Snögloben av Amanda Hellberg

Jag gillar Amanda Hellbergs böcker, särskilt de om Maja Grå, av den enkla anledningen att jag tycker väldigt bra om Amandas sätt att skriva. "Snögloben", som är den fjärde boken om Maja Grå, är inte den bästa i serien men inte heller den sämsta. Den hamnar någonstans i mitten. Min Maja Grå-favorit är "Tistelblomman" - fast jag tycker man ska läsa allihop och i kronologisk ordning. De är ganska korta och lättlästa så det är inga problem

Maja Grå har precis blivit klar med utbildningen inom polisens speciella insatsstyrka när hon och hennes kollegor kallas till Wytham Hall utanför Oxford. Det enda de vet är att en man funnits död under ett bröllop. De finner sig snart insnöade på godset och Maja känner ett starkt obehag i den underliga miljön.
Fallet visar sig ha likheter med flera olösta mord som påverkar Maja på ett mer privat plan. Frågan är om hennes syner kan bringa klarhet i mordgåtan och ge hennes älskade frid.

Böckerna om Maja Grå är som ett mellanting mellan en klassisk deckare och en skräckroman, något som blivit lite av ett signum för Amanda Hellberg. Jag gillar det mycket, men då jag är mer förtjust i skräck än i deckare så hade jag föredragit om det hade varit ännu mer av skräcken och de övernaturliga elementen. Slutet var också lite av en besvikelse och kändes hastigt påkommet och inte så bra förklarat. Boken hade gärna fått vara lite längre och mer förklarande, nu kändes det nästan som ett abrupt avslut på en väl uppbyggd gåta.
Mitt betyg blev 3/5 och mycket av det beror alltså på det smått poetiska sättet Amanda Hellberg skriver på. Miljöerna och personerna är väl uppbyggda med enkla medel och korta meningar.

Jag har parkerat bilen på en sidogata och börjat gå uppför backen som leder hem. Några ensamma snöflingor singlar mot marken, och jag känner hur kylan nyper lite extra i kinderna. Det är skönt att sträcka på benen efter körningen, men ju närmare jag kommer, desto mer saktar jag in på stegen. Jag är inte ens medveten om det själv till en början.
Fy fan, tänker jag. Så långt har det alltså gått, att jag inte ens vill hem till honom.
Den småsjaviga puben på hörnet har haft sitt julpynt upp i ett par veckor redan, luggslitet glitter och blinkande ljusgirlanger i grälla färger, men just nu ter den sig oändligt mycket mer inbjudande än det som väntar mig där hemma.