har lovat henne en massa som inte blivit infriat. Hon återvänder för att kräva sin rätt.

Det här är en väldigt tragisk berättelse om en väldigt tragisk kvinna som är väldigt svår att tycka om, även om vissa av oss lyckades. Det är ett tråkigt livsöde där hela ens existensberättigande fått hängas upp på någon annan. Fru Björk är ett bihang i någon annans liv - Börjes knasiga ex-fru, Janets mamma eller den andra fru Björk. Inte ens där hör hon hemma då den första fru Björk redan ligger i familjegraven och väntar på Vivians man.
Och det är lite så Vivian känns - bortsuddad och liksom överbliven. Hon gör sina milda protester utan att göra för mycket väsen av sig, som att laga oaptitlig mat, så att inte ens det märks. Hon är som en skugga i sitt eget liv. Huvudrollen spelas helt klart av Börje, ex-mannen som lämnade henne för sin älskarinna.
Vivian känns tragisk, patetisk och faktiskt lite osympatisk. Jag-svag men ändå egenkär, eller så är det så hon blir när vi får träffa henne den korta tid den här boken utspelar sig.

Betygen var ganska låga, högsta siffran blev ett par treor med flera tvåor och ett halvbetyg. Jag gav den 2/5. Medelbetyget den här gången hamnade på 2,4.
Det är en lättläst bok, men den gav oss inte så mycket.

Sent om söndagen, den första i november, beslutar sig fru Björk efter att ha suttit tyst under hela den långa middagen och hela den långa TV-kvällen, att hon vill skilja sig från sin man.
Hon vill inte längre vara fru Björk. Hon har aldrig känt sig som en björk. De har varit gifta i sju år och fortfarande känner hon sig som en gäst i familjen.

Säsongssammanfattning: Glee, säsong 6

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Så var "Glee" slut. Och jag menar verkligen att det är slut. Alla avsnitt är sända och vi har fått avslut och vet hur det går för våra darlings i framtiden. Sista säsongen har varit ganska ojämn och det har varit lite väl mycket fan-service i mina ögon. 
Även om jag så klart kommer sakna den här serien, galen i musikaler som jag är, så känns det ändå skönt att det är slut nu. Att det inte fick fortsätta i all oändlighet så att hela alltet bara blivit en urvattnad sörja. Nu slutade det, kanske inte på topp, men bra. Jag är nöjd.

Bildkälla Glee wikia

Favoritavsnitt: 6x01 "Loser like me". Ett halvår efter att vi lämnade vännerna har ingenting gått som planerat. Rachels tv-show är nerlagd, Kurt och Blaine har brutit förlovningen och försöker gå vidare utan varandra och på McKinley finns inga konstnärliga ämnen kvar. Något Rachel vill ändra på.
6x07 "Transitioning". Will får stora problem med medlemmarna i Vocal adrenaline. Rachel har svårt att lämna sitt barndomshem så hennes vänner beslutar sig för att ha en avskedsfest i hennes källare - med duetter så klart.
6x08 "A wedding". Avsnittet alla shippare längtat efter. Santana och Brittany ska äntligen gifta sig. Det blir ett bröllop att minnas.
6x12+13 "2009"+"Dreams come true". Serieavslutningsavsnitten. Tillbakablickar till vad vi inte fick se i pilotavsnittet i "2009" och så avslutas det med att vi får veta hur det går för McKinley Hight Shool och alla vi fått följa.

Favoritkaraktär: Kurt. För alltid Kurt.

Favoritpar: Kurt och Blaine. Klainers gonna Klaine! Endgame! 

Bäst i säsongen: När Kurt sprang hela vägen till Blaine för att få honom tillbaka. Och kyssarna. Och att få veta hur det går sedan. 

Värst i säsongen: Det kanske gick lite överstyr med Sue. Och med lite menar jag alldeles galet överdrivet mycket. 

Övriga kommentarer: Om jag grät? Låt mig säga så här: har Påven toppig hatt?

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 6

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Sådärja. Nu är det inte bara okej längre - nu är det bra på riktigt. Kanske gillar jag när det är lite mörkare, och det tycker jag att säsong 6 har varit i jämförelse med de andra säsongerna. Det är mer konsekvenser av handlingar och ingen mår särskilt bra egentligen. Som väntat kanske efter att man slaktat vampyrer och demoner, räddat världen, förlorat sin mamma och helt plötsligt har ansvar för en lillasyster. Det funkar sådär med kvicka one liners varje gång man sticker pålen i ett vampyrhjärta då. Så är det också en mer tankfull och melankolisk Buffy vi träffar här, som begår en del stora misstag och sårar djupare än hon anar.

Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 6x07 "Once more with feeling". Ett musikalavsnitt måste jag bara tycka om. Sedan att sången och dansen beror på en demon är en annan sak.
6x17 "Normal again". Buffy börjar hallucinera om att hon befinner sig på ett mentalsjukhus och att händelsern i Sunnydale bara är en del av hennes sjukdom.
6x22 "Grave" Säsongsavslutning. Dark Willow har bestämt sig för att förgöra världen. Spike har genomfört sina prövningar och får sin belöning.

Favoritkaraktär: Plötsligt hände det - Buffy.

Favoritpar: Jag önskar så att jag kunde få skriva Buffy och Spike här, eftersom de trillade i säng flera gånger. Men som deras förhållande såg ut så var det här inte bra för någon av dem, vilket bevisades när Spike utsatte Buffy för ett våldtäktsförsök. Alla förhållanden gick liksom käpprätt åt pipsvängnen här så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Willow och Tara var fina tillsammans medan de var tillsammans - på ett ungefär.

Bäst i säsongen: Det var ett avsnitt som jag undrade om jag skulle hoppa över när Three geeks uppfann en liten mojäng som skulle förvandla vilken tjej de önskade till en villig sexslav. Alltså våldta henne. Och jag undrade om det här verkligen var något jag ville se, hur en tjej blir drogad och utsatt för övergrepp. Att hon kom ur det innan dådet var gjort och verkligen sade ordet "våldtäkt" om det hon nästan blivit utsatt för ser jag som ett enormt stort plus. 
Samma sak att Buffy påpekar för Spike att han utsatte henne för ett våldtäktsförsök. Det sopas inte under mattan, som det hade kunnat göras i de första säsongerna. Här är det allvarliga saker och det sägs rätt ut att det är det.

Värst i säsongen: Jag gillade verkligen inte den här säsongens big bad - Three geeks. De var så fruktansvärt töntiga och jag kan inte riktigt med att förut så tafatte Jonathan skulle vilja göra Buffy eller någon annan illa. Warren blev dock riktigt otäck, men de andra två kändes osannolika som skurkar på någon nivå överhuvudtaget.

Övriga kommentarer: Bara en säsong kvar nu och jag är riktigt nöjd med att jag är så envis ibland och bara ska se färdigt på en serie. Även om det var tvunget att gå halvvägs igenom serien innan det började bli så där bra som jag hört ryktas. High school-åren var inte så lyckade för Buffy, kan vi väl säga.

Säsongssammanfattning: How to get away with murder, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det kommer bli mycket tv på lilla bloggen de närmaste dagarna. Jag har nämligen sett klart på tre säsonger tv de senaste dagarna, i ett fall till och med en hel serie. Tänkte beta av dem med att helt enkelt skiva om dem i den ordning jag såg klart på dem - och då kommer vi allra först till "How to get away with murder".

Den här serien har jag och älskade maken tittat på tillsammans, och mer än en gång har vi utbrustit i ett frustrerat åh! när avsnittet slutat. The plot thickens! är en annan vanlig fras. Grundstoryn i den här serien är att Annalise Keating är universitetslärare och en slipad advokat. Hon tar in en grupp studenter som assistenter och de hjälper henne med hennes fall och får en nära inblick i hur arbetet i rättssalen går till. Så här långt var jag med redan från början. Vad jag inte riktigt hade väntat mig var att de skulle bli djupt insyltade i ett eget mordfall, där alla de kunskaper de har sätts på prov.
Serien berättas i realtid, bakåtblickar och framåtblickar. Man kan behöva hänga med lite...

Det är egentligen inte officiellt att "How to get away with murder" är klart för en andra säsong, tv-bolaget brukar vänta till maj med sina tillkännagivanden, men inofficiellt så är det redan färdigt. Flera av skådespelarna har gett inte så subtila hintar om det, och med tanke på hur det slutade vore det ganska så jobbigt om det inte blev en fortsättning.

Bildkälla Huffington Post

 Favoritavsnitt: 1x05 "We're not friends". Det här avsnittet gillade jag mycket på grund av fallet i rättssalen.
1x15 "It's all my fault". Säsongsavslutning. Vi får veta sanningen om Lilas död. Oväntade händelser gör att man verkligen vill ha en fortsättning.

