2012 lyckades jag befinna mig på ett bibliotek när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs, kinesiske Mo Yan. Jag frågade bibliotekarierna om de kände till honom, och de svarade nekande. Kan känna att det är lite typiskt för många Nobelpris, kultureliten må känna till dem, men ofta gör inte gemene man det.
Under många år hade jag som mål att läsa något av alla Nobelpristagare, men för ett tag sedan lade jag ner det projektet. Helt enkelt för att så många pristagare inte är värst roliga att läsa. Eller lätta att hitta, om vi tittar långt bak i tiden. Mo Yan behöll jag dock siktet på, av någon anledning, så när hans bok "Det röda fältet" dök upp på årets bokrea slog jag till.
 |
| Bildkälla Goodreads |
På den kinesiska landsbygden förs en ung kvinna i bärstol mot sitt giftermål med den spetälske sonen till en bryggeriägare. Tre dagar senare mördas han, och det står henne fritt att ta en av bärstolsbärarna som sin älskare. Tillsammans skapar de sig ett liv bland de mörkröda sorghumfälten, som försörjer både bränneriet och bönderna. Men det är en turbulent tid. De konfronteras med myndigheter och banditer, men den största prövningen sker då japanerna ockuperar området.
Det tog lång tid för mig att komma in i den här boken. Jag var till och med på vippen att ge upp, för att jag tyckte den var så jobbig att läsa, men jag kämpade på. Ungefär halvvägs började jag förstå det där Nobelpriset. Det är välskrivet, och jag fick den där känslan av att jag satt och läste "stor" litteratur, något betydelsefullt. Gör det att det är bra? Kanske inte.
För den som vill ha en någorlunda ordnad tidslinje så är det här helt fel bok. Boken hoppar så mycket i tiden att den ibland byter tidslinje från en mening till nästa, och stundtals är det hopplöst att hålla reda på. Jag tyckte det blev väldigt jobbigt emellanåt. Boken är också full av upprepningar, och vi återkommer till samma sak väldigt ofta.
Boken berättas av ett "jag" men han berättar inte om sitt eget liv, utan sin fars och sina farföräldrars. Vid något tillfälle vänder han sig direkt till ett "du" och jag blir inte klok på om det är mig som läser som avses, eller om "jag" berättar för till exempel ett av sina barn om vad det var som hände. Det planteras också en del frön, som vi aldrig får följa till full planta. Varför var farfar i Hokkaido? Hur kommer det sig att far bara hade en arm? Antagligen slutar boken innan de händelserna, men då blir frågan om det ens behövde vara med?
Ordet sorghum är antagligen bokens mest använda ord. Det är det latinska namnet på durra, och det förklaras redan innan boken börjar att det valt att använda sorghum på grund av en tidigare översättning på boken. Jag störde mig enormt på det ordet och önskade genom hela boken att de valt durra istället. Mest för att jag läste det som sorg-hum (vilket i och för sig är passande) och det kändes så fel inne i huvudet. Då läste jag ändå latin när jag gick på gymnasiet. Det är ju en högst personlig sak, men för mig drog det ner läsupplevelsen när jag ständigt hakade upp mig på ett ord som förekommer så flitigt.
Författaren använder även färg på ett väldigt frikostigt och symboliskt sätt. Blod är inte nödvändigtvis rött, utan kan ha vilken färg som helst från genomskinligt genom hela färgkartan till svart. Det känns på ett sätt innovativt, men på ett annat bara konstigt. Och blod förekommer det mycket om. Det här är ingen gullig kärlekshistoria, utan en skildring av tre generationer och hur de personligen drabbas av de strider som pågår i deras del av Kina. Det är strider mot rövarband, mot olika kompanier, och mot de brutala japanerna - här ofta kallade "djävlarna". Det är brutalt, stundtals både äckligt och otäckt, och mycket blod, tarmar, hjärnsubstans och andra kroppsvätskor. Det är en bok som inte bjuder på många lyckliga ögonblick, eller ens ett lyckligt och hoppfullt slut.
Värd att läsa? Absolut. Men jag tyckte kanske inte att det var jättebra, direkt. Eller lättillgängligt.
Mitt betyg på "Det röda fältet" av Mo Yan blev 2,5/5.
