tisdag 9 maj 2017

"Villette" av Charlotte Brontë

En bok jag har haft på min TBR-lista* ett tag är "Villette" av Charlotte Brontë, precis som alla böcker Brontë-systrarna skrivit. Om man får höra att en bok ska vara bättre än den mer välkända "Jane Eyre" av samma författare, så är det klart att man blir nyfiken. Särskilt som "Jane Eyre" är en av mina favoritböcker. Tyckte jag också det? Vi får se.

Bildkälla Goodreads
Lucy Snowe har på grund av tragiska omständigheter blivit ensam i livet. När hennes arbetsgivare avlider finner hon sig stå utan bostad och utan sätt att försörja sig. Av en slump hamnar hon i den franska staden Villette där hon får arbete på en skola för unga damer. Hon övervakas ständigt av skolans föreståndarinna. Eftersom hon är protestant ses hon med misstänksamma ögon i den katolska kultur hon är omgiven av. Med tiden ser Lucy Snowe allt klarare på allt det livet ger: kärlek, lycka, religion, lidande och kön.

Det här var en ganska långsam läsning för mig. Början tyckte jag till och med var ganska tråkig bitvis. Det var stundtals så detaljinriktat att jag missade det stora hela. Alltså förstod jag inte riktigt på vilket sätt Lucy var ensam, utan släktingar. Det var kanske inte heller intressant för den fortsatta berättelsen, att Lucy hamnade på skolan i Villette var av större vikt.
När hon väl var där blev boken också mycket intressantare. Det är fortfarande ganska detaljerat, på så sätt får vi en tydlig bild av Lucys omgivningar och även av de personer hon har omkring sig.

Karaktärerna i romanen är ganska så fantastiska! Ingen är så där schablonartat god eller ond eller vacker eller ful. En person med ett vackert yttre men ett ganska taffligt inre, blir också beskriven utifrån det. Inte ens vår hjältinna Lucy går fri från sitt eget kritiska öga. Det är något ganska befriande över den typen av karaktärer, för de känns så äkta.
Romanen känns väldigt kritiskt mot de könsroller som rådde på den tiden den skrevs, boken utgavs första gången 1853. Den känns dock ännu mer kritiskt mot religion, särskilt mot katolicismen som dömer Lucy så hårt och i vissa fall gör att hon anses ovärdig. Det är också främst religiösa skäl som om och om igen sätter käppar i hjulet för Lucys lycka.

Det här är inte en lycklig och romantisk bok. Det är dock en mycket kritisk bok om samhället i stort. Slutet var ganska överraskande och gjorde mig helt överrumplad. Så pass att jag kände mig tvungen att spoila hela boken för älskade maken för jag var tvungen. att. få. prata. av. mig. Inte för att han hade tänkt läsa den, men ändå. Jag skulle gärna gå in i detalj på vad det var, men då skulle jag som sagt spoila hela boken. Alla de där 590 sidorna som byggt upp till ett slut som fullkomligt drog undan mattan under mina fötter.
Tycker jag att den är bättre än "Jane Eyre" då? Nej, jag gör ju inte det. Helt klart läsvärd dock, men det känns som att "Jane Eyre" är mer berömd av en anledning - eller två.
Mitt betyg på "Villette" blev 4/5, men det är en 4:a som är inne och gläntar på dörren till den där femman. Fram till de sista kapitlen hade jag en trea som betyg inne i huvudet, men det där slutet alltså - förtjänar ett betydligt högre betyg.

"Men, monsieur?"
"Men, mademoiselle, sätt er och rör er inte! Hör ni det! Inte förrän någon kommer och hämtar er eller förrän jag tillåter det."
"Vilket tråkigt hörn!" utropade jag. "Och vilka fula målningar!"
Och fula var de sannerligen. Det var en serie på fyra målningar, som i katalogen kallades "En kvinnas liv". De var målade i en ganska märklig stil - platt, död, blek och formell. Den första föreställande "Ung flicka". Hon kommer ut från en kyrkport med mässbok i handen. hon är mycket sedesamt klädd. Den nedslagna blicken och den hopsnörpta munnen fullbordade bilden av en ondskefull och brådmogen liten hycklerska. Den andra, "Brud", bar lång, vit slöja och knäböjde på en bönstol i sitt rum. Händerna var hopklistrade, finger mot finger, och hon visade ögonvitorna på ett mycket irriterande sätt. Nummer tre, "Ung moder", hängde dyster över en degig och uppsvullen unge, med ett ansikte som en glåmig fullmåne. Den fjärde, "Änka", avbildade en svartklädd kvinna, som höll en svartklädd liten flicka i handen. De granskade noggrant ett elegant franskt monument, som ställts upp i ett hörn på någon kyrkogård. Alla dessa fyra "Änglar" var bistra och färglösa som inbrottstjuvar och kalla och andefattiga som vålnader. Vilka kvinnor att leva tillsammans med! Falska, sura, blodlösa, enfaldiga nollor!

*TBR = To Be Read

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.