Favoritkaraktär: Geezus vad svårt. Alla karaktärerna har sidor man tycker om och sidor man verkligen avskyr. Jag gillar Laurel och Connor mest tror jag. Kanske.

Favoritpar: Connor och Oliver. Eller Coliver som de kallas på shipping-språk. Bara en av anledningarna till att jag vill ha en fortsättning.

Bäst i säsongen: Jag gillar arbetet bakom kulisserna, när vi får se vad de gör för att vinna sina fall och hur detta sedan appliceras på deras egen situation.

Värst i säsongen: Jag har egentligen ingenting jag skulle vilja kalla som värst. Kanske att man som tittare kan känna sig förvirrad ibland i alla bakåt- och framåtblickar, men det ger sig ganska snart och tidslinjen synkar sig ungefär halvvägs in i säsongen.

Övriga kommentarer: Ansikten man känner igen: Wes spelas av Alfred Enoch som vi tidigare sett som Dean i Harry Potter-filmerna. Under Franks skägg döljer sig Ben från säsong 5 av Buffy, och Bonnie spelas av Lisa Weil som alltid kommer vara Paris i Gilmore girls för mig.

FredagsFilmen: Atonement

Jag kanske är sist på bollen att se "Atonement", eller "Försoning" som den fick heta på svenska. Men nu när jag har sett den känner jag mig lite förälskad. Inte förr att det är en söt och vacker kärlekshistoria, snarare tvärtom, utan för att den är vackert och lågmält berättad. Mycket av den känns som en lat, ledig sommareftermiddag, lite sömnig och varm sådär. Ändå är det här en djupt tragisk berättelse egentligen. Här finns inga lyckliga slut, bara en lillasysters sätt att försöka be om förlåtelse.

Bildkälla

Briony drömmer om att bli författare och när hon ser sin äldre syster Cecilia tillsammans med Robbie, son till en av husets tjänare, sätter hennes fantasi igång. När Briony läser ett brev från Robbie till Cecilia sätter det igång en kedja av händelser som slutar med att Briony anklagar Robbie för ett brott som han är oskyldig till, något som oåterkalleligt förändrar livet för flera personer.

Jag som älskar snyggt foto får mitt lystmäte här och filmen innehåller dessutom en av de snyggaste och längsta steadicam-scener jag har sett. Alltså en scen i en enda tagning fotograferad med en stabiliserad handhållen kamera - så jag blir inte åksjuk! Yay! Här kan man se scenen i sin helhet, samt läsa om hur den gjordes.

I'm like a rubber band until you pull too hard-Dagens

Låt: "Elastic heart" med Sia. Jag kan inte se videon utan att få tårar i ögonen.
Outfit: Grå leggins, t-shirt och randig huvtröja från HochM.
Smink: Nope.
Nagellack: Daisy petals från Depend.
Frisyr: Nytvättat och lockigt.
Doft: Arganhårolja.
Smycke: Ringarna.
Klocka: På datorn.
Fika: Te och frösnacks.
Middag: Spagetti med köttfärssås.
Pryl: Traktörpanna.
Sysselsättning: Så lite som möjligt.
Träning: *gapflabb*
Kvällsnöje: Glo på tv med älskade maken.
Dagens ord: "- Do you like coffee? - Only with my oxygen." -Gilmore girls
Att tillägga: Förmågan att skratta tills jag gråter finns kvar i varje fall.

Barndomsläsning

"Momo eller kampen om tiden" av Michael Ende läste jag någon gång när jag var innehavare av den ålder boken vänder sig till. Jag minns att jag tyckte den var "sådär" redan då, men jag har ändå velat läsa om den lite diffust sådär. Har inte ansträngt mig för att få tag på den direkt. Nu fick jag dock möjlighet att låna den av Perny som hade den i sin bokhylla, och raskt kunde jag pricka av punkten "a book  from your childhood" från min läsutmaning.

Bildkälla Goodreads. Och här är jag på Goodreads.

I en stor stad någonstans i världen finns ruinen av en amfiteater. En dag flyttar en liten flicka, Momo, dit. Människorna som bor i närheten av ruinen hjälper Momo att ordna sin bostad och ger henne mat. Eftersom hon är en bra lyssnare och en fantasirik lekkamrat får hon snart god vänner.
Men så kommer de grå herrarna till staden och Momo märker att hennes vänner inte har tid med henne på samma sätt längre. Folk i staden blir jäktade och ska ständigt spara tid, tid som de ska använda senare. Vad de inte inser är att tid inte går att spara på det sättet och att deras liv hela tiden blir tråkigare och fattigare och kallare. Fast Momo ser det, och hon beslutar sig för att göra något åt saken.

