Marsfavoriter

Vilken konstig månad det här har varit hörrni. Allt jag hör talas om är Coronavirus och Covid-19 och karantän och toapapper och handsprit. Så pass att jag har slutat titta på nyheter, och försöker hålla mig långt borta från mycket av det det spekuleras om så att jag inte blir alltför triggad. Jodå, det har varit mycket ångest och min första panikattack på ett halvår. Mest orolig är jag så klart över mina föräldrar, och de jag känner som har ett nedsatt immunförsvar av diverse anledningar.
Jag hoppas ni och era kära alla mår bra och har/får behålla hälsan. Kom ihåg att tvätta händerna!

Favoriter? Ska se om jag kan hitta några.

Bok: "Carry on" av Rainbow Rowell. Inte den enda femman jag gav i mars, men "Carry on" var den perfekta verklighetsflykten för mig i en jobbig tid.

Film: Ingen har ju varit på bio den här månaden antar jag. Film går som tur är att se ändå, och den jag tyckt bäst om av de vi sett var "The Equalizer 2". Fast jag tyckte den första filmen var bättre.

Tv-program: "Boardwalk Empire".

Nagellack: Blev lite kär i Poppy hill från Pahlish den här månaden.

Skönhet: Jag har varit dålig på sådant de senaste veckorna. Men en gammal favorit är Atrix handkräm. Särskilt nu när jag tvättar händerna ännu oftare (och noggrannare) än vad jag normalt gör.

Extra speciell rolighet: Jag har fått en ny hund! Alltså, jag personligen hat inte skaffat hund, men de som hade min älskade Oskar som jag gick ut och gick med i många år, har skaffat en ny hund. Han heter Jackson, är en 5-årig schnauzer och är en omplaceringshund då han var utstött av de andra hundarna han bodde med. Han är fortfarande lite avvaktande till mig, men han verkar gilla att promenera med mig i varje fall, och jag planerar att vinna över honom med min charm. Eller nåt.

Favoritinlägg: Boknörd som jag är - jag gillade att skriva inlägget om min skrämmande TBR.

Nagellacken jag burit i mars

Mars 2020 har inte direkt varit som mars andra år. Men månaden har gått ändå, och jag har burit nagellack. Dessa åtta lack, närmare bestämt. Här visade i den ordning jag bar dem.

Pahlish, London fog

Det sista lacket av de tre jag köpte från Pahlish Cozy café-kollektion. Alla lacken i den här kollektionen har varit rätt så skira, så även London fog. London fog är Earl Grey bryggt i mjölk, gärna med lavendel i. Så min gissning är att det är just den där lavendellila/blå nyansen som avses på det här lacket. Och så en massa gold dust i det. Väldigt vackert.

OPI, Alpine snow

Det sista lacket jag hade kvar att prova från adventskalendern jag köpte för ett par år sedan. Jag har förstått att Alpine snow hyllas i lackkretsar för sina egenskaper och att det är så bra att göra nailart på/med. Jag avskydde det. Inte för att jag har något emot Tipp ex-färgade naglar, utan för att det var besvärligt att måla med och började flaga redan efter några timmar. Det satt inte på någon längre stund.

a England, Pride without prejudice

Ljust blått med holregnbågar så jag ramlar av stolen. 

Pahlish, Poppy hill

Jag är så himla glad att jag lyckades lägga vantarna på den här vallmoröda skönheten från Pahlish. Det är vackert så jag får lite dåndimpen, faktiskt. Varmt vallmoröd (som namnet antyder) med guld flakies. Inte svårt att måla med heller.

a England, Goth

Väldigt svärtad röd, så mycket så att det nästan ser helt svart ut, men det röda finns där om en tittar efter. Inte riktigt lika mycket holoregnbågar i det här lacket som i övriga kollektionen, utan mer splittrad holo den här gången. 

OPI, Coca-cola red

För ibland finns det inget bättre än ett klassiskt rött krämlack. Det här har jag använt många gånger, och jag blir alltid lika kär i det.

a England, King's road

Kan vi ta en liten stund och beundra holoeffekten i det här lacket? Lägg där till att det var exemplariskt att måla med, och har en fin neutral nyans. Jag skulle kalla färgen för greige, då jag tycker den är grå med en dragning åt beige. 

Pahlish, Odette

Lacket jag bär just nu, och inte har några planer på att ta bort riktigt än. Ljust äggskalsblått med guld flakes. Riktigt eteriskt vackert. Lacket var ett av speciallacken Pahlish hade för Black Friday 2019, och det följde med på köpet om en handlade över en viss summa. Vilket jag alltså gjorde. Lacket fanns aldrig att beställa enskilt, utan följde bara med där och då. Så förlåt om du blev kär i det.

"Historien om två städer" av Charles Dickens

Charles Dickens är en sådan där författare som jag alltid har hört mycket om, men aldrig läst. Hans verk är fast förankrade i kulturen, och det görs versioner på hans böcker ungefär hela tiden. Hur många filmer (med mera) med teman från "En julsaga" finns det inte, liksom.
Men, jag har i ärlighetens namn aldrig läst något av människan. Jag har däremot med mig en massa förutfattade meningar om att hans böcker ska vara svulstiga och något svåra att ta till sig. Var det inte han som fick betalt per ord, typ. Dags för mig att ta reda på hur det verkligen förhåller sig, med ett av årets bokreafynd.

Bildkälla Goodreads

Städerna London och Paris under tiden för Franska revolutionen. Charles Darnay försöker göra sig fri från sin titel och sitt arv, och skaffa sig ett drägligt liv i London. Ett brev för honom tillbaka till Paris, där han hamnar i intrigerna kring revolutionen.

"Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantros epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen - eller till det motsatt stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien."

Så inleds "Historien om två städer, och det känns ju som ett hyfsat välkänt stycke text. Och så långt är jag med, innan jag tappar bort mig i konstiga omskrivningar, beskrivningar och underliga händelser. Jag tappade alltså bort mig en del i början, men det gav sig ganska snart.
Persongalleriet är ganska stort, och en och annan av dessa hade jag svårt att hålla isär, särskilt de i utkanten av berättelsen. Även det är något som så småningom ger med sig, och sedan flyter det liksom på.
Jag kan inte säga att jag tyckte vare sig si eller så om den här boken. Visst fanns det en del omskrivningar som kanske kändes lite onödiga, men samtidigt var boken så pass full med symbolik att jag snabbt glömde bort det, och istället bara hängde med. Jag gillar symbolik, nämligen.
Sedan kanske jag tyckte att själva kärnberättelsen var lite förutsebar, och inte värst spännande. Lite av en tear jerker på slutet, men det var väntat.
Jag är alltså ganska oimponerad av mitt första besök i Dickens värld, men jag är samtidigt inte avskräckt. Kan mycket väl tänka mig att läsa någon av hans andra böcker. Någon gång.

Mitt betyg på "Historien om två städer" blev 3/5.

a England, British subcultures

Förra veckan målade jag naglarna med det sista lacket från a Englands kollektion British subcultures. Av någon anledning var sista lacket ut Goth, som var ett av de jag var mest ivrig över, och även ett av de jag fick i min samling först.
Fina är de allihop, så det här är ingen ordning i skönhet, utan någorlunda i ordningen när jag bar dem.

Punk är ett klargrönt lack med betydligt mer holoeffekt än vad jag fick in i bilden. Det gäller för övrigt hela kollektionen, att det var fin holoeffekt. Färgen på Punk påminner mig om karamellfärg, och det kan ju vara passande då min bror en gång färgade sitt blonda hår grönt med just karamellfärg när han spelade punkare i en skolpjäs. För mig är således färgen på lacket med namnet Punk helt rätt.

