Jag har haft "Flickorna" av Emma Cline på min läsradar ganska länge, men det var först när den dök upp på årets bokrea som jag slog till på den. Sedan att det dröjde massor av månader tills jag läste den beror allra mest på att jag funderade på att välja den nästa gång det var min tur att välja till Plejaderna, men när min tur kom valde jag till slut en annan. Fast det hade varit intressant att prata om "Flickorna", det tror jag minsann.
 |
| Bildkälla The StortGraph |
Sommaren 1969 ser Evie flickorna för första gången, i parken. De verkar så fria, med sina klänningar och trassliga hår. Särskilt en av dem, Suzanne, väcker Evies nyfikenhet. Hon följer med flickorna till den gård där de bor i ett stort kollektiv som leds av den karismatiske Russell. Evie dras allt längre in i kretsen kring Russell och hans storfamilj, och snart är hon så djup inne att det är svårt att veta om det går att backa ur innan katastrofen händer.
Boken är inspirerad av Charles Manson, hans storfamilj och morden på Sharon Tate och hennes vänner. Den handlar om dem, men samtidigt om helt andra personer. Eftersom jag vet det redan när boken börjar är det svårt att inte känna av den växande katastrofen som sker mellan bokens pärmar. Boken berättar om Evie som ung, bara 14 år, men också om henne i medelåldern när hon blickar tillbaka på sitt liv och det som hände de där sommarveckorna, hur de händelserna kom att påverka resen av hennes liv.
Den känns väldigt mörk i tonen, och jag skulle vilja beskriva bokens känsla som förtätad. Den känns dämpad, liksom mörk. Det är en tragisk berättelse, men den berättas med en sorts ömsinthet kring sin huvudgestalt, även om hon är moraliskt grå. Hon känns ändå som en trovärdig berättare, hon gömmer sig inte undan för oss som läser.
"Flickorna" fick betyget 4/5 av mig.