Jag tycker fortfarande "sådär" om "Momo eller kampen om tiden". Den är förvisso lättläst och den har sina poänger, men samtidigt känns den lite blaskig. Jag kommer inte riktigt nära inpå och berättelsen griper inte riktigt tag i mig. Det är ofrånkomligt att jag jämför "Momo" med "Den oändliga historien" av samma författare, en bok jag älskade som barn men som när jag läste om den i vuxen ålder höll på att få tuppjuck på. Troligtvis är det så enkelt som att Endes berättarstil inte riktigt tilltalar mig, och det där är som bekant en smaksak. Med tanke på hur älskad han är och hur älskad boken om Momo är så kanske det är jag som har fel.
Mitt betyg på "Momo" blev 2/5. Jag tyckte helt enkelt att den var lite tråkig och jag lärde inte riktigt känna Momo, vilket hade kunnat vara bra.

Boken har dock en helt fantastisk titel i original. Håll i hatten nu:
"Momo oder die seltzame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menchen die gostohlene Zeit zurückbrachte. Ein Märchen-Roman."

Och faktiskt var Momos yttre uppenbarelse lite underlig och kunde rentav verka en aning skrämmande på folk som satte värde på snygghet och ordning och reda. Hon var liten och tämligen mager, så att man inte ens med bästa vilja i världen kunde avgöra om hon bara var åtta år gammal eller kanske rentav redan fyllt tolv. Hennes hår svallade vilt och rufsigt och var alldeles becksvart, och det verkade som om det där håret aldrig i hela sitt liv hade stiftat närmare bekantskap med en kam eller en sax. Hon hade mycket stora, mycket vackra och likaså becksvarta ögon och fötter i samma färg, för hon gick nästan alltid barfota.

Söndag

Ibland kommer det som en käftsmäll. En känsla i kroppen som bara känns fel. Då behöver man pausa och backa lite. Ta en stund och hitta balansen igen. Jag letar just nu.

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 5

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna. I det här fallet extra stor spoilervarning.

Nu har det hänt. Nu börjar jag förstå varför folk är så förtjusta i Buffy. Inte för att jag tycker att det här är en bra feministisk förebild, det kommer jag aldrig tycka, men det är bra ändå. När man plötsligt börjar shippa något - då vet man att man är fast.
Säsong 5 är helt klart den bästa säsongen hittills och tacklar en hel del svåra ämnen, främst med fokus på sorg och dålig självkänsla. Självklart är det lite tröttsamt med de ständiga glirningarna att Buffy inte skulle klara jobbet för att hon är en tjej och att hon fortfarande anser att det är hennes ansvar att ändra på sig för att någon annan ska tycka och tänka om henne så som hon önskar. Som att man kan styra någon annans känslor - spoiler! - det kan man inte.
Jag hade även STORA problem med att vi inte ens hann tre minuter in på säsongen innan Riley kläcker ur sig "The quarterback kinda throws like a girl," till Buffy. Andra repliken den här säsongen. Jag gillar inte Riley. Alls. Så ja - det är fortfarande lite väl mycket sådana där dumheter för att jag ska vara riktigt glad. Jag kämpar på med att gilla ändå jag.

Annars var det stor dramatik den här säsongen med sjukdom och död - och då inte bara stygga demoner och vampyrer. Det blev sorgligt på riktigt. Inte helt lätt att summera, men jag gör det ändå.

Bildkälla Upcoming discs

Favoritavsnitt: 5x5 "No place like home". Vi får veta varifrån Dawn helt plötsligt kom och hur viktigt det är att skydda henne.
5x7 "Fool for love". Buffy har besegrats av Glory och vänder sig till Spike som dödat två andra slayers, för att lära sig om sina svagheter. Stort fokus på Spike, bland annat med hans bakgrundshistoria och hans sökande efter kärlek. 
5x16 "The body". Inte bara säsongens bästa avsnitt utan det bästa avsnittet hittills i hela serien. Jag grät mig igenom det här avsnittet. Efterdyningarna av Joyce död.

Favoritkaraktär: Spike. Han har blivit en stor favorit för mig. Tycker så synd om honom som ständigt blir sårad av Buffy och hennes vänner men som ändå trofast står vid deras sida och hjälper dem besegra veckans monster.

