Augustifavoriter

Är det bara jag är har den här sommaren försvunnit snabbt? Hela året faktiskt, om jag tänker efter. Det känns som nyss som jag var på barnens skolavslutningar, och nu har de plötsligt börjat skolan igen? Va?
Å andra sidan - superskönt att få tillbaka rutinerna igen. Inte för att jag släppte mycket på dem under sommaren, men ni vet säkert vad jag menar. Det är på något sätt lite enklare att hålla rutinerna om man har en vardag att hänga upp dem på.

Det firas en del födelsedagar i augusti, så mycket tårta har det blivit. Den här Devils chocolate cake bakade Lilla E till sin storasysters födelsedag. Bland annat.

Bok: "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater. En av endast tre böcker jag läst ut den här månaden. Har haft en liten det-mesta-svacka de senaste veckorna, men det där reder nog snart upp sig.

Fic: Jag har faktiskt läst nya fics den här månaden, och inte bara gamla favoriter. Och bland dem gillade jag faktiskt Stucky AUn jag läste ut igår, som är skriven av Rena, "Anatomy of a scandal".

Film: Jag har varit på bio även i augusti! Däremot blev jag galet besviken på "The Dark Tower". Jag vet inte vad jag hade hoppats på, men det var inte det här. Bokserien är ett mästerverk, med sju böcker samt ett par stand-alones, och många många referenser till Kings övriga verk, samt att det ofta finns mörka tornet-refenser i hans böcker, som man ser om man vet. Och filmen var bara ett mishmash och en besvikelse. Sju böcker berättade på under två timmar.
Jag som hade längtat så länge...

Tv-program: Det första som faller in i mitt huvud här är faktiskt inte den fjärde säsongen av SKAM, utan den serie som älskade maken och jag tittar på just nu. "The Handmaid's tale" är tv som drabbar. Jag måste ladda mentalt inför varje avsnitt, för jag tycker stundtals att det är så fruktansvärt jobbigt att se på, men samtidigt är det bra att jag inte vill missa en sekund. Se den, om ni inte redan gjort det.

Bildkälla Idobe

Kläder: Tror jag ska slopa den här punkten.

Nagellack: Känner mig lite underväldigad av de lacken jag burit den här månaden, nu när jag sitter och tittar tillbaka på dem. Snopet. Men jag trivdes nog allra bäst i The Hot Kitsune från Darling Diva Polish.

Upptäckt: Det finns foundations som inte känns som en stram och varm mask i nyllet efter några timmar! Problem man kan ha med en känslig och yttorr hy. Jag fick leta i en herrans massa år, men till sist hittade jag den - Serum foundation från The Ordinary. Lätt täckning. Typ my skin but better. Älskar den!

Extra speciell rolighet: Förutom döttrarnas födelsedagar, så självklart att få en present av mon älskade bokcirkel. Särskilt när presenten är en tavla av Juniper, the happiest fox. Visste ni att jag älskar rävar? Jag älskar rävar.

Mitt eget favoritinlägg: Jag har faktiskt inget. Har funderat lite på bloggens vara eller icke-vara den här månaden (igen) och mest känt mig tråkig. Men så är det ibland. Antar jag.

"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater

Den som hängt med ett tag i mitt boksvammel vet så klart vid det här laget att jag fullkomligt älskar Maggie Stiefvater. Det är något med sättet hon skriver på som alltid fångar mig och väver in mig i en drömsk och poetisk resa via sidorna i en bok. Hon har blivit en av mina favoritförfattare, och hur mycket jag än försökte värja mig från att bara handlöst älska "The Scorpio races", och iställer läsa den lite mer kritiskt, så gick det inte. Jag fullkomligt älskade boken.

Bildkälla Goodreads

I början av varje november går Scorpio kapplöpningen på den lilla ön Thisby. De hästar som rids är dock inte öns vanliga ponnys, utan de capaill uisce som varje höst drivs upp ur havet kring Thisby i sin jakt på färskt kött. De magiska vattenhästarna fångas, tämjs och används i kapplöpningarna. Några ryttare överlever, andra har inte samma tur.
Sean är den man ska slå. Som fyrfaldig vinnare av Scorpioloppet äger han en nästan övernaturlig förmåga att förstå sig på capaill uisce - framför allt då den röda hingsten Corr.
Puck ville inte alls rida i loppet, men tanken på prissumman gör att hon ändå ställer upp, som den första kvinnan någonsin.

