onsdag 1 februari 2012

Ett sjusärdeles klagofyllt inlägg. Med svordomar.

Igår spekulerade jag i om jag skulle stänga ner den här bloggen. Av den anledningen att jag tycker den har blivit så jävla tråkig för jag har liksom ingenting att skriva om längre. Jag sitter ju bara här hemma på min feta bak och hittar inga jobb att söka. Upplever ingenting alls utom en massa dåliga program på dag-tv, en och annan film och dito bok. Jag har varit arbetslös i 13 månader nu, och varit på totalt 3 intervjuer på den tiden. Och min nye platsförmedlare kallar mig "motiverad". Nä, det är jag fanimej inte. Jag har inte varit motiverad på förbannat länge nu. Man slutar liksom vara det när man skickat in 200+ jobbansökningar bara för att bli utgallrad så snart att man inte ens för ett tack-för-din-ansökan-men... Jag är så omotiverad att jag inte ens orkar plocka ögonbrynen. Varför liksom? Det är ju i varje fall ingen som ska se mig.
13 månader utan a-kassa. Vad gör det med en förut så levnadsglad människa? Ångest är vad det gör. Gastkramande, sitta-i-soffhörnet-och-gråta-ångest. Sömnlöshet och molande värk i magen. Håglöshet. Tryck över bröstet och andningssvårigheter.
Jag har gett upp. Orkar inte mer. Har jävligt svårt att vara positiv och klämkäckt utbrista att "efter regn kommer solsken".
Värst av allt? Att jag håller inne med det. För alla. Utåt är jag fortfarande samma glada jag. Inuti skriker jag av frustration.

Fast nu vet de.