Plejaderna slår till med en sjudundrande bokslakt igen. Den här gången har vi mördat lite steampunk, en ny genre för de flesta av oss (alla?) och vi är väl inte så värst imponerade kan man väl säga. För i den här tappningen är steampunk tydligen en chicklit med deckartendenser och med lite vampyrer där, lite varulvar här och en och annan vevdriven tekokare. Bläckfiskar också - tydligen något som hör till genren. Synd bara att de inte förklarades närmare eftersom de var flitigt representerade i skurkarnas näste.
Det låter ju inte så dumt egentligen, men det tyckte vi alltså att det var. Sjujäkla tråkigt att ännu en gång läsa om en hjältinna som inte förstår hur tilldragande hon är (..."helt omedveten om hur dekorativt exotisk hon såg ut med det utsläppta håret"...) och som återigen behöver en man för att komma någonstans. I det här fallet krävs det till och med äktenskap för att hon ska kunna göra något annat än dricka te och äta kolabakelser och ta promenader i Hyde Park. Antar att det ska ursäktas med att det utspelar sig på den tid det gör.
Språket är även det lite... barnsligt. Det känns som att det här är skrivet för en ung publik eller av en ung författare och jag är inte imponerad alls. Det går lätt och fort att läsa men känns liksom bara ytligt.
Den enda karaktären jag gillade var den (mycket stereotypiskt homosexuelle) vampyren lord Akeldama, och detta främst för alla smeknamn han hade på Alexia.( Pickelsgurka, lilja, änglakakdua, smörblomma, daggdroppe, eldfluga och så vidare.) När den man gillar bäst är en bikaraktär som förekommer kanske fem gånger i boken och inte bokens uttalade hjältinna - ja då är det något som inte är helt bra.
Betygen var låga även denna gång med massor av tvåor och en ynka 2,5. Medelbetyget blev 2,1.
Det här är första delen av en bokserie och ingen av oss var sugen på att läsa övriga böcker. Sedan är det ju upp till er om ni ändå blev nyfikna. I så fall - kom inte och säg att jag inte varnade er.