Swinging London drar också åt det gröna hållet, och det är lite den här sortens regnbågar jag blev bortskämd med i den här kollektionen. Här är det en ganska dämpad olivgrön med mycket guld i sig. Lite kaki, kanske. Väldigt fin i vart fall, även om färgen ibland var lite svårdefinerad.

New Romantic är min tekopp hela vägen. Dels för att det här var den musikstilen jag fastnade mest för under min egen ungdom, dels för att färgen (och regnbågarna) är fantastiskt fin. Violett, skulle jag vilja kalla den. För visst drar färgen på lacket åt det blå hållet, men på riktigt var det betydligt mer lila än vad min bild visar. En sådan där nyans som kameran alltid har svårt att få till korrekt.

London calling har såklart fått sitt namn från albumet med The Clash, och färgen är hämtad från sagda albumomslag. Rose pink, kallar Adina färgen för, men jag tänket hela tiden på flamingos. Bara något knalligare än vad jag associerar vare sig med blommor eller fåglar som står på ett ben.

Mod är faktiskt inte svart, även om det är väldigt mörkt. Jag såg det hela tiden som tydligt grönt, och det är också som dark army green Adina klassar den.

Skinhead har nästan samma blå nyans som mörka jeans. Och en gång för alla - skinheads är en subkultur som inte har något alls att göra med de där stans rasisterna som kapade stilen. Skinheadkulturen uppstod ur brittisk arbetarklass och immigranter från Jamaica, och handlar om stolthet för sitt ursprung och solidaritet till sina medmänniskor.

Pride without prejudice är inte bara ett vackert ljust blått hololack, utan även en slogan som just skinheadrörelsen myntade. Om någon nu fortfarande tror att de var rasister...

Goth är inte heller lika svart som en kan tro vid en första blick. Det finns ett rött stråk där, och så en massa holo så klart. Det är dock så pass svärtat rött att det ibland bara var för att jag visste att den inte var helt svart som jag ens såg det. Väldigt snyggt. Precis som hela kollektionen.

Två böcker jag inte tyckte om

Helgens läsning var minst sagt misslyckad. Jag läste en kort bok som jag läste ut just därför att den var kort, och började sedan på en annan som jag efter dryga 50 sidor gjorde något med som jag nästan aldrig gör - jag lade undan den.

Bildkälla Goodreads

Cameron Wolfe och hans bror Ruben är två förlorare som alltid slår ur underläge. I den här boken berättar Cameron om några månader i sitt liv. Han drömmer, blir kär och boxas i trädgården. Inget särskilt alls händer, mer än att Cameron inser att han kanske inte behöver vara en förlorare.

Det här visade sig vara första delen i en serie om tre, och vi kan väl lugnt påstå att jag inte kommer läsa de följande två böckerna. När jag gick i skolan så fick vi ibland på svenskan läsa kortare berättelser, sådana som riktade sig mot min åldersgrupp. Den här boken känner jag är en sådan bok. Mer specifikt verkar den vända sig till en småvilsen högstadiekille som hittar på bus av bara farten. De där tuffa killarna som stod i rökrutan (jo, för det fanns sådana på skolgårdarna på 80-talet). Den vänder sig alltså inte alls till mig.
Nu läste jag ända ut den, för den var inte ens 130 sidor lång och det gick av bara farten på ett par timmar, men jag tyckte inte den var bra. Jag känner igen lite av berättarstilen som så småningom kom fram i "Boktjuven" i sin fulla rätt, men där är vi inte riktigt än med den här boken.
Jag gav "Knockout" betyget 1,5/5.

Bildkälla Goodreads

Marie Antoinettes magnifika fickur stjäls från ett museum i Jerusalem. Tjuven flyr utomlands och byter identitet.
Aron är en kyrkogårdsvaktmästare med ett brinnande intresse för klockor och urmakeri. Av en slump får han uret i sin hand. Detta blir upptakten på en katt-och-råtta-lek som för Aron över världen.

Står det på baksidestexten i varje fall. Jag kom aldrig så långt som till att Aron fick klockan. Ganska snabbt insåg jag att det här var en bok jag inte skulle tycka om, då sättet den var skriven på gav mig tuppjuck. Det kändes som att sitta och läsa en uppsats skriven av en av de där killarna som "Knockout" vände sig till. Så mycket ovidkommande information, så mycket dumt beteende, så krystade dialoger, så dåliga karaktärsbeskrivningar (titta sig i en spegel? fy...). Och det här var innan jag kom till någonting som rörde urmakeri, som jag säkert hade haft ett och annat att anmärka på då jag jobbar i branschen, men jag är inte urmakare. Förresten - amatörurmakare? Både jag och älskade maken himlade med ögonen över den formuleringen.
Nej. Den här boken kommer jag aldrig läsa ut, inte heller påföljande två böcker, eftersom det här också tydligen är den första boken av tre. Den kanske är för någon annan, men absolut inte för mig.

Jag började läsa Charles Dickens "Historien om två städer" istället, och det går betydligt bättre. Jag kanske inte tycker att det är tokbra, men jag har inte dunkat boken i soffbordet än i varje fall som jag möjligen gjorde med "Drottningklockan").

Bullet journal för april

Om inte Covid-19 ställer till det alldeles, så har jag en del planerat i april som jag gärna ville föra in i min bullet journal. Så jag satte mig ner i helgen och gjorde i ordning mina sidor för den kommande månaden. Lite som vanligt är april grönt, eftersom det är min mammas favoritfärg och hon fyller år i april. Jag hoppas jag kan få krama om henne då.

Månadsuppslaget ser ut som vanligt. Jag blev lite väl glad i att måla streck där, så jag fick kryssa bort några rutor, men det må vara hänt. Den ena av mina valda washitejper tog slut när jag gjorde de här uppslagen, nämligen det längst ner av dessa två. Första gången jag gör slut på en washitejp...

Det är lite av lika samma varje månad, men så blir det nu när jag har hittat ett system som (nästan) funkar för mig. (Det finns en sak som jag kommer ändra på till 2021.)
Alltså är det inte direkt någon nyhet att jag har gjort ett uppslag där nagellack och böcker får samsas med pengarna.

Inte heller är det nytt att jag låter en rad om dagen dela uppslag med vanekollen och månadens bok. Jag har inte valt bok än. Jag har tre titlar jag funderar kring, men bestämmer mig nog inte slutgiltigt förrän det verkligen är dags. Någon typ av ond, bråd död blir det i varje fall, för sån är jag!

Ett helt vanligt veckouppslag. Valde påskveckan att visa upp, för det var det jag gjorde minst missar på. Och den här månaden kom jag ihåg att göra lite extra utrymme för anteckningar.

Jag tror att maj kommer bli en orange månad, men vi får se.

"Carry on" av Rainbow Rowell

I januari läste jag boken "Fangirl" av Rainbow Rowell. I den skriver huvudpersonen Cather fan fiction om Simon Snow, någon sorts magisk "The chosen one" som påminner lite om, men absolut inte är, en kopia av Harry Potter. En sak som Cather gör i "Fangirl" är att hon skriver en lång fan fic om Simons sista skolår, en fic som heter "Carry on, Simon". Sedan bestämde sig Rainbow Rowell för att skriva en bok om just Simon Snow. Kanske är det samma fan fic som Cather skriver, kanske är det något helt annat. Jag vet bara att jag nu har läst den.

