#hejångest

Light bulb moments - känner ni till det uttrycket? Det är när man plötsligt inser något, något som kanske är självklart egentligen, så där plötsligt så att det känns som att någon tänder lyset inne i skallen. En änglakör som brister ut i ett flerstämmigt "aaaaaaah" samtidigt som en solstråle bryter igenom de tunga molnen och landar rätt på ditt huvud.
Hade precis ett sådant. När jag stod inne i badrummet och smörjde min bleka lekamen med Acos oparfymerade hudlotion. Inte för att det är viktigt för saken i sig, men det var det jag gjorde.

Jag har länge sagt att jag inte är boksmart. Att jag inte tycker om att plugga. Och att det är därför jag inte har någon utbildning.
En av de sakerna är sann - jag tycker inte om att plugga. Smart är jag faktiskt däremot. Duktigt allmänbildad och jag tycker om att lära mig nya saker. Jag har bara inte lärt mig det jag kan genom att läsa om det i en lärobok - inte allt i varje fall. För jag tycker inte om att plugga för jag tycker inte om skolan och jag tycker inte om skolan för att skolan har aldrig någonsin varit en trygg miljö för mig. Sedan min andra skoldag - jag skojar inte, det var andra dagen i första klass, saker man minns hur tydligt som helst - så har skolan varit förknippad med ångest för mig. Inte för att jag förstod att det var ångest när jag var 7 år och undrade varför mina klasskamrater frös mig ute och kallade mig fula namn, nej det var jag 42 år när jag insåg. För ett halvår sedan ungefär. Att jag har levt med ångest i nästan hela mitt liv.
Om skolan är ett ställe där man spenderar sin energi, inte på att lära sig, utan på att gömma sig så att man kanske ska slippa lindrigt undan - om skolan är förknippad med ångest varenda jävla dag så är det kanske inte så konstigt om man inte trivs. Om man har svårt att koncentrera sig på annat än sin egen överlevnad - för att hårddra det - så lär man sig inte. Man halkar efter. Man blir kallad korkad. Man orkar inte.
Det spelar liksom ingen roll att det där "bara" var under min grundskoletid. Ni vet de där åren där man formas som individ. Det spelar ingen roll för jag har levt med det sedan min andra skoldag och jag lever fortfarande med det 36 år senare. Det går liksom inte över - det formade mig och har gett mig hinder som det tar väldigt lång tid att komma förbi. 36 år eller mer.
Som jag har grinat över det när jag har suttit i mina kuratorsamtal. Att det inte alls var över efter de där 9 åren, som jag har inbillat mig att det var. Att det som hände då påverkat allt i mitt liv. Som att få mig att tro att jag är dum och att det inte är någon idé att jag läser vidare. För att skolan inte är ett ställe där man utbildar sig - skolan är ett ställe där man är rädd. Där man gömmer sig. Där man kanske kan lyckas svälja ner gråten under en hel dag så att man inte ska visa att de ha lyckats med det de vill. Bara för att skrika ut sin ångest i kudden när man kommer hem.
Sedan spelar det liksom ingen roll att man har lämnat den där skolbyggnaden bakom sig och aldrig mer behöver gå in i den, att man har en ny byggnad framför sig. För det är fortfarande en skola. Faran lurar fortfarande om varenda hörn. Själva ordet "skola" har blivit förknippat med idel hemska ting. Det är allt ens instinkter har lärt en. Skola = rödflagg och troligtvis kryllar det av hajar i vattnet.

Min kurator sade en gång att om hen bestämde och valet var att någon skulle bli mobbad eller att få armen bruten så skulle hen välja armbrottet. Den som har haft en trygg skolgång tycker det där låter hur grymt och elakt som helst, vi andra förstår precis.
För en bruten arm läker. En bruten själ - not so much.

Bildkälla Tumblr