"Ariadne" av Jennifer Saint

Nu tror jag på riktigt att jag är färdig med grekisk mytologi allmänhet, och omskrivningar av mytologiska berättelser i synnerhet, för ett bra tag framöver. Känns som att jag läst massor av det under de senaste åren, och nu känner jag mig mätt. Men innan jag blev mätt ville jag läsa den väldigt vackra utgåvan av "Ariadne" som jag hade skaffat mig.

Bildkälla Goodreads

I staden Knossos på Kreta bor en prinsessa med sin familj. Kungen Minos är en tyrann, och hennes monster till halvbror, Minotaurus, kräver offer från Aten varje år - 14 ynglingar att slita sönder och förtära, i sin labyrint som ingen kan fly från.
Ariadne är förfärad av detta, men det är först när hon får se Theseus, prins från Aten, bland offren, som hon bestämmer sig för att göra något. I sin kärlek till honom bestämmer hon sig för att hjälpa Theseus att dräpa Minotaurus, och sedan fly med honom till Aten för att bli hans hustru.

Berättelsen om Theseus och Minotauren är välkänd, och även att han fick hjälp av prinsessan Ariadne. Det berömda garnnystanet han använder sig av för att hitta ut ur labyrinten igen, kom från Ariadne. Och hon lämnade Kreta tillsammans med honom, men hon kom aldrig fram till Aten. 
Boken handlar mycket om Ariadnes liv, främst efter att hon och Theseus har skilts åt, men det ligger ett stort fokus på systerskap. Redan som ung reagerar Ariadne på att det så ofta är kvinnorna som får lida när det egentligen är en man som begått en synd mot dem. Som tillblivelsen av hennes bror, hur Medusa förvandlades från en vacker kvinna till ett monster så fult att människor blev till sten inför hennes blick. Hur kvinnor är brickor i maktspel och politiska eller ekonomiska vinningar. Genom äktenskap, genom offer. Så som det varit genom historien, och så som det är även idag.
Det läggs också mycket kraft på systerskapet mellan Ariadne och hennes lillasyster Phaedra. Boken har två perspektiv, som skiftar från och med den andra delen. Vi får följa Ariadne på Naxos och Phaedra i Aten, se hur deras liv utvecklades. Ett berättargrepp som jag antar sker för att vi ska få så mycket som möjligt från de mytologiska berättelserna om både Ariadne och Theseus. 
Boken är skriven i första person ur båda synvinklarna, och då måste det ske en del resor som känns konstlade, för att kunna berätta vissa saker från mytologin. Jag är inte alltid jätteförtjust i böcker skrivna i just första person, har jag märkt. De blir på något sätt så inåtvända, och tempot i berättelsen dras ner. Ibland blir det på något sätt drömskt, eller sövande om det vill sig illa. Det brukar gå långsamt med läsningen då om så är fallet, och så var fallet den här gången. Även om jag gillade temat på berättelsen, och just den här historien har så mycket intressant att berätta, så var tempot i långsammaste laget för min del. 
Men boken... Ack, så vacker den är. En av de finaste böckerna i hela min bokhylla, tror jag bestämt.

Mitt betyg på "Ariadne" blev 3/5.