Bildkälla Goodreads

Simon Snow kan mycket möjligt vara den sämsta Utvalda någonsin. Hans magi är minst sagt oberäknelig och kan lika gärna fungera som starta en eld. Det enda han kan lita på är sin bästa vän Penny, sin flicvän Agatha och sin bittra fiendeskap med rumskamraten Baz.
När Simon återvänder till sitt sista skolår är dock ingenting sig likt. Hans mentor beter sig konstigare än vanligt, hans flickvän verkar inte vilja spendera tid med honom och Baz är spårlöst försvunnen.

Alltså. Ursäkta mig medan jag swoonar en liten stund. Det här var så rart!
Jag gillade verkligen världen som målades upp här. Denna magiska värld som var tätt förknippad med vår egen. Magin i ord och fraser, hur trollformler och besvärjelser var sångtexter och uttryck som det lagts avsikt i. Det känns ganska unikt. Jag ser såklart vissa likheter med Harry Potter, men inte på ett sådant sätt att det känns plagierat - bara till viss del inspirerat av. De stora likheterna är den magiska världen som Normala inte har en aning om, en avskild magiskola, magiska väsen, skoluniformer och att Simon är föräldralös - precis som Harry Potter. Men där Harry fick växa upp med sina släktingar, så har Simon vandrat från det ena barnhemmet till det andra.
Det här är en berättelse med mer tonårsångest, mer våld och svart magi - och det är betydligt sexigare, utan att för den del bli sexuell. Det är inget rullande i sänghalm alls är.
Mest är det en bok om att hitta sig själv, att ta beslut för sin framtid som kanske kan kännas svåra.

Jag har kommit fram till att Rainbow Rowell mycket väl kan vara en av mina nya favoritförfattare. Jag gillar verkligen sättet hon skriver på. Det är lättillgängligt och har en tendens att träffa rätt i hjärtat, med både karaktärs- och miljöbeskrivningar som känns on point. Jag kan verkligen se för mig hur det finns en magisk värld som jag inte vet något om, och någon som går gatan fram och gnolar på en sång kanske egentligen håller på med en besvärjelse av något slag. Vad vet jag. Kanske finns det drakar någonstans, eller små varelser som ser ut som snöbollar med armar, eller för den delen stora stenbumlingar. Kanske finns det platser som blivit tömda på magi av något mystiskt magiskt väsen. Eller kanske (högst troligt) är det bara en skickligt gestaltad fantasivärld.

"Carry on" är del ett i en planerad trilogi om Simon Snow, och bygger alltså på karaktärer från "Fangirl". En behöver såklart inte alls ha läst "Fangirl" för att läsa böckerna om Simon Snow, eller tvärtom, men trilogin bör säkert läsas i rätt ordning. Bok två, "Wayward son" finns redan ute, men jag tror jag väntar lite med den då jag hört att den slutar lite cliffhanger-aktigt. Bok tre planeras komma ut sent under 2020, så kanske kan jag orka hålla mig tills dess. Det finns ju andra Rainbow Rowell-böcker att ta till om längtan blir för stor.

Mitt betyg på "Carry on" blev 5/5. Ingen blev förvånad över det.

Tomma i mars

Eftersom folk har hamstrat på sig all handsprit i världen så blir det ingen tom sådan förpackning den här månaden. Annars har jag hunnit tömma en hel del. Som synes.

MonSun. Time out scrub. Body exfoliator.
En sak som är synd med MonSuns produkter är att de är så parfymerade. Inte för att de doftar otäckt, men de doftar mycket. Och med ett så pass känsligt doftsinne som jag har så är det inte alltid kul. Just den här kroppsskrubben sköljde jag av den mesta doften från redan i duschen, men den var ändå inget jag sträckte mig efter. Plus för att skrubbkornen är naturliga, minus för att de är alldeles för stora och inte förekommer i så riklig mängd att jag känner mig nöjd, vilket gör att den känns odryg.
Betyg 3/5

Depend. Nagellackremover. Supersnabb.
Favoriten.
Betyg 5/5

Natural olive secrets. Olive oil soap.
Gjorde visst slut på en olivoljetvål till... Men den är inte ersatt, så när det dyker upp en ny dito här vet jag inte. Jag är dock hyfsat säker på att det kommer ske någon gång.
Betyg 5/5

Burt's bees. Moisturizing lip balm. Honey.
Två stycken likadana läppbalsam har jag gjort slut på. Det ena från badrummet, det andra från handväskan. De är ersatta med andra sorter från samma märke, men jag gillade verkligen den här honungsvarianten så den kommer säkert hitta hem till mig igen.
Betyg 5/5

Kicks. Turn back time. Age defence. Even skin tone mask.
Jag kommer inte sakna den här ansiktsmasken ett endaste dugg. Jag kommer inte sakna att jag alltid gnolade på Cher när jag såg tuben, jag kommer inte sakna den sega och svårborttvättade konsistensen, och jag kommer inte sakna den hemska doften. By-bye.
Betyg 1/5

Ica. Ekologisk certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Jag kommer inte sakna den här nattkrämen heller, för jag har redan öppnat en ny tub. Som en gör med saker en verkligen gillar.
Betyg 5/5

Helosan. Fotsalva.
Typ motsatsen till en fancy fotsalva. Å andra sidan funkar den så bra att vi har köpt om den. Och jag säger vi, för jag är ju knappast ensam om att använda den. Samt att älskade maken ofta ger mig fotmassage med denna här. Jag har det bra, jag. Enda lilla, lilla minuset är väl i så fall att den tar tid på sig att sjunka in, men det kan jag ta nu när jag inte behöver fotfila bort hård hud precis hela tiden.
Betyg 5/5

Plaståtervinning på rubbet, utom förpackningen som olivtvålen kom i, som jag sorterar som pappersförpackning.

Soundtrack of my life

Eva Dahlgren - Vem tänder stjärnorna

Det var evighetssekunder

Tre korta andetag

Hela livet vände

Vem valde?

Inte jag

Jag hörde ord från mina läppar

Som aldrig vilat i min mun

Tankar aldrig tänkta

Som nya väggar i ett rum

Som om vi alltid älskat

Sen min dagboks första blad

Men att jag får skriva ditt liv

Bara tur, det var inget val

Och av alla dessa möten

Och allt som borde hänt

Hur sällan är jag orsak 

Till att livet vänt

Har ingen ödestro

Den tanken ger ingen ro

Men vem vänder vindarna?

Vem får mig att gå dit jag aldrig gått?

Vem tänder stjärnorna?

Som bara jag ser i dina ögon

Vem vänder vindarna?

Och för mig dit min tanke aldrig nått

Så många år som jag levt

Med den jag ville va'

Så många kvinnor som jag spelat

Men aldrig gjort det bra

Måste våga bara vara

Med minnet av det barn

Som lät livet välja 

Och våga säga "ja"

Har ingen ödestro

Den tanken ger ingen ro

Men vem vänder vindarna?

Vem får mig att gå dit jag aldrig gått?

Vem tänder stjärnorna?

Som bara jag ser i dina ögon

Vem vänder vindarna?

Och för mig dit min tanke aldrig nått

(Vem tänder stjärnorna?)

Som bara jag ser i dina ögon

(Vem vänder vindarna?)

Vem får mig att gå dit jag aldrig gått?

(Vem tänder stjärnorna?)

Som bara jag ser

"Mordet på Orientexpressen" av Agatha Christie

Kan det bli mer klassiskt än att spendera lite tid med en bok av Agatha Christie? Den här med hennes berömda detektiv Hercule Poirot i huvudrollen. Nummer 10 (av sisådär 40) i ordningen om honom, så det är inte undra på att han är en av de mest berömda litterära detektiverna. Lätt att känna igen med sitt äggformade huvud och sin mustasch.
Boken har filmats några gånger, nu senast med Kenneth Branagh som Poirot, och det är därifrån det här omslaget kommer.