Favoritpar: Jag tycker att Willow och Tara är söta tillsammans, och jag gillar mer och mer Xanders förhållande med Anya men jag känner inget särskilt för dem. Mitt ship visade sig bli Buffy och Spike, lite överraskande sådär. Var snäll mot Spike nu Buffy.

Bäst i säsongen: Hela avsnitt 16 var fantastiskt. Det hann knappt börja innan mina tårkanaler satte igång. Det visade på ett bra och trovärdigt sätt hur sorg kan hanteras på olika sätt. Särskilt Anyas reaktion blir jag misty eyed av bara jag tänker på den.

Värst i säsongen: Hela grejen med Riley och hans egotripp. Jag tycker verkligen inte om honom ett enda dugg. Det är hela tiden ett jäkla jämrande över att Buffy inte behöver honom för att hon är fysiskt starkare. Och svaret på det är att "vara otrogen". Vilket jag antar att det var meningen att han skulle vara när han lät vampyrer dricka hans blod. Jag jublade när han satte sig i helikoptern och flög ut ur serien. Hej då! Kom inte tillbaka.

Övriga kommentarer: Hejsan lilla cliffhangern! Det måste ha varit fruktansvärt att titta på den här serien dåförtin' och varit tvungen att vänta flera månader på att få veta hur det gick. Själv kan jag börja titta på nästa säsong precis när jag vill. Låt oss säga så här - det kommer inte dröja lång stund i varje fall.

Soundtrack of my life

The Rocketboys - Viva voce

Pretty soon now 

I hope I find my voice

Not that I have much

Much of a choice

Because I've been searching high

I've been searching low

To try and find it

I guess it's still small

To all the people I know that listen

Listen to me

Hallelujah

To all the people I know that prayed for me

For my safety

Hallelujah

Can you hear me now?

Can you hear me now?

I'm singing out as loud as I know how

But am I loud enough?

I got my voice

And you got yours

So let's make a little noise

All together now

To all the people I know that were lovers

But turned into fighters

I wanna say

To all the people I know that needed my love

I wanna say

I wanna say

Can you hear me now?

Can you hear me now?

I'm singing out as loud as I know how

But am I loud enough?

I got my voice

And you got yours

So let's make a little noise

All together now

Can you hear me now?

Can you hear me now?

I'm singing out as loud as I know how

But am I loud enough?

I got my voice

And you got yours

So let's make a little noise

All together now

Bonus - hur jag hittade "Viva voce". Här framförd av Noah Guthrie som spelar Roderick Meeks i sista säsongen av "Glee". Hans röst ger mig rysningar. Av det bra slaget.

Dead reckoning

Två misstag jag gjorde när jag läste den här boken:

1. Jag tittade på "True blood" i samma veva. Förvirring total.

2. Eftersom det var två-tre år sedan jag läste det första 10 delarna i den här serien hade det kanske varit bra att friska upp minnet lite om vad jag läst om tidigare. Man hinner glömma en massa detaljer märkte jag, och får svårt att hänga med ibland.

Bildkälla AdLibris

Del 11 av Sookie Stackhouse-böckerna verkar ta vid ungefär direkt där del 10 slutade. "Dead reckoning" börjar med en vindsröjning där ett mystiskt föremål hittas, en gammal fiende dyker upp på nytt, Sookie blir arg på ungefär alla, det knakar i förhållandet med Eric efter att en gammal överenskommelse dyker upp till ytan, någon förtjänar att döden dö. Och så städas det. Och duschas. Och lagas mat. Och serveras öl på Merlotte's.
Det är ett vardagligt puttrande med insprängda episoder av övernaturligt kaos och konflikter.

"Dead reckoning" var lite småtråkig faktiskt. Jag hade svårt att motivera min läsning när jag skulle börja läsa och sedan kunde boken bli liggande en vecka eller mer mellan kapitlen. Det händer liksom inte mycket, samtidigt som det händer en hel del. Det som händer drunknar dock lite i Sookies förberedelser inför jobb och baby showers och grillande av hamburgare. Som att man lägger en tjock fluffig filt över alltihop och dämpar ljudet. Jag fastnade inte - enkelt uttryckt.
Många namn laboreras det med, massor med vampyrpolitiska invecklingar som jag tappar lusten för att försöka sätta mig in i ganska så snabbt.

Ska man läsa hela serien, och det är fortfarande min ambition med endast två delar kvar, så bör den dock läsas. Det händer saker som kommer komma upp i de upplösande delarna - gissar jag för annars har det varit slöseri med tid för läsaren att introducera vissa saker.

