En vanlig slagdänga runt årsskiftet är "nytt år, nytt jag". Som att en person blir någon annan, bättre, bara för att det blir ett nytt datum. Jag har försökt det där jag med, genom åren, och insett att det inte funkar. Det funkar säkert för vissa, men jag är inte en av dessa vissa. För mig är det "nytt år, samma jag", och det är precis lika bra. För vad är det som säger att du kommer lyckas just nu, när det är ett nytt år, när du kanske misslyckats med samma sak förut? Om motivationen inte finns där, så finns den inte där. Vilket gör att det är superlätt att misslyckas. Och om en misslyckas är det ganska lätt att i tanken dras in i en nedåtgående spiral. Jag vet - jag har gjort samma sak.
Sedan flera år väljer jag att inte avge nyårslöften. Ett tag kallade jag det att jag satte upp mål i stället, men mål är i det fallet bara ett annat ord för nyårslöften. Nu låter jag helt enkelt bli. Kommer jag på något som jag vill göra, ändra på eller lägga till, eller kanske upphöra med, så gör jag det direkt - eller snarast möjligt om direkt inte funkar. Med den metoden har jag lyckats fler gånger än vad jag har lyckats med nyårslöften och liknande. Om motivationen dyker upp - gör det! Om motivationen inte finns där - vänta ett tag. Om motivationen aldrig verkar infinna sig - ja då är det värt att försöka ändå.
Med det här tänket har jag slutat röka, börjat gå utomhus oftare, skaffat en daglig yogarutin, lärt mig gå upp tidigare (och lägga mig tidigare), börjat meditera, och bli mer ordningsam. Jag har blivit mer produktiv, accepterar saker hos mig själv på ett annat sätt och mår i största allmänhet mycket bättre.
Just i år har det ändå slunkit in något som går att likna vid nyårslöften, även om jag tänkt att det här är saker jag vill göra och bli bättre på under hela 2022.
Det ena är att jag vill bli bättre i knäna - alltså verkligen göra de där sjukgymnastikprogrammen jag slarvat med det senaste halvåret eller mera (trots att jag gör plats för det varje vecka i min bullet journal). Ett sätt att göra mina knän bättre har jag kommit fram till, är att gå normalt i trappor. Så som jag gick i trappor innan jag bröt benet, och som du säkert går i trappor varje dag. För mig har det där med trappor varit en kamp sedan mitt benbrott, och jag anar att vissa av mina knäproblem beror på hur jag undvikt trappor (inte så lätt när en bor i ett hus med flera våningar) och hur jag gått i dem när jag varit tvungen att använda dem. Jag började "gå vanligt" i trappor innan nyår, så målet är att jag ska vara bra (eller söka vård om inget funkar) under 2022. Igår gick jag för första gången nedför trappan här hemma utan att känna minsta lilla smärta i mina knän. Så det funkar tydligen - och jag var så glad att jag fällde en tår eller två.
Det andra är att jag har bestämt mig för att sminka mig oftare. Av den enkla anledningen att jag känner mig lite fin då. Under 2021 tror jag inte att jag hade smink på mig varje månad ens en gång. Under hösten och vintern kände jag mig riktigt tråkig. Grå och trist. Som att en förändring verkligen behövdes. Och den allra enklaste förändringen var att börja använda mitt smink igen. Även om jag bara är hemma hela dagen. För det är lite uppiggande att känna sig lite söt när en tittar sig i spegeln - och med tanke på att mitt skrivbord egentligen är ett toalettbord och alltså är försett med en spegel, så ser jag min spegelbild väldigt ofta under en dag. Om det funkar? Ja. Och då har jag ändå bara hållit på under en vecka. Känner mig lite söt just nu, när jag tittar upp och ser mig själv.
Idag är det måndag, den första efter alla julens helger. Många börjar skolan efter lovet, vissa börjar jobba efter en lång ledighet. Vardagen är här. Den underbara, med alla möjligheter att skapa sig rutiner - eller återgå till de som egentligen finns där men som kanske fått vila under en period.
Nytt år, ny termin, ny luft att andas, nya saker att upptäcka. Samma vanliga jag. Och det är en härlig känsla.
