tisdag 16 maj 2017

Plejaderna om "Liv efter liv" av Kate Atkinson

Äntligen är alla betyg inne till Plejadernas senast lästa bok, "Liv efter liv" av Kate Atkinson. Eller "Life after life" som den hette när jag läste den. För på engelska finns det en pocketutgåva med en räv på omslaget, och jag hyser en viss förkärlek till rävar...

Bildkälla Goodreads
Ursula föds under en snöstorm i februari 1910. Hon dör innan hon tagit sitt första andetag.
Ursula föds under en snöstorm i februari 1910, och överlever.
Hon får en andra chans, en tredje och en fjärde - en oändlig mängd chanser att leva sitt liv så att det kan bli perfekt. Men kan man verkligen påverka världen så, så att det oundvikliga inte kommer ske? Och vill man ens göra det?

Det här var en sådan där bok som grep tag i mig rejält redan från första kapitlet. "You had me at hello". Greppet lossnade dock något under läsningens gång.
För även om boken är intressant berättad så blir det stundtals lite väl repetitivt. Nu är ju det en del av berättarsättaet, att visa hur Ursula kommer vidare i nästa liv - hon hon undviker, eller inte undviker, att dö om och om  igen. För det är ju inte bara så att hon föds åtskilliga gånger, hon dör ju också. Vissa av de dödsfallen griper tag lite mer än andra, där man nästan bara känner ett "jaha, nu blir det mörker och snö igen".
Vi har även svårt att se något ordentligt syfte med att Ursula får så många chanser att leva om sitt liv. Varför då? Vad är det meningen att hon ska göra? Något alls? För när man tror att hon har nått sitt syfte, det som det hintas om i det där första kapitlet, så hamnar hon i varje fall i mörker och snö. Igen.
Boken är som intressantast under Blitzen i London, när Ursula hjälper till att röja efter bombningarna. Det är också ett sådant där ställe där hon liksom fastnar och måste leva om sitt liv flera gånger för att komma vidare till nästa syfte.
På sätt och vis är det här en ganska sorglig bok. Man lider med Ursula som lever om sitt liv så många gånger, eftersom hon bär sig ett visst medvetande om att det är så. Man önskar henne att få bli färdig, nå det där syftet och få uppleva ljus och inte mörker och snö i dödsögonblicket. Det är en sorts reinkarnation som känns som en ond cirkel, att aldrig få bli fri från sig själv. Som motsatsen till Nirvana.

Det är ändå något som fattas. Kanske ett rejält avslut, att få en klarhet i vad Ursulas syfte skulle vara och huruvida hon når det. Som det är nu känns det nästan lite ofärdigt. Som att det fattas några kapitel, eller någon synvinkel. I viss mån är den även lite förvirrande och svårgreppbar. Jag tyckte dock att den var ganska så lättläst. Även om boken ser omfångsrik ut, så går det fort att läsa vidare. Kapitlen är ofta ganska korta, så det är bara att bläddra på.
Betygen landade mellan tvår och fyror den här gången, och medelbetyget blev i slutändan 3,4/5. Mitt eget betyg är 4/5. Den låg på högsta betyg väldigt länge, men tappade som sagt greppet om mig där i slutet.

An icy rush of air, a freezing slipstream on the newly exposed skin. She is, with no warning, outside the inside and the familiar wet, tropical world has suddelny evaporated. Exposed to the elements. A prawn peeled, a nut shelled.
No breath. All the world come down to this. One breath.
Little lungs, like dragonfly wings failing to inflate in the foreign atmosphere. No wind in the strangled pipe. The buzzing of a thousand bees in the tiny curled pearl of an ear.
Panic. The drowning girl, the falling bird.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.