Bildkälla Goodreads

Hercule Poirot blir hastigt kallad till London och lyckas få en av de sista platserna ombord på Orientexpressen i vagnen som ska ta honom från Istanbul till Calais. Redan andra natten stoppas resan av kraftiga snöfall och tåget blir stående. Samtidigt sker ett mord i en av sovkupéerna och alla i den aktuella vagnen ses som misstänkta när den belgiske detektiven tar sig an att finna en lösning på mysteriet.

Det här är en sådan där deckare som jag förknippar med Agatha Christie. Ett slutet rum och en begränsad mängd misstänkta. Mördaren finns där, men är väl  dold.
Här märks också tydligt att Christie var inspirerad av verkliga händelser, bland annat kidnappningen av Charles Lindbergs barn. I den här boken finns en liknade kidnappning med, som en motivbild för flera av passagerarna ombord. Offret visar sig nämligen vara kidnapparen, som undkom sitt straff. Slutet får väl kanske anses hamna någonstans i en moralisk gråzon.
Den här gången hade jag inte svårt att lista ut hur mordet gått till, men det beror nog mest på att det inte var jättelänge sedan jag såg filmen snarare än att jag i det här fallet var värst smart. För en annan sak som Christie var utomordentligt bra på var att skriva gåtor som jag som läsare har svårt att lösa.
Det är rappt skrivet och handlingen rör sig hela tiden framåt i ganska rask takt. Det går alltså fort att läsa en liten Christie-deckare, och det får väl anses vara ett perfekt tidsfördriv en en eller ett par dagar.

Mitt betyg på "Mordet på Orientexpressen" blev 3/5.

Säsongssammanfattning: The Borgias, säsong 1

Spoilervarning så klart.

"The Borgias" är inte en ny serie, men en som jag har velat se ett tag. Lite av ett misstag kanske, för den blev nedlagd snarare än avslutad, så här finns det risk för cliffhangeravslutning på hela serien.
Serien handlar så klart om Borgia-familjen och hur de med diverse skumraskiga metoder kom upp sig här i världen. Främst genom att pappa Borgia mutade sig till påveämbetet. Serien tar sin avstamp 1492 när det är dags att välja en ny påve.

Bildkälla Pinterest

Favoritavsnitt: 1x01 "The poisoned chalice" Rodrigo Borgia skyr inga medel för att få Påve-stolen, och heller inga för att få behålla den.
1x03 "The moor" Från det Ottomanska riket kommer sultan Cem för att bo hos Borgias en tid. Påven har beslutat sig för att gifta bort sin dotter Lucretzia, men till vem?
1x09 "Nessuno" Påven lovar Neapels krona till den franske kungen för att skona Rom. Lucretzias äktenskap kommer till  sitt slut, med viss förnedring för hennes make.

Favoritkaraktär: Finns ingen direkt älskvärd här, men möjligen Lucretzia.

Favoritpar: Lucretzia och Paolo.

Bäst i säsongen: De vackra kostymerna. (Ja, jag hade lite tråkigt.)

Värst i säsongen: Är jag lite trött på serier som är galet sugna på att visa upp sex och våld? Ja det är jag. Men bara två säsonger kvar...

Övriga kommentarer: Josåatte... Jag tycker inte det här har varit jättebra. Sådär så att jag inte är överdrivet förvånad över att serien blev nedlagd i förväg. Visst, den är tjusig och så, och visar på intriger och ränkspel. Men den må vara hur baserad på verkliga händelser den vill - jag känner ändå att jag har sett det här förut. Hur många gånger som helst.

"The hate u give" av Angie Thomas

Ibland kommer det böcker som blir totalhypade. Alla läser dem. Alla älskar dem. Ibland är denna hype väldigt överdriven. Ibland är boken ifråga väldigt värd sin hype. "The hate u give" av Angie Thomas är en sådan hypad bok.

Bildkälla Goodreads

16-åriga Starr lever i två olika världar. Dels det fattiga område hon bott i hela sitt liv, dels den snobbiga privatskolan som hon går i. Den sköra balansen mellan hennes olika världar brister dock när Starr blir vittne till hur hennes barndomsvän Khalil blir skjuten till döds av en polis.

Jag tycker "The hate u give" förtjänar sin hype. Det här är en väldigt realistisk bok om livet för alldeles för många amerikaner. Det märks att den baseras på verkliga händelser och självupplevda känslor. Stundtals träffar den så hårt i hjärtat att det blir lite jobbigt.
Jag lär mig en hel del av den här boken också. Den ger mig nya insikter i #BlackLivesMatter-rörelsen, men det gav mig också ökad förståelse för hur svårt det kan vara att växa upp som färgad i USA. Starr slits mellan sina olika personligheter, att inte uppträda för svart i skolan, och att inte uppträda för vitt bland sina vänner i grannskapet. Hon känner sig otillräcklig och har svårt att finna sin roll. Det är ju ett vanligt problem för de flesta tonåringar, men här blir det väldigt tydligt.
Det är ingen förskönande bok om fattiga områden, men jag känner ändå den värme Starr upplever där. Gemenskapen i området, men också det farliga med gäng, droghandel och skjutningar.
Det är en slice of life om en väldigt turbulent tid i Starrs liv. En där hon försöker finna sin röst och sin plats, med utgångspunkt från en tragedi.
Jag tyckte mycket om karaktärerna i den här boken - så klart Starr, men även hennes familj och hennes nära vänner.
Det enda problemet jag hade med boken var alla slanguttryck, men jag får väl skylla mig själv som läste den på engelska i så fall. Det var å andra sidan något jag snabbt kom över och sedan inte hade några problem att hänga med på.

Mitt betyg på "The hate u give" blev 4,5/5.

Pestens tid-Dagens

Låt: Ja, vad säger man? Jag har de senaste dagarna gått omkring och nynnat på "My Sharona" med The Knack, men jag sjunger ju inte "Sharona" direkt....
Outfit: Huvtröja, t-shirt och mysbyxor. Allt från H&M.
Smink: Nej.
Nagellack: Poppy Hill från Pahlish.
Doft: Inget jag vill ha när jag har huvudvärk.
Klocka: Nej.
Smycke: Ringarna.
Frukost: Te, ost- och skinksmörgås.
Fika: Te, äpple med jordnötssmör.
Middag: Parmesankyckling med pasta.
Pryl: Huvudvärkstablett.
Motion: Ingen alls.
Kvällsnöje: Filmtajm.
Att tillägga: Tvätta händerna noga och ofta med tvål och vatten, använd handsprit där tvål och vatten inte finns att tillgå. Gnugga noga! Hosta och nys i armvecket. Använd vanligt folkvett. Hjälp de som behöver hjälp. Hamstra inte. Det är jävligt oförskämt mot de som inte har möjlighet att göra det. Eller så kan det bli som för mina föräldrar som helt plötsligt inte hittade toapapper att köpa när de behövde fylla på. Ta hänsyn till folk i riskgrupper, det vill säga äldre, de med nedsatt immunförsvar på grund av omständigheter, folk med bakomliggande sjukdomar. Håll dig hemma om du är sjuk. Ring inte 1177 i onödan - de som är sjuka behöver komma fram. Sök din information på annat sätt om du kan.
Var snäll. Det ordnar sig. Men det blir lättare om vi tar hänsyn till varandra och hjälps åt.