Mitt betyg på "Dead reckoning" blev 2/5. Det kanske hade blivit högre om jag läst den tätare inpå de andra, men som det var nu var den inte tillräckligt spännande för min smak helt enkelt.

We hadn't drawn the curtains on the front window yet, and when I realised it was dark outside, I started forward. Though I was looking out from the bright bar to the dark parking lot, there where lights out there, and something was moving ... moving fast. Toward the bar. I had a slice of a second to think Odd, and then caught the flicker of flame.
"Down!" I yelled, but the word hadn't even gotten all the way out of my mouth when the window shattered and the bottle with its fiery head landed on a table where no one was sitting, breaking the napkin holder and scattering the salt and pepper shakers. Burning napkins flared out from the point of impact to drift down to the floor and the chairs and the people. The table itself was a mass of fire almost instantly.

Veckans vego och ett boktips

Om jag blev glad när jag upptäckte att kokboken "Mera vego - mat för hela familjen" av Sara Ask och Lisa Bjärbo var med på AdLibris bokrea? Jajamensan! Jag har nämligen haft span på den ett tag och nu är den min! My preciousssss...

Den har raskt blivit utnämnd till kökets nya bibel och jag vill laga cirka alla recept. Det här är vegetarisk mat utan köttsubstitut, inget quorn eller sojakorvar så långt ögat når och det är så-så-så skönt att slippa det. Annars är det så vanligt med vegorecept som känns som att de utgår från en köttbit som sedan har fått ge vika för en quornfilé, här är det vego från grunden och det gillar jag.

Boken har en familjeinriktning och små barn och deras matvanor nämns ofta, så det här är mat som passar alla i familjen. Det är milt och smakrikt och spännande kombinationer och tips och tricks. Till alla recept som inte är veganska finns tips om hur man gör dem så.

Vi har hittills bara lagat två recept ur boken, finge jag bestämma skulle det vara fler men vego kan vara problematiskt att få ungarna att testa vissa gånger. Soppor och pasta brukar dock fungera bra och sålunda har vi ätit pasta rosso med vitlöksstekt svamp och dagens middag var en supergod broccolipesto med pasta och halloumitärningar. Jag är mätt och älskade maken gav maten betyget 5 av 5. Recepten finns i boken.

Dagens boktips alltså - Mera vego!

FredagsFilmen: Total recall x 2

Actionrulle och science fiction är min tekopp dagar jag inte riktigt orkar bry mig. Förra fredagen var en sådan dag, och jag och älskade maken bestämde oss för att spana in remaken på "Total recall". Alltid roligt att se vad som har förändrats från en berättare till en annan, lite som viskleken. För manuset till remaken från 2012 baseras på manuset från originalfilmen från 1990, men självklart har ändringar gjorts.

I originalet, med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen, utspelar sig en stor del av handlingen på Mars, i remaken, med Colin Farell, håller vi oss kvar på jorden. Annars är mycket sig likt.
Douglas Quaid lever med sin fru Lori och har ett trist 9 till 5 jobb och känner att det är lite lagom trist och inrutat. För att liva upp tillvaron lite bestämmer han sig för att gå till Rekall, ett företag som planterar falska minnen hos sina kunder - av romanser, resor, äventyr eller vad kunden nu vill ha. Quaid hinner dock knappt påbörja behandlingen innan han råkar ut för vad som verkar vara en psykos. Det visar sig dock att Quaid inte är den han tror sig vara utan att alla de minnen han har är falska och att han är en helt annan person än den han trott sig vara, nämligen Hauser, en eftersökt spion. Och med de nya kunskaperna om sig själv finner han sig sväva i livsfara.

Bildkälla RST Video

Bildkälla Mario reads the news

Vilken av versionerna är bäst då? Självklart är den senaste filmen den snyggare av de två. Effekterna är lite häftigare, man kan ju göra så mycket med cgi-tekniken. Dessutom är Farell trevligare att vila ögonen på än Schwartzenegger, men det där är ju en smaksak. Jag tycket även att de kvinnliga rollerna var lite mer bad ass i den nya filmen och att de fick ta mer plats, något som alltid uppskattas.
Ändå - det är något charmigt med originalfilmen som gör att jag tycker snäppet bättre om den. Kan kanske också bero på att jag har sett den fler gånger och kan den på ett annat sätt och Arnie är ju ändå alltid Arnie. Dessutom saknas Benny the cabdriver i remaken, och honom saknade älskade maken ganska så rejält, jag saknade honom bara lite grann.

