"Min mörka Vanessa" av Kate Elizabeth Russell

Nu har jag äntligen läst ut den bok som legat längst i min tbr-hög. Jag har lagt in den i min planerade läsning flera gången, men alltid flyttat den - tills nu. För jag har tyckt att den verkar vara så oerhört jobbig att läsa, och det var den också. Det var bara att inse att om jag skulle läsa den överhuvudtaget, så var det ingen idé att vänta på "rätt humör", för det går nog inte att få till ett rätt humör för den här typen av bok. Den är vad titeln antyder - mörk.

Bildkälla Goodreads
Min bok har ett annorlunda omslag, det här är den inbundna boken.

När Vanessa är 15 år flyttar hon till en internatskola i Maine. Hon är utan vänner, och blir därför glad över den uppmärksamhet hon får för sin lärare i engelska, Jacob Strane. De förenas genom böckerna de båda älskar, och i Vanessas poesi ser Strane stråk av samma mörka hemlighetsfulla som även finns inom honom. Snart inleder de en förbjuden kärleksförbindelse.
17 år senare kontaktas Vanessa av en kvinna som träder fram i sociala medier och berättar om den sexuella förbindelse hon själv haft med en lärare. Hon ber Vanessa träda fram med sin historia, men Vanessa ser inte på sin relation med Strane på det sättet.Hon kan inte finna sig i att Strane har varit en förövare, och hon själv ett offer.

Triggervarning: sexuella övergrepp, sexuella övergrepp mot minderårig, grooming, våldtäkt, missbruk, PTSD, med mera.

Häromveckan blev jag ombedd att välja nästa bokcirkelbok innan det egentligen var min tur, och jag velade mellan tre titlar innan jag bestämde mig. En av dem jag velade med var "Min mörka Vanessa", men det blev inte den jag valde. Jag är både glad för det, och lite besviken. Glad, för att det här var en fruktansvärt jobbig bok att läsa; inte glad, för jag kan gissa att vi hade haft massor att säga om den.

Boken är välskriven, och den inleds med en dementi om att att den skulle vara på minsta lilla sätt självbiografisk. Den är alltså såpass skickligt skriven att den på riktigt känns som att den skulle vara baserad på självupplevda händelser. Det är mycket i boken som är så beskrivet att jag blir transporterad dit.
Jag upplevde inte boken som svårläst rent språkligt. Texten flöt på bra, och när jag väl satte mig med den så slukade jag sidorna. Den var bläddervänlig, kan vi säga. Ämnet var däremot inte lätt att läsa. Jag drog mig för att ens börja läsa boken, och nu när jag började läsa den hittade jag ofta på annat att göra än att läsa, för att slippa ta mig in i Vanessas huvud en gång till. Vika tvätt har aldrig varit så intressant. Jag satt med en klump i magen mest hela tiden när jag läste, och en och annan tår blev det också. Jag är glad att det här är fiktion, men tyvärr är det så att det här är verkligheten för alldeles för många människor.
Boken berättas i olika tidslinjer, dels 2017 när sanningen kommer ikapp både Strane och Vanessa, dels med start 2000 när Vanessa träffar Srane första gången. I de olika tidslinjerna är boken inte indelad i kapitel, men det finns många styckeindelningar att vila sig på, när en känner att det är dags att vika mer tvätt, eller bara få en paus. 
Det här är Vanessas berättelse, och boken är skriven i första person. När jag skrev om "Ariadne" så skrev jag att jag inte är så förtjust i första person-beskrivningar, på grund av hur inåtvända de kan bli, men den här boken upplevde jag inte på det sättet. Faktiskt så glömde jag nästan bort perspektivet ibland, för att jag försvann in i texten och upplevelsen så mycket. Som sagt - skickligt skrivet. Jag blir dock förtvivlad på Vanessa mer än en gång. På det hon gör, det hon tillåter och det hon döljer. På bokens baksida finns en puff som skriver något om Vanessas vägran att vara ett offer, men riktigt så ser jag inte det. Jag ser det mer som att Vanessa vägrar inse att hon är ett offer. Hon ursäktar sin förövare så mycket att det gör ont i mig som läser. Samtidigt kan jag förstå henne, varför hon gör de val hon gör. Hon är en komplex karaktär, väldigt mycket grå. 
I "Min mörka Vanessa" pratas det mycket om boken "Lolita" av Vladimir Nabokov, en bok jag har bestämt mig för att aldrig läsa. Och efter "Vanessa" undrar jag om jag ens behöver det. Vill en läsa båda så är det spoilervarning i massor för "Lolita", så en bra idé är nog att läsa den först i så fall. Det är klart att jag känner till grundberättelsen, så jag vet att likheterna finns där mellan Lolita och Vanessa. 

Betyg. Det var svårt den här gången. Jag tyckte mycket om boken och hur den var skriven. Detaljrikedomen, och hur den förflyttade mig in i sidorna och vidare till Maine. Men. Ämnet lämnar mig med en känsla av... jag vet inte. Avsmak? Äckel? Förtvivlan? Avsky? Inget positivt i varje fall. Till sist bestämde jag mig för att ge den betyget 3,5/5. Den hamnar lite i samma boklåda som "A little life" av  Hanya Yanagihara - berörde mig mycket under läsningens gång, men jag har inte minsta lilla lust att återvända in i den boken och den känslan. Läs på egen risk, och ta hand om dig om du gör det.