FredagsFilmen: Det sjunde inseglet

Bildkälla
Max von Sydow 10 april 1929 - 8 mars 2020

I söndags gick Max von Sydow bort, 90 år gammal. Det är en skådespelartalang av det stora slaget som lämnat oss. Bland hans många kända roller finns de som Karl-Oskar i "Utvandrarna", Kejsare Ming i "Blixt Gordon", prästen Merrin i "Exorcisten" och den Treögde korpen i "Game of Thrones". Hans stora internationella genombrott kom dock i rollen som riddaren Antonius Block i "Det sjunde inseglet", där han spelar schack mot Döden. Och det passar väl bra så här i coronatider, att skriva om en film som handlar om när digerdöden kom till Sverige, på ett litet ungefär.

Bildkälla Filmtopp

Korsriddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns återvänder till Sverige efter ett korståg i det heliga landet. Här möter Block Döden. I ett försök att skjuta upp det oundvikliga ber han Döden om ett parti schack. Och så kan hans resa in i landet fortsätta.

Jag har sett "Det sjunde inseglet" men det var inte direkt nyligen. Jag hyser ingen närmare kärlek till Ingmar Bergmans filmer nämligen, då jag tycker att de oftast är alldeles för ångestladdade och har mörka teman. Jag sticker inte under stol med att han var något av ett filmiskt geni, men jag behöver inte tycka att det är bra för det. Eller att Ingmar himself verkade vara en kul kille.
Max däremot - my gawd! Han är verkligen formidabel i den här filmen, och i det mesta han tog sig för. Han var mångsidig som få andra, och hade en röst som lätt känns igen och som gör sig extra bra till att framföra repliker. Han var alltid trovärdig, vare sig han spelade Jesus, präst, Bond-skurk, riddare, upptäcktsresande eller galen rymdsnubbe.
Så en kan gott se "Det sjunde inseglet" bara för hans skull. Och för att se Nils Poppe i något annat än en komisk roll.

"1794" av Niklas Natt och Dag

"1794" är så klart uppföljaren på "1793" som kom för några år sedan och som då tog hela Sverige med storm. Den var egentligen tänkt som en ensamstående bok, men det fanns material för att skriva en fortsättning och så blev det. Bellman noir kallas denna planerade trilogi, där bok tre, "1795" planeras komma ut någon gång 2021.

Bildkälla Goodreads

På Danvikens hospital sitter en ung man och våndas över det brott han anklagas för att ha begått. Han skriver ner sin berättelse, den som börjar med kärlek och sluta i sorg.
En mor sörjer sin dotter som dog på sin bröllopsnatt. Hon tror att något brottsligt har skett, men får ingen att intressera sig för att lösa mysteriet. Hennes sista hopp blir en enarmad och nersupen palt som sörjer sin döde vän.

Jag känner igen Bellmans texter i den här boken vid några tillfällen, och kallas en serie för Bellman noir så kan ju det vara lämpligt. Jag hittade både "Stolta stad" och "Märk hur vår skugga" - bland annat.
Niklas Natt och Dag har verkligen hittat sin nisch här. Böckerna är enormt välskrivna och jag får väldigt tydliga bilder av Stockholm som det såg ut då när jag läser hans böcker. Han kan sin historia och sina historiska miljöer, och boken känns välresearchad och väldigt trovärdig i både miljö- och karaktärsbeskrivningar.
Han är inte heller rädd för det fula och vikar sig inte för att visa upp sådant som inte är smickrande. Som Sveriges part i slavhandeln, hur illa folk behandlades och hur skitigt det var. Natt och Dag visar inte de fina salongerna, utan de fattigas värld, de som super för att hålla värmen, och de som hamnat i samhällets utkant, de som är desperata och inte har många val för sin överlevnad.
Problemet för mig är att jag tycker att det bitvis blir lite för mycket av den varan. Det blir liksom äckligt för äcklets skull, inte för att det direkt tillför något. Jag hade även svårt att komma in i berättelsen och var inte så värst förtjust i "fallet som ska lösas" den här gången. Det känns luddigt, och i slutet av boken har inga svar givits. Jag antar att det kommer en upplösning i den sista boken. Jag hoppas det, för här lämnas jag liksom vind för våg i mina undringar.

Jag skulle så klart kunna ge "1794" ett högt betyg för att jag gillar sättet den är skriven på, men jag tycker inte riktigt att den förtjänar den. Jag hade ganska tråkigt den här gången, och boken känns som att den lider av transportsträckesyndromet lite väl mycket. Jag kommer så klart att läsa även den avslutande delen, men ärligt talat var jag mer än nöjd med bara "1793".
Mitt betyg på "1794" blev 2,5/5.

Wishlist Wednesday - Nödvändigheter

Ibland behöver jag saker för att jag verkligen behöver dem. Så den här listan är en lista över saker jag behöver snarare än villhöver (som är ett hittepåord jag gillar).
Jag har en liten avdelning i min Bullet Journal över saker jag behöver. Visst ska ersättas, annat ska skaffas nytt. Hittills i år har jag prickat av en enda sak, och det var för att mamma hade glas jag kunde få ta och ersätta mina gamla plastglas med i yogastudion. Annat jag har på den listan är det här.

Bildkälla Feetfirst/Din Sko

Jag har ett tag nu varit på jakt efter ett par klassiska svarta lågskor med snörning. För något år sedan hittade jag de perfekta på Din Sko, på rea dessutom, men dum som jag var ställde jag tillbaka dem på hyllan igen. Jag har ångrat det sedan dess, kan vi väl säga.

Bildkälla Lindex

Något av det tråkigaste jag vet att köpa är underkläder och strumpor. Just nu är dock behovet av en beige BH nästintill skriande. Jag har bara så svårt att hitta en som fyller mina krav, för jag vill ha en bygellös (byglar är djävulen), slät och inte jätteful. Den här är en kandidat.

Bildkälla Ellos

Badkläder är inte heller jättekul att köpa, men nu har jag behov av en ny efter en rejäl rensning i badkläderlådan efter förra sommaren. Här gäller att jag vill ha en hel baddräkt, gärna med lite shaping och allra helst med någon färg som inte är svart, eller ett mönster. Jag gillar den här modellen från Ellos, som finns i en gulprickig variant också. Och en vinröd. Och en randig.

Bildkälla IKEA

Hur länge har jag haft de kuddar jag har nu? Alldeles för länge, är svaret. Jag har behov av nya helt enkelt. Jag är en sådan där person som sover på sidan eller på rygg, och jag vill även alternera mellan en fast och en medelfast kudde. Jag har en riktigt sladdrig också som jag mest ligger och kramar på because of reasons. Nästa gång jag åker till IKEA så ska jag ha med mig nya kuddar ut. Hoppas jag.

Bildkälla IKEA

När jag ändå är i farten så kan jag lika bra skaffa ett nytt täcke också. Ett som håller formen bättre än det jag har nu gör, för det är fasen så irriterande att påslakanet alltid blir för brett för att täcket drar ihop sig inuti. Inbillar mig att sådant skulle avhjälpas med ett på något vis quiltat täcke.

Inte alls spännande alltså - bara saker jag verkligen behöver.

Tidstjuvar

Jag har funderat mycket på den tid jag spenderar på vissa siter. Instagram och YouTube är mina stora tidstjuvar, och sådana har jag gjort slut med förut. Jag firar snart två år utan Facebook och saknar en enda sak med det, och det är den enkla kontakten med Plejaderna (bokcirkeln alltså) och den enda saken väger inte tillräckligt tungt för att jag ska vilja skapa ett nytt konto.