Remaken är alltså klart tittvärd, eftersom den är ganska annorlunda än originalet, även om grundstoryn är den samma. Man ska kanske hoppa över att se dem samma kväll dock, om man vill titta på båda. Ska man bara se en är min rekommendation originalet.

Säsongssammanfattning: True blood, säsong 6

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det är mycket vampyrer just nu...

Äntligen har jag och älskade maken fått tummen ur och börjat titta på de sista två säsongerna av "True blood". Säsong 6 blev vi färdiga med häromdagen, och vi har börjat på den sjunde och avslutande säsongen.
Kände mig lite smått förvirrad ibland i den här säsongen, men det kan bero på att jag samtidigt läser en av böckerna i serien, och de är så extremt olika att det i stort sett bara är namnen som är de samma just nu. Känner inte igen det som händer på tv-skärmen ett dugg.

Bildkälla Screen rant

Favoritavsnitt: 6x09 "Life matters". Som vanligt i "True blood" så händer det allra mest i de sista avsnitten när allt som byggts upp under säsongen ska få en lösning. Här får vi se hur Bill tacklar visionen han har haft om vamp camp, Eric tar hämnd på de som gjort honom och de han älskar illa, och i Bon Temps tar vi ett sista farväl av en nära vän.
6x10 "Radioactive". Säsongsavslutningen ger avslut på de sista olösta frågorna för säsongen, och ger oss nya inför kommande säsong. Sookie har hamnat i klorna på Warlow men får hjälp från oväntat håll för att bli fri. Ett halvår senare har mycket i Bon Temps förändrats och människor lever i skräck för vampyrerna som i sin jakt på osmittat blod förklarat krig mot mänskligheten.

Favoritkaraktär:  Lafayette ligger som vanligt nära till hands. Och Pam är lika oimponerad som vanligt.

Favoritpar: Hade inget den här säsongen. När jag läser böckerna håller jag hårt på Sookie och Eric, som till och med är vampyrgifta i böckerna, men det ser vi inget av i serien. Skulle inte ha något emot dem på tv heller, men just nu är jag ganska oberörd av alla turer i sängkamrarna i den här serien.

Bäst i säsongen: Sookie blev äntligen lite mer bad ass. Jag gillade också det fokus som hamnade på Jessica och hennes samvetskval.

Värst i säsongen: De där visionerna av Lilliths sirener blev jag mäkta trött på redan förra säsongen, så *gäsp* på dem.

Övriga kommentarer: Sak jag inte riktigt förstod med den här säsongen - varför kommer man inte igång igen med produktionen av Tru:Blood? Och ett halvår senare borde ju de flaskor som fanns med Hepatit V vara ur cirkulation, om man uppmärksammat det, och nya flarror med osmittat syntetiskt blod finnas på marknaden. Hade jag haft som prio ett om jag hade bestämt och inte ville bli brutalt uppkäkad av en blodtörstig vampyr, men det är ju jag det.

Säsongssammanfattning: Buffy the vampire slayer, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det hjälpte tydligen, att bli sjukt förbannad och skriva ett argt inlägg om problematiken i "Buffy", för nu hände något. Serien gick från att vara i bästa fall okej, till att bli bra. Tjoho! Det finns fortfarande mycket att önska i framställningen av de kvinnliga karaktärerna, det är lite väl mycket "vad är det för fel på mig och vad kan jag göra bättre för att göra min pojkvän glad" för att jag ska vara nöjd, men jag försöker se förbi det. Inte alltid jag lyckas dock.
Tycker dock fortfarande att det är konstigt att det går så få färgade elever på skolorna i Buffy-verse, eller att det finns så få färgade överlag, även om Forrest faktiskt var återkommande och hade repliker i mer än två avsnitt. Fast han blev ju en sådan där ond supersoldat i slutet på säsongen - så klart.

Sammanfatta var det meningen att jag skulle göra ja. Here goes.

Bildkälla Chiller tv

Favoritavsnitt: 4x09 "Something blue". Willow försöker glömma Oz via magi, vilket leder till att hennes påståenden blir verklighet.
4x10 "Hush". Mordiska figurer som kommer direkt från sagornas värld har stulit Sunnydales röster.
4x20 "The Yoko factor". Spike föröker så split mellan Buffy och hennes vänner.
4x21 "Primeval". Adam försöker skapa en superarmé och krossa Intitiative. Bara Buffy och hennes vänner kan stoppa honom - om de kan finna viljan att samarbeta.

