Två böcker jag inte tyckte om

Helgens läsning var minst sagt misslyckad. Jag läste en kort bok som jag läste ut just därför att den var kort, och började sedan på en annan som jag efter dryga 50 sidor gjorde något med som jag nästan aldrig gör - jag lade undan den.

Bildkälla Goodreads

Cameron Wolfe och hans bror Ruben är två förlorare som alltid slår ur underläge. I den här boken berättar Cameron om några månader i sitt liv. Han drömmer, blir kär och boxas i trädgården. Inget särskilt alls händer, mer än att Cameron inser att han kanske inte behöver vara en förlorare.

Det här visade sig vara första delen i en serie om tre, och vi kan väl lugnt påstå att jag inte kommer läsa de följande två böckerna. När jag gick i skolan så fick vi ibland på svenskan läsa kortare berättelser, sådana som riktade sig mot min åldersgrupp. Den här boken känner jag är en sådan bok. Mer specifikt verkar den vända sig till en småvilsen högstadiekille som hittar på bus av bara farten. De där tuffa killarna som stod i rökrutan (jo, för det fanns sådana på skolgårdarna på 80-talet). Den vänder sig alltså inte alls till mig.
Nu läste jag ända ut den, för den var inte ens 130 sidor lång och det gick av bara farten på ett par timmar, men jag tyckte inte den var bra. Jag känner igen lite av berättarstilen som så småningom kom fram i "Boktjuven" i sin fulla rätt, men där är vi inte riktigt än med den här boken.
Jag gav "Knockout" betyget 1,5/5.

Bildkälla Goodreads

Marie Antoinettes magnifika fickur stjäls från ett museum i Jerusalem. Tjuven flyr utomlands och byter identitet.
Aron är en kyrkogårdsvaktmästare med ett brinnande intresse för klockor och urmakeri. Av en slump får han uret i sin hand. Detta blir upptakten på en katt-och-råtta-lek som för Aron över världen.

Står det på baksidestexten i varje fall. Jag kom aldrig så långt som till att Aron fick klockan. Ganska snabbt insåg jag att det här var en bok jag inte skulle tycka om, då sättet den var skriven på gav mig tuppjuck. Det kändes som att sitta och läsa en uppsats skriven av en av de där killarna som "Knockout" vände sig till. Så mycket ovidkommande information, så mycket dumt beteende, så krystade dialoger, så dåliga karaktärsbeskrivningar (titta sig i en spegel? fy...). Och det här var innan jag kom till någonting som rörde urmakeri, som jag säkert hade haft ett och annat att anmärka på då jag jobbar i branschen, men jag är inte urmakare. Förresten - amatörurmakare? Både jag och älskade maken himlade med ögonen över den formuleringen.
Nej. Den här boken kommer jag aldrig läsa ut, inte heller påföljande två böcker, eftersom det här också tydligen är den första boken av tre. Den kanske är för någon annan, men absolut inte för mig.

Jag började läsa Charles Dickens "Historien om två städer" istället, och det går betydligt bättre. Jag kanske inte tycker att det är tokbra, men jag har inte dunkat boken i soffbordet än i varje fall som jag möjligen gjorde med "Drottningklockan").