"Lancelot" av Giles Kristian

Det är ju ingen hemlighet att jag sedan tonåren varit djupt fascinerad över legenden om Kung Arthur, ni vet - han med det runda bordet, svärdet i stenen, Camelot och Merlin. Och sin vän - riddaren Lancelot. Sålunda blev jag ytterst nyfiken när jag fick veta att någon skrivit en bok om just Lancelot, så pass nyfiken att jag nu har läst boken. 

Bildkälla Goodreads

Rom har fallit. Uther Pendragon är gammal och döende och fienden har vittring på hans land. 
Till detta land kommer en ung pojke. Under vakande ögon från Lady Nimue och druiden Merlin växer han upp till en ung man, förfinad i krigskonsten.
Han träffar Guinevere, men ödet för henne bort från honom.
Lancelot svär att tjäna Britanniens nästa kung, och när Uther Pendragon dör och utnämner sin son Arthur till tronföljare står Lancelot redo. Striderna kommer snarare än någon kunnat ana. 

Jag började läsa "Lancelot" redan i november, men kände ganska snart att det inte riktigt fungerade med läsningen. Jag drogs inte in i berättelsen, utan tyckte att den var omständlig att läsa. Varje mening var som en liten strid. När jag hade kämpat mig fram till sidan 93 bestämde jag mig för att tänka om, och i stället läsa boken som månadsbok för december. Då gick det bättre, men kanske inte bra.
Boken är skriven i jag-form, så det kommer knappast som en överraskning att det är Lancelot som berättar, även om det tar väldigt lång tid innan hans namn nämns. Mycket i den här boken tar lång tid, för övrigt. Tempot är så långsamt att det nästan är sövande mellan varven, och jag har till och med lyckats ha lite tråkigt under läsningens gång. Det är många detaljer och utsvävningar och repetitioner. Jag vet inte hur många gånger jag läst om hästarnas pansar av kokat läder, den vita plymen på Lancelots hjälm, Guineveres svarta hår och svärdet Bear Tusks vassa klinga. Så pass ofta att jag visste att beskrivningen skulle dyka upp om sken/personen nämndes. Det dök också upp saker som verkade vara väldigt viktiga och som sedan bara försvann. Det här med Lancelots sparvhök till exempel. Superviktigt under en lång tid, men sedan blev det inget alls med den saken, vara sig med den sparvhöken eller någon annan fågel. Då kan jag känna att det var en sådan där onödig sak att ha med överhuvudtaget. Kill your darlings.

En annan sak jag inte alls gillade var den absoluta omskrivningen av Arthurlegenden. Här var i stort sett alla magi borta. Merlin finns med, och Lady Nimue, men det är i stort sett allt. Arthur drar inget svärd ur någon sten. Han hämtar Excalibur från en by i Skottland, något runt bord nämns aldrig, Morgana blir bara en arg halvsyster. 
Boken känns som ett försök att göra den Arthurianska legenden till ett historiskt faktum. Och det finns vissa teorier om att Arthur skulle ha varit en verklig person, men den främsta teorin är att han är en legend - en saga. Och så ville jag att det skulle förbli, men tydligen inte Giles Kristian. Redan där hade vi problem med varandra, så att säga. När det känns som att han försöker passa in all magi i en verklighet, göra historisk fiktion av en fantasy, blir det mest trist och tråkigt. Det var kanske inte så undra på att jag inte uppskattade boken.

"Lancelot" är den första boken i en serie, men jag kommer inte fortsätta läsa den. 
Mitt betyg på "Lancelot" blev 2/5.