FredagsFilmen: The Revenant

Som jag lovade igår, och det var inte ett aprilskämt, så handlar dagens FredagsFilm om "The revenant". Baserad på verkliga händelser, men självklart kryddad med en hel del osant. Särskilt som det spekulerades redan då, på 1820-talet, om huruvida Hugh Glass verkligen hade de upplevelser som påstods.

Bildkälla Northwestern College Beacon

Hugh Glass lämnas som död efter en brutal björnattack. Ensam och svårt skadad kämpar han sig till bebodda trakter, samtidigt som han försöker hålla sig undan infödda som är ute på en egen typ av jakt. Hans stora drivkraft är tanken på hämnd mot mannen som övergav honom.

Den här filmen är väldigt, väldigt brutal. Stundtals vacker med storslagna naturbilder, stundtals ömsint för den har sin vackra ögonblick. Men det är brutaliteten och kampen som levt kvar i mig. Den inledande attacken av infödingarna, björnanfallet, jägarnas framfart, hur Glass blir övergiven och all denna död. Jag blev både ledsen och berörd. Ledsen över hur det var, och ibland är, och berörd över förmågan att ändå kämpa och att ha hoppet kvar. Även om hoppet är hoppet om att hämnas begångna oförätter.

Leonardo DiCaprio fick ju äntligen gå hem med en Oscars-statyett tack vare den här rollen, och den är han väl värd. Är det här dock den bästa rollprestationen jag har sett från honom? Nej. Jag tycker han var förtjänt av den redan för rollen som Artie i "Gilbert Grape". Det känns lite som att han fick den här statyetten som en samlad belöning för sina insatser hittills, för en skicklig skådespelare är han - det kan ingen ta ifrån honom. Jag har bara sett honom vara bättre, å andra sidan är han mycket själv i "The revenant" och har liksom inget att agera mot och det - det är svårt som fasiken och så himla bra gjort av honom.

Har ni inte redan sett Leos tacktal så gör det nu. Det är både rörande och viktigt.