"Historien om två städer" av Charles Dickens

Charles Dickens är en sådan där författare som jag alltid har hört mycket om, men aldrig läst. Hans verk är fast förankrade i kulturen, och det görs versioner på hans böcker ungefär hela tiden. Hur många filmer (med mera) med teman från "En julsaga" finns det inte, liksom.
Men, jag har i ärlighetens namn aldrig läst något av människan. Jag har däremot med mig en massa förutfattade meningar om att hans böcker ska vara svulstiga och något svåra att ta till sig. Var det inte han som fick betalt per ord, typ. Dags för mig att ta reda på hur det verkligen förhåller sig, med ett av årets bokreafynd.

Bildkälla Goodreads

Städerna London och Paris under tiden för Franska revolutionen. Charles Darnay försöker göra sig fri från sin titel och sitt arv, och skaffa sig ett drägligt liv i London. Ett brev för honom tillbaka till Paris, där han hamnar i intrigerna kring revolutionen.

"Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantros epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen - eller till det motsatt stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien."

Så inleds "Historien om två städer, och det känns ju som ett hyfsat välkänt stycke text. Och så långt är jag med, innan jag tappar bort mig i konstiga omskrivningar, beskrivningar och underliga händelser. Jag tappade alltså bort mig en del i början, men det gav sig ganska snart.
Persongalleriet är ganska stort, och en och annan av dessa hade jag svårt att hålla isär, särskilt de i utkanten av berättelsen. Även det är något som så småningom ger med sig, och sedan flyter det liksom på.
Jag kan inte säga att jag tyckte vare sig si eller så om den här boken. Visst fanns det en del omskrivningar som kanske kändes lite onödiga, men samtidigt var boken så pass full med symbolik att jag snabbt glömde bort det, och istället bara hängde med. Jag gillar symbolik, nämligen.
Sedan kanske jag tyckte att själva kärnberättelsen var lite förutsebar, och inte värst spännande. Lite av en tear jerker på slutet, men det var väntat.
Jag är alltså ganska oimponerad av mitt första besök i Dickens värld, men jag är samtidigt inte avskräckt. Kan mycket väl tänka mig att läsa någon av hans andra böcker. Någon gång.

Mitt betyg på "Historien om två städer" blev 3/5.