YouTube har jag svårt med. Skulle önska att det fanns någon sorts tidsspärr där, som det finns på Instagram, så att jag kunde få lite bättre koll på hur mycket jag egentligen sitter och slöglor. Jag har dock avslutat massor av prenumerationer där jag kände att jag var med mest bara för att, inte för att det längre gav mig något att titta på just de videorna. Jag har även blivit bättre på att inte titta på sådant som inte alls intresserar mig, så om Food52 lägger upp en halvtimmesvideo på hur en gör den perfekta koppen kaffe, så kan jag som hellre dricker te, lätt hoppa över den videon.

Instagram går det bättre med att begränsa mig på. De har som sagt en tidsvarning, där jag har ställt in appen på att säga till mig när 30 minuter gått, så att jag inte fastnar i ändlöst scrollande i ämnen som intresserar mig sådär. Och då menar jag 30 minuter per dygn, inte gång. Ofta går det bra, och mitt mål är att komma ner på 20 minuter (eller kanske 15) innan 2020 är slut.
Två sätt jag har lyckats med det är att jag har slutat följa konton som drivs av företag (inklusive nagellacksföretag = inte lika frestad att slösa pengar), "influencers" och kändisar. Inte en enda kvar i mitt flöde som musicerar, skådespelar, författar eller en kombination av dessa. Inga från Glee. Inga från Harry Potter. Jag har kvar några som fortfarande ger mig glädje, som Elliot bakar och Celeste Barber, men i övrigt lyser de med sin frånvaro. Jag avslutar dessutom följningar månadsvis när jag rensar bort sådant som inte sprakar glädje för mig.
Det andra sättet är att jag helt har slutat kolla på folks stories. Sedan årsskiftet kan jag räkna på ena handen hur många stories jag har sett - utan att använda alla fingrarna. Så är det mest där du lägger ditt innehåll så ser jag det inte. Är det inte relevant nog för det vanliga flödet är det inte intressant nog för mig, lite så. Och självklart lägger jag själv inte upp något alls på stories längre, och alla highlights jag hade där har jag nu tagit bort.

Goodreads är mitt allra minsta bekymmer, men värt att nämna ändå. Jag finns ju där och jag har några jag följer och några jag är vän med. Men Goodreads för mig är mest till för min egen skull, och ett ställe som håller reda på min statistik åt mig. Jag skriver inga recensioner längre än en eller två meningar, och bara om boken var exceptionell på något sätt, alltså oftast inte.
Jag skulle gissa att jag är inne på Goodreads lika mycket på en vecka som jag är på Instagram under en dag - alltså inte mycket alls.

Så. Det var lite om mig och hur jag hanterar mina tidstjuvar. Nu ska jag göra en kopp te och läsa lite bok. Tror jag minsann. Stänga av datorn en stund, helt enkelt.

Inte tidstjuvar - bara söta. Ovan, Cullen the cat; nedan, Schumi the cat.

"Red, white & royal blue" av Casey McQuiston

"Red, white & royal blue" är en sådan där bok som florerat vilt på diverse bokplatser i mitt sociala medier-flöde. Vunnit priser och haft sig. Så det var kanske inte så konstigt att jag valde att skaffa mig den. Och nu har jag läst den och försvunnit in i en annan värld ett tag.

Bildkälla Goodreads

Alex är son till USAs första kvinnliga president. Henry är prins i Storbritannien. De har länge hyst en fientlighet, men då en diplomatisk katastrof hotar tvingas de att låtsas vara vänner.

Den spelade vänskapen växer snart till riktig vänskap, och kanske något mer än så.

Men kan en son till en världsledare och en tronarvinge tillåtas välja varandra? När det finns plikter att uppfylla och val att vinna.

Den här boken väcker liv i frågor jag ställer mig mellan varven. Hur skulle det vara om en kunglighet ganska nära tronen skulle vara homosexuell? Får hen ens vara det? För det där med arvingar i ju hyfsat viktigt i kungafamiljer. (Ännu en anledning till att jag inte direkt tycker att monarkier är en bra grej.) Och i det stora landet i väst, land of the free så länge du tycker precis som jag, skulle det gå att vara i hög politisk position, om än bara som anhörig, och samtidigt tillhöra HBTQ+spektrat? De är ju inte nådigt homofobiska i det landet.

Casey McQuiston, bokens författare, började arbeta med den här boken 2016, men tappade lusten till den lite när en viss cornflakesfärgad man vann presidentvalet över en kvinna. För USA är visst fortfarande inte redo för en kvinnlig president, de dumma jävlarna. (Not all americans - ofcourse.) Hen valde dock att fortsätta skriva boken, lite som en verklighetsflykt. Den president som enligt den här boken blev vald 2016 är sålunda USAs första kvinnliga sådana, med barn av blandras då pappan är mexikan. Och valet som ska ske i den här boken är alltså det som ska ske i höst i USA - det som den där cornflakesfärgade idioten högst troligt kommer vinna (och sedan blir det Lisa Simpson som får städa upp). Det gör att vi i boken både är i dåtid, 2019, och i framtid - om du inte läser boken efter november 2020 vill säga.

Jag hade vissa problem med att läsa den här på engelska just när det handlade om det politiska spelet. Det var förkortningar och begrepp som jag inte riktigt hängde med på, men jag lät det bero. Blev jag riktigt frustrerad över något så googlade jag. Jobbigast av allt var nästan att tyda datumen, eftersom de skriver datum i ordning månad/dag/år i USA vilket jag tycker är en rätt så ologisk ordning. Så håller de på med Fahrenheit också, de dumma jävlarna.

I övrigt är det ingen svår historia att följa med i. Det är en klassisk "enemies to friends to lovers", som jag känner väl igen (och gillade mycket) från mina fan-fictiondagar. Här dock med rejäla hinder i vägen, som politik och familjetraditioner i högt uppsatta positioner. 

I grunden är det dock en romance - med en twist. Och det är lagom doser gulligt, sexigt och angstigt. Jag fick liksom lite hjärtknip mellan varven. För jisses i min lilla låda vad jag ville att Alex och Henry skulle få vara lyckliga med varandra. Jag var aldrig direkt orolig, för en romance följer vissa regler, så även här.

Extra plus i kanten så klart för den rikliga representationen. Folk med olika etnisk och socioekonomisk bakgrund, rikligt med representation från HBTQ+spektrat. Något som var viktigt för författaren som är både bisexuell och icke-binär. Bra jobbat!

Jag gillade "Red, white &royal blue" väldigt mycket men har ändå bråkat lite med mig själv gällande betyget. För är det verkligen en klockren femma? Nja. Men den där fyran skulle i så fall vara så pass hög att den skulle bli 4,8 eller så och då kan jag lika bra runda av uppåt till en femma. Så det är ett litet minus där, men ändå högsta betyg med 5/5. Första femman jag delar ut i år.

Min "skrämmande" TBR

För den som inte vet så är TBR en engelsk förkortning för To Be Read, alltså "att läsa". Så skulle jag översätta det så skulle det väl bli AL, eller varför inte OBH som i Olästa BokHögen. För till skillnad mot många av de jag följer på diverse sociala medier så lägger jag mina lästa böcker i en hög. Eller två, om jag har den mängden böcker jag har just nu  (och fler är på väg). Jag har alltså inte en TBR-hylla, eller en TBR-bokhylla (jo, de finns de med så många olästa böcker) eller vad jag har förstått är poppis - en TBR-vagn.
Det cirkulerar en boktag på bloggar och vloggar om att skriva om de mest överväldigande böckerna i denna TBR, som jag alltså kallar min hög. Det är nio frågor att svara på, och jag tänkte ta denna bokvecka och svara på de frågorna. Så gott det nu går, för ärligt talat tycker jag inte att min TBR är så värt överväldigande, eller skrämmande, beroende på hur du vill översätta "intimidating" (hotfull är väl egentligen mest korrekt).