Favoritkaraktär:  Fortfarande inte Buffy. För att vara en slayer kan jag tycka hon är bra mesig när hon inte slåss. Kanske Willow, kanske Spike. Det lutar mest åt Spike.

Favoritpar: Blev inte alls upprörd när det tog slut mellan Willow och Oz. Gillar inte alls Buffy ihop med Riley. Willow och Tara kanske, men jag tror att Tara kanske inte riktigt är vad hon har utgivit sig för att vara. Jag minns allt när hon såg till att Willows trollformel skulle misslyckas.

Bäst i säsongen: Att det blev bra. Hände i ungefär samma veva som James Marsters aka Spike dök upp i förtexterna.


Värst i säsongen: 4x05 "Beer bad". Sämsta avsnittet hittills. Riktigt galet dåligt faktiskt, när någon förgiftar öl så att de som dricker det förvandlas till grottmänniskor. Det var bara viljestyrka och mantrat "for science, for science, for science" som fick mig att titta vidare. Och det var ju tur.

Övriga kommentarer: Man valde att göra en spin off på Buffy från och med den här säsongen, i form av "Angel". Så Angel och Cordelia är tydligen i Los Angeles nu. Kan skapa en del förvirring om man bara ser den ena serien och någon tydligen gjort gästspel i den andra vilket det syftas till på ett sätt som låter en förstå att man som tittare ska veta vad som hänt. För självklart tittar man på "Angel" om man tittar på "Buffy". Nej, jag gör ju inte det... Välkommen förvirring.

Himlens fånge

Jahaja. Jag glömde visst totalt bort att skriva ner några rader om den här boken, som är min senast utlästa bok - för snart en månad sedan.

Faktiskt är det nästan så att jag har glömt att jag har läst den, och det var lite den känslan jag hade genom hela läsningen. Även om det gick fort för mig att läsa hela rasket, så hade jag glömt bort vissa saker som hänt när de påtalades senare i texten. Så pass att jag kände att de lika gärna hade kunnat få redigeras bort.

"Himlens fånge" är Carlos Ruiz Zafóns tredje bok som utspelas i Barcelona och kretsar kring bokhandeln Sempere och söner samt De bortglömda böckernas gravkammare. Jag har läst även "Vindens skugga" och "Ängelns lek" och vissa frågor som väckts i de böckerna får sitt svar i den här. Jag tror inte att Zafón är färdig med den här serien, och det inklämda kapitlet i slutet med De bortglömda böckernas gravkammare bäddade för en fortsättning. Jag som är ganska förtjust i De bortglömda böckernas gravkammare skulle gärna återvända dit, och jag var besviken på bristen av besök på den platsen i "Himlens fånge".

Bildkälla AdLibris

Straxt före jul kommer en äldre herre in i bokhandeln Sempere och söner och köper en värdefull förstautgåva av "Greven av Monte Cristo". Boken lämnar han kvar med en dedikation "Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden."
Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap och hemligheter som legat begravda i decennier.

Som vanligt gillar jag sättet som Carlos Ruiz Zafón skriver på. Han målar vackra bilder med sina ord och det är det som höjer betyget på den här boken för mig. Annars kan jag känna att den här boken känns väldigt "grabbig" på ett sådant där hö-höigt sätt. Kolla bruuuudarna - lite så. Och ja det stör mig. Den här boken känns som att den inte alls vänder sig till mig, snarare tvärtom faktiskt.
Mitt betyg blir ändå 3/5 och mycket av det beror alltså på att jag gillar sättet den är skriven på och språkbilden, snarare än handlingen i sig.

Vid jultid det året valde dagarna att framträda i blygrått och frost. Ett blåaktigt dis gav staden dess färg, folk gick runt påbyltade upp till öronen och deras andedräkt ritade rökstrimmor i luften. Det var inte många som valde att stanna för att titta in i skyltfönstret hos Sempere och söner. Än färre vågade sig in för att fråga efter en eller annan vilsen bok som hade väntat på dem hela livet och som, om vi bortser från allt poetiskt prat, skulle ha bidragit till att få ordning på bokhandelns prekära ekonomi om vi hade fått den såld.
- Jag tror det är idag det händer. Idag ändras vår framtid, förklarade jag, stärkt av dagens första kopp kaffe, ren optimism i flytande form.