Nobbar en utmaning

Perny gillar att skicka utmaningar till mig. Själv är jag inte lika förtjust i att få dem. Mest för att man sedan ska skicka dem vidare och jag har aldrig varit ett fan av kedjebrev.

Så igår när jag fick en utmaning om att lägga upp foton från 80-talet av mig själv så spottade och svor jag lite grann. Sedan bestämde jag mig för att respektfullt avstå från denna utmaning.

Jag orkar inte leta reda på en bild från min inte så glada tonårsperiod, scanna in den och lägga upp den. Jag är inte ens säker på om de finns här hemma eller fortfarande är hos mamma och pappa.

Men - jag var jättesöt! Fick ofta höra motsatsen på den tiden, men så här retrospektivt kan man ju lugnt påstå att de där belackarna hade tokfel. Fast det visste jag inte då. Och det ligger mycket smärta bakom ett flertal av mina fotoleenden. Ännu en anledning. Jag jobbar fortfarande med de såren som uppstod då och vill i ärlighetens namn inte titta på de bilderna. Än mindre dela med mig av dem.

Så Perny, tack för utmaningen. Men den här gången avstår jag. Du känner ju mig och har en rätt så bra aning om varför jag inte alls har lust att delta i denna utmaning. Mitt 80-tal var inte lika fantastiskt som vissa andras. (Ja Japetus, tänker på dig nu.)

Däremot - om någon som läser det här och tycker det är en hysteriskt rolig att idé att lägga upp en bild av dig själv med axelvaddar, tuperad lugg och pastellkläder - varsågod att delta i utmaningen.

Peace!