1. Vilken bok har du inte klarat av att läsa ut?
Ingen alls, är det tråkiga svaret på den frågan. Jag lägger sällan ifrån mig böcker, och är en sådan där som läser en bok i taget. Det ska mycket till för att jag då inte läser ut den. Senaste bok jag inte fixade med att läsa ut var "The passage" av Justin Cronin, och den har jag skickat vidare så den finns inte kvar i min TBR.

2. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har haft tid?
Konstig fråga, för svaret är liksom - alla. Men den som har legat längst i högen är "The hate you give" av Angie Thomas, men den har jag tänkt läsa när jag är klar med "1794", som jag började läsa igår.

3. Vilken bok har du inte läst än, för att den är en uppföljare?
Enda uppföljaren i min TBR just nu är "Carry on" av Rainbow Rowell, och eftersom jag längtar lite efter den så antar jag att den kommer vara utläst innan månaden är slut.

4. Vilken bok har du inte läst är, för att den är sprillans ny?
Här antar jag att jag får titta även på de böckerna jag har i min önskelista, för ingen av de som ligger i min TBR just nu är direkt sprillans ny.
Hm... "Oona out of order" av Margarita Montimore är jag nyfiken på.

5. Vilken bok har du inte läst än för att du har läst en annan bok av samma författare och inte tyckt om den?
Här blir det inte bara svårt - det blir omöjligt. Gillar jag inte författarens stil så tittar jag ofta inte ens på andra böcker från samma källa.
För mig är det snarare tvärtom, om jag älskat en bok av en författare så är jag orolig för att det var en lyckoträff och inte mer. Så jag får väl svara "Knockout" av Markus Zusak. Jag fullkomligt älskar "Boktjuven" (en av mina Topp 10 all time) så jag är såklart lite nervös för att inget kan mäta sig med den.

6. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har varit på rätt humör för den?
Det är nog därför "The hate you give) har legat så pass länge i den här högen. Jag vet ju på ett ungefär vad den handlar om, och det verkar vara ett jobbigt ämne att läsa om - om än viktigt. Men snart så.

7. Vilken bok har du inte läst än för att den är gigantisk?
Just nu har jag ingen direkt tjockisbok i min TBR, men det finns ju anledningar till att jag valde "1794" och inte "Skönhetens väg" av Martha Hall Kelly när jag bestämde mig för en historisk roman.

8. Vilken bok har du inte läst än för att du köpte den på grund av omslaget och det visade sig att den inte fick så bra betyg?
Här blir jag sådär tråkig igen för svaret är ingen. Jag köper inte böcker för hur de ser ut utan för vad de innehåller. Däremot tycker jag om fina omslag, så om en bok jag vill ha finns med flera olika omslag så väljer jag gärna det jag tycker är finast.
Å andra sidan köper jag serien med Bloomsburys Modern Classics (de med vit bokrygg i högen) just på grund av de fina utgåvorna, och där har jag ingen aning om ifall jag kommer tycka om alla 10 böckerna. Men de kommer se snygga ut i bokhyllan.

9. Vilken är den mest "skrämmande" boken i din TBR?
"Historien om två städer" av Charles Dickens. Jag har inte läst Dickens förut, men hört många säga att hans stil kan vara lite väl omständlig ibland. Jag var tveksam till att ens lägga boken i kundkorgen under bokrean, men så tänkte jag att någon gång ska jag väl gå utanför min bekvämlighetszon också. Dessutom har väl knappast hans böcker blivit klassiker för att de är dåliga.

Det var det det. Nu ska jag ta och läsa en stund tror jag. Vissa inlägg väcker läslusten i mig mer än andra, så att säga.

Samtidigt - i en annan del av huset. Pälsdonatorn är i farten.

Allt jag läste i februari

Det kan kanske bero på att februari var en extra dag lång i år, eller så var jag bara lässugen och envis, men hur som haver så lyckades jag läsa ut åtta böcker i februari. Jag slog dessutom mitt personliga rekord i antal lästa sidor på en månad, då jag lyckades bläddra mig igenom dryga 3500 sidor. Så... jag hade en bra läsmånad helt enkelt.
Böckerna jag läste var dessa, som vanligt i utlästordning uppifrån och ner.

"The little friend" av Donna Tartt var min första bekantskap med denna författare, som jag varit nyfiken på ett tag. Något av en slice-of-life, som gav få svar. Jag gillade hur den var skriven dock, och den fick betyget 3/5.

"En enda hemlighet" av Simona Ahrnstedt, för är det kärleksmånaden februari så passar det bra med lite romance. Det här är den andra fristående boken i en serie, men vill en läsa alla så bör en läsa dem i ordning. Jag var inte så förtjust i slutet här, så betyget hamnade på 3/5.

"Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris var bokcirkelboken som avhandlades i söndags. Vi som var där var rörande överens om att det var en viktig berättelse, men framförd av en dålig författare. Vårt medelbetyg blev 2,25/5. Mitt personliga betyg var 2/5.

"When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain: History's unknown chapters" av Giles Milton var min månadsbok för februari. Den var dock så lätt- och snabbläst att jag plöjde igenom den långt innan månaden var slut. Korta berättelser om högt och lågt, som ibland väckte lite extra nyfikenhet. Jag gav den betyget 3,5/5.

"Dracul" av Dacre Stoker och J.D. Barker kan ses som en prequel till Bram Stokers "Dracula" (Fast jag skulle ändå läsa "Dracula" först). Här är det Bram himself, och några av hans syskon, som är vampyrjägare. Boken är baserad på anteckningar som Bram Stoker lämnade efter sig, samt ett uttalande han visst gjorde om att händelserna i "Dracula" skulle vara sanna. Spännande idé, kanske inte toppenbra framförd. Betyget blev 2,5/5.

"Vicious" av V.E. Schwab blev februaris favoritbok. Så pass att jag genast kände behov av att beställa uppföljaren. "Vicous" var dock en ensamstående bok i flera år, så den fungerar bra som sådan också. Mitt betyg blev 4/5.

"Jar of hearts" av Jennifer Hillier var min första, men inte sista, bekantskap med denna thrillerförfattare. Spännande och välberättad bok med många twister, men den tappade lite i slutet för mig. Betyget blev 3,5/5.

"Pachinko" av Min Jin Lee blev sista boken ut. Min plan var att den skulle överlappa in på mars, men så for attan i mig och jag pluggläste den på tre dagar och fick plats med den i februari. Lite av en släktkrönika, om exilkoreaner i Japan och alla svårigheter det innebär. En ögonöppnare för mig, och jag lärde mig en del. Betyget blev ändå inte högre än 3/5, för allt i den här boken var helt enkelt inte lika bra.

Tror ni jag kan klämma nio böcker i mars? Det brukar trots allt vara min bästa läsmånad. Vi får väl se.

"Pachinko" av Min Jin Lee

Den här veckan kommer bloggen få boktema, för jag har så många böcker att skriva om. Bland annat den sista jag läste ut i februari, som jag så klart känner behov av att skriva om innan jag gör min månatliga lässammanfattning. Troligen imorgon.
När jag inte ser mycket på tv, så läser jag desto mer, och jag såg inte mycket på tv i februari.

Bildkälla Goodreads

1911 föds Sunja, den efterlängtade dottern till fattiga föräldrar i det av japan koloniserade Korea. Sunja blir senare gravid med en redan gift man, och familjen är nära att falla samman. Lösningen kommer i form av en sjuklig präst, Isak, som ber om Sunjas hand. De gifter sig och hon följer med honom till Japan.
I ett främmande land, där hon inte kan språket och där japanerna ser ner på koreanerna, måste Sunja skapa ett nytt hem och en ny tillvaro för sig och sin familj.

