Jag har inte alltid varit en morgonperson. Faktiskt var jag i min ungdoms glada dagar så pass mycket av en nattuggla att min bror tyckte jag lika bra kunde ta och jobba natt för jag var ju ändå vaken då. Och det var jag, så det gjorde jag. Jobbade natt alltså. Faktiskt ganska härligt, tyckte jag då. Nuförtiden är jag glad om jag orkar hålla mig vaken till tolvslaget på nyårsafton, så saker och ting ändras.
Nu skedde ju inte den ändringen bara så där, utan att jag gjorde ett enda litet dugg, men att bli morgonperson skedde ganska naturligt för mig. Jag märkte att jag blev mycket lättare trött på kvällarna. Ingen partyprinsessa direkt, när jag började flagga på halv stång redan kring tiosnåret på kvällarna. Många fester och tillställningar som jag gått hem från i förtid för att jag vill sova. Och när det är så, är det lika bra att göra något bra av den saken.
För ungefär två år sedan bestämde jag mig för att gå in för att bli en morgonmänniska på riktigt. Inte ligga kvar i sängen och snooza, och sedan vara groggy resten av morgonen. Inte behöva stressa.
Jag bestämde mig för att jag ville gå upp senast klockan 6, på så naturlig väg som möjligt. Så jag började sätta mitt alarm lite tidigare. Inte klockan 6 än, men en kvart tidigare än vad jag brukat gå upp. Och när alarmet väl började ringa - stängde jag av det och gick upp! Det var det där med att gå upp direkt som var svårast, så jag började med små lockgrejer. Lade fram en mysig tröja att dra på mig, förberedde något gott, plockade fram något att läsa. Eller - glodde i mobilen en stund.
När så kroppen hade börjat vänja sig vid den tiden och den rutinen, så satte jag alarmet ännu lite tidigare. Och när jag var van vid det, lite tidigare till. Och så vidare. Till slut var jag vid det där magiska klockslaget, och vaknade utan krusiduller. Numera går jag upp 5:30, och det har gått hyfsat smärtfritt att ta sig dit. Och ja - jag går upp samma tid varje dag, vardag som helg.
Det enda som ställer till det för mig är de där tidsomställningarna, som jag hoppas snart avskaffas. Jag brukar förbereda mig inför sommartidsomställningen någon vecka i förväg genom att successivt gå upp ännu lite tidigare, så att jag inte chockar mig själv med en hel timme tidigare gå-upp-tid för kroppen, mer en halvtimme eller så. Det brukar ändå ta någon vecka för mig att tycka att dygnsrytmen är okej, efter en sommartidsomställning (vintertid/normaltid är lättare).
Kvällarna då? Jag blir fortfarande väldigt trött på kvällarna. Jag är inte bara den som går upp först, utan även den som går och lägger mig först. Dels för att det är ett måste för att jag ska få tillräckligt med sömn, men också för att jag känner mig klar med dagen då. Någon gång mellan halv nio och tio brukar jag lägga, läsa lite och sedan släcka lampan. Det händer att det blir tidigare, det händer att det blir senare.
Självklart har jag dagar då jag är jättetrött, och jag har tillåtit mig själv att sova vidare några gånger. När jag varit sjuk, bland annat, eller haft en natt med väldigt dålig sömn. Jag försöker undvika att ta tupplurar, men är jag riktigt trött så gör jag så klart det. Jag försöker hålla dem under timmen, men vissa tröttmössedagar har de så klart blivit längre.
Jag gick upp 5:30 idag med. Drack en kopp hett vatten, fastnade i mobilen, gjorde ett yogapass med Adriene (18/30), mediterade, åt frukost, gjorde mig i ordning, bäddade sängen, och nu sitter jag här och tittar på nattens snö som fallit på grannens tak.
Godmorgon.
