måndag 20 april 2015

Om bokbål och andra hemskheter

Så har jag återigen bevisat för mig själv att bara för att en bok är en klassiker så betyder det inte per automatik att jag tycker om den.
Förra veckan läste jag ut "Fahrenheit 451" av Ray Bradbury och jag tyckte den var supertråkig. Det tog en jädra tid för mig att läsa 240 sidor för jag hittade på massor av andra saker att göra så att jag inte skulle behöva läsa. För grejen är ju den att jag är baskat envis, och den här boken ville jag läsa bara därför att. För att den är en klassiker, för att den beskriver en framtid som ingen tänkande människa vill ha, för att den behandlar censur, för att den har varit förbjuden och censurerad - ironin i det!
Men bra - nä det tyckte jag inte att det var. Stundtals intressant, men inte bra. Det märktes på något sätt att Ray Bradbury oftast skrev noveller, den här känns lite som en sådan som har strösslats med extra ord för att ge den romanlängd. En sådan där sövande bok med ett tempo som känns som att huvudet sakta fylls med bomull och allt blir luddigt. Inte mitt bästa betyg alltså - 2/5 blev det den här gången.

Bildkälla Goodreads
I en framtid där staten styr människors liv och tankar in i minsta detalj börjar brandmannen Montag ifrågasätta sin tillvaro. Hans arbete som brandman består i att tända eldar, närmare bestämt att bränna böcker. Böcker är nämligen förbjudet att inneha och läsa. När någon misstänker att en bok finns i ett hus larmas brandkåren som tuttar på hela bygget - de brandsäkra husen står kvar men innehållet bränns. Fast kanske ibland att en brandman smusslar med en bok hem.
Montag bor med sin fru som är en exemplarisk medborgare. Hon har ständigt en snäcka i örat som matar henne med information, hon hatar böcker och hennes högsta önskan är att de ska skaffa en fjärde tv till tv-rummet så att alla fyra väggarna täcks. Men Montag är inte längre nöjd. När han börjar prata med grannflickan Clarisse väcks hans nyfikenhet över hennes tankesätt. Så en dag är Clarisse och hennes familj försvunna och Montag känner att han måste göra något.


"Ingen lyssnar längre. Jag kan inte tala till väggarna därför att de skriker åt mig. Jag kan inte prata med min fru; hon lyssnar på väggarna. Jag vill bara få någon som lyssnar på vad jag har att säga. Och det kan ju hända att om jag pratar länge nog så kanske det blir någon reda i det. Och så vill jag att ni ska lära mig förstå vad det är jag läser."
Faber granskade Montags smala kinder med den blåaktiga skäggbottnen. "Hur kom det sig att ni ruskades upp? Vad var det som ryckte facklan ur era händer?"
"Jag vet inte. Vi har allt vi behöver för att vara lyckliga, men vi är inte lyckliga. Någonting fattas. Jag letade efter det. Det enda som jag absolut säkert visste fattades var böckerna som jag hade bränt i en tio, tolv år. Därför tänkte jag att böckerna kanske kunde hjälpa."
"Ni är hopplöst romantisk", sade Faber. "Det skulle vara lustigt om det inte vore allvarligt. Det är inte böcker ni behöver, det är något av det som en gång fanns i böcker. Samma saker skulle kunna finnas hos TV-familjerna idag. Samma oändligt fint detaljerade redogörelser och vakna medvetenhet skulle kunna förmedlas genom radio och television, men det görs inte. Nej, nej, det är inte alls böcker ni söker! Sök efter det var ni kan, i gamla grammofonskivor, gamla filmer och gamla vänner; sök efter det i naturen och sök efter det inom er själv. Böckerna var bara en typ av förvarinsrum där vi stuvade in en massa saker som vi var rädda att vi skulle glömma bort. Det finns ingen trollkraft i dem, inte alls. Trollkraften finns bara i vad böckerna har att säga, på vilket sätt de syr samman universums tygbitar till en klädnad."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.