"Pachinko" är något av en släktkrönika. Den utspelar sig mellan åren 1911 - 1989, under en turbulent tid för världen i allmänhet, och i det här fallet, för Sunja i synnerhet. Jag ser henne som centralgestalten i den här boken, även om vi följer fyra generationer koreaner och exilkoreaner.
Det här är sådan där bok som jag lär mig mycket från. Jag är inte värst bevandrad i asiatisk historia i stort, och jag har inte så bra koll på vad som hände där borta. Jag förstår lite mer av konflikten där nu, med det delade Korea och vilken roll Japan spelat i att det alls blev så.
Jag var inte alls beredd på den utbredda rasismen, på hur illa behandlade koreaner som flyttade till Japan blev. Hur de sågs ner på, fick bo i fattiga getton och långt in i modern tid har väldigt dålig status. Även om du är född i Japan i kanske tredje eller fjärde generationen, så räknas du inte som Japan. Lite lätt upprörande emellanåt.
"Pachinko" handlar alltså främst om Sunja, men även om hennes barn och senare om hennes barnbarn. Om hur de har det i detta främmande land som inte riktigt välkomnar dem. De fördomar de får utstå, och de svårigheter de ofta ställs inför.
På det stora hela gillar den här boken, och slutet är utmärkt för det knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Däremellan har jag dock lite tråkigt mellan varven. Jag föredrar när berättelsen kretsar kring Sunja och allt det fantastiska hon faktiskt uppnår, med de svårigheter hon ställs inför. Det är en tuff liten tant det där. Men ibland svävar berättelsen ut och fokuserar på karaktärer och skeenden som inte alls tillför något till själva berättelsen (som Mozasus bästa väns fru - why?). Det är som att författaren ville stoppa in så mycket som möjligt om hur Japan sett/ser ut, men det kanske inte riktigt passade in på någon av huvudkaraktärerna. Det är ganska mycket snaskigt sex, som jag ärligt talat hade kunnat vara utan. Och snälla - kan vi sluta odla myten om mödomshinnan i moderna böcker? Tack.
Boken innehåller också många ord och fraser på både koreanska och japanska som jag inte får veta vad de betyder. Jag kan gissa mig till dess ungefärliga mening, och det är ganska lätt att låta det bero och bara läsa vidare, men det är samtidigt lite störande ibland. Fast inte lika störande som kontinuitetsmissen jag hittade...

"Pachinko" är en helt okej bok, och jag gillade den, ibland mer än på andra ställen. Det berodde lite på vem som var central för berättelsen just då, och hur pass intressant jag tyckte att just den personen var. Mitt betyg på "Pachinko" blev 3/5.

Plejaderna om "Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris

Igår satt vi där igen, bland katter, te, cheesecake och goda vänner. Alltså var det dags för bokcirkelträff, minus en som kände sig lite för krasslig för att utsätta sig för kattallergener, dagens värdinna har nämligen ett gäng katter en kan få klappa på, om en har tur.
Vi pratade om högt och lågt. Allt kul som hänt sedan sist, och även det som inte varit så kul, för a circle of books is a circle of friends.
Och så pratade vi bok också, så klart. Nämligen "Tatueraren i Auschwitz" av Heather Morris.

Bildkälla Goodreads

Lale Sokolov förs till Auschwitz-Birkenau i april 1942. Snart upptäcks det att han behärskar flera språk, och han får uppgiften att tatuera sina medfångar, han blir lägrets Tätowierer. Från sin något upphöjda position finner han sätt att hjälpa sina medfångar till att få bättre mat och en större chans till överlevnad.
En dag får han i uppgift att tatuera Gita, och där och då lovar han sig själv att de två ska överleva kriget och att han ska gifta sig med henne.

Romanen är baserad på intervjuer författaren gjorde med Lale innan hans död. Det är således en ögonvittnesskildring vi får här, och det känns som en viktig berättelse och ett viktigt perspektiv. Ofta när en läser böcker om judar (och andra koncentrationslägerfångar) under andra världskriget så är det i rollen som offer, här är perspektivet från en som valde att göra allt han kunde för att överleva, hur mycket han än hamnade i den moraliska gråzonen för det.
Boken är lättläst och inte särskilt lång, så den gick fort att läsa, och perspektivet är intressant.
Där någonstans slutade vi säga snälla saker om den här boken.

Det är nämligen inte värst bra skrivet. Det här är författarens debutbok, och det känns som att den släppts igenom ganska oredigerad för "att den är viktig". Det gör den inte bra. Gestaltningen av karaktärerna är minst sagt dålig. När boken är slut vet jag inte mer om Gita än att Lale är kär i henne och om Lale vet jag att han var listig och charmig. Även miljöbeskrivningarna faller ganska platt. Det är som att författaren förväntar sig att läsaren ska titta på fotona i slutet av boken och att vi sedan ska bildgoogla hur lägren såg ut.
Auschwitz var ett fruktansvärt läger, där många tusen blev gasade. Mengele härjade där. Mord och död och ångest måste ha genomsyrat varje dag. Men som det beskrivs här är det nästan som att fångarna skulle befinna sig på kollo. Inte ens där det skulle kunna bli riktigt otäckt och känslosamt så blir vi riktigt berörda.
Är det oss det är fel på? Är vi känslokalla? "Tatueraren i Auschwitz" har över fyra stjärnor i snittbetyg på Goodreads, lovorden haglar och folk skriver om hur de har blivit så tagna av berättelsen, att de har gråtit sig igenom den, att den träffar rakt i hjärtat. Och vi känner just... ingenting. Men så hittar jag ett dåligt betyg där på Goodreads (för de finns) och den kommentaren satte liksom huvudet på spiken - en bra och viktig berättelse som slösas bort på en medioker författare. För så är det, i händerna på en skicklig skribent hade det här kunnat vara hur bra som helst. Som det är just nu tycker jag mest att det var synd om Lale som slösade bort sin livshistoria på någon som inte kunde förmedla den.
Heather Morris jobbar på sjukhus, i många år har hon "studerat och skrivit filmmanus" varav ett möjligen skulle bli valt av en "academy award winning screenwriter in the U.S." Hon var alltså inte ens en värst framgångsrik manusförfattare när hon hade den enorma turen att bli presenterad för en äldre man som hade något att berätta. "Tatueraren i Auschwitz" var också först tänkt att vara ett filmmanus, tills någon gav henne idén att i stället skriva en bok. Det var ju synd, för som film hade nog det här gjort sig mycket bättre, med rätt regissör och rätt skådespelare vill säga.
Då hade berättelsen kunnat komma till sin rätt, och inte blivit ett så platt fall som vi nu upplevde den som.

Betygen på "Tatueraren i Auschwitz" var inte supervarierande, och heller inte värst höga. Högst betyg - 3,5/5 -  fick den av den av oss som inte var närvarande. Lägst betyg - 1,5/5 - fick den av dagens värdinna. Medelbetyget blev 2,25/5. Mitt personliga betyg var 2/5.

Nu är det inte så att vi direkt avråder från att läsa "Tatueraren i Auschwitz". Det är en viktig berättelse. Den har ett viktigt perspektiv. Den är sann och det här har hänt, och det får vi inte glömma. Förvänta dig inte bara att det är jättebra utfört, för det här är mest en skoluppsats med sina och sen, och sen, och sen.
Summa summarum av boken, för oss i Plejaderna, är att vi håller med den där Goodreadskommentaren - väldigt viktig berättelse, bortslösad på en medioker författare.