Ack ja. Var ska jag börja? Som alltid när det kommer till Maggie Stiefvaters böcker så nästan drabbas jag av det vackra språket. Det är en sådan poesi och varje ord känns valt med sådan omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta och läsa så långsamt jag bara kan för att få njuta den där lilla stunden extra. Jag får så tydliga bilder inom mig att det nästan känns som att jag är där. Thisby är en påhittad plats, men ändå känns den så verklig att jag vill boka en biljett för att besöka denna stormpinade ö. Kanske inte på hösten när de där läbbiga vattenhästarna tar sig upp på stränderna, men annars. Allt känns så levandegjort. Man blir vän med både Puck och Sean. Man känner deras frustration över sin situation, men även triumfen i deras framgångar. De blir liksom ens egna små barn som man älskar och önskar allt gott.
Boken bär också på en tidlöshet. Man vet såklart när på året den utspelas, men inte vilket år det är. Det skulle kunna vara nu, eller då eller sedan. Och jag älskar den där känslan som det ger - nästan en sorts viktlöshet.
Maggie Stiefvater gillar att använda sig av mytologiska eller legendomspunna element i sina böcker. I den här boken är det alltså capaill uisce (uttalas visst copple ishka), eller kelpies som kanske är lättare att känna igen. Bäckahästen om du så vill. Här får de behålla sina magiska förmågor att fånga in människor och driva dem till havs, de får behålla sin blodstörst och sin hunger efter kött, och det är det som ger boken dess magi, ramen att hänga upp berättelsen på. Och det är gjort så bra och så kärleksfullt och med stor respekt för den ursprungliga mytologin.

"The Scorpio races" är en fristående bok och den fungerar bra som en sådan. Visst skulle jag gärna ha en fortsättning och få veta exakt vad som händer efter att boken är slut, men samtidigt så slutar den helt perfekt. Är man nyfiken på Maggie stiefvater, men inte har lust att börja läsa en av hennes serier, så rekommenderar jag alltså "The Scorpio races" med varmt hjärta. Boken finns översatt till svenska och heter då "Dödsritten". Huruvida det helt fantastiska språket överlever en översättning låter jag vara osagt, men jag har mina tvivel - tyvärr.

Jag försökte alltså värja mig när det gällde betygsättningen av "The Scorpio races". Jag hade en känsla av att jag inte kan ge allt som Maggie Stiefvater skriver en femma. Men om hon nu förtjänar det? Om nu den här boken grep tag i mitt hjärta och inte ville släppa taget? Klart den ska få högsta betyg. 5/5 alltså.

It is the first day of November and so, today, someone will die.
Even under the brightest sun, the frigid autumn sea is all the colors of the night: dark blue and black and brown. I watch the ever-changing patterns in the sand as it's pummeled by countless hooves.
They run the horses on the beach, a pale road between the black water and the chalk cliffs. It is never safe, but it's never so dangerous as today, race day.
This time of year, I live and breathe the beach. My cheeks feel raw with the wind throwing sand against them. My thighs sting from the friction of the saddle. My arms ache from holding up two thousand pounds of horse. I have forgotten what it is like to be warm and what a full night's sleep feels like and what my name sounds like spoken instead of shouted across yards of sand.
I am so, so alive.

(Hitta mig på Goodreads)

Månadens nagellack - augusti

Som jag trodde släntrade inget lack från juli in i det här inlägget, men jag räknar med minst ett lack från augusti i september månads sammanfattning. Om det jag har på nu inte är så trevligt att jag behåller det på nästan en hel vecka.
Sista söndagen i månaden visar jag nagellacken jag burit, traditionsenligt sedan januari i år. Och det här är faktiskt sista söndagen i augusti, så då antar jag att jag gör det. I någon sorts bokstavsordning, för i kronologisk ordning kan det inte bli då mitt minne inte är så bra.

Nocturne från A England har jag redan visat i sammanfattningen av Sargent's vision. Det blev inte någon favorit, mest för att holot drunknade i en alldeles för mörk bas. Det är ändå snyggt, men saknade det där lilla extra.

Jag har varit ganska kass på att måla naglarna i augusti, utom när det kommer till holofredag. En sådan bar jag det magiskt vackra The Hot Kitsune från Darling Diva Polish. Det är en sådan där smickrande guldbeige nyans som ser diskret och trevligt ut tills solen träffar det. För då jädrar blir det regnbågar! De var svåra att fånga på bild dock. Lacket ingick i en Teen Wolf-kollektion jag var "tvungen" att ha.

Mer holo i form av sagolika Red 3D/Holo från Glitter Gal. Ett litet mer tegelrött lack med helt fantastiska regnbågar. Det här är ett sådant där hololack där man nästan inte ens behöver sol för att visa upp det i all sin skönhet, men sol hjälper alltid till lite extra.

Jag råkade upptäcka att det grå hololacket The Ghost shift från Phalish matchade mitt grånande hår riktigt bra. Lacket har dock betydligt mer regnbågar än mitt huvud. Lacket var del av en Doctor Who-kollektion jag var "tvungen" att ha.

Disco Inferno från indiemärket Polish Alcoholic är ett murrigt lila fullsmockat med glassflecks i olika färger och skiftningar. Mycket grönt och koppar händer där. Lätt att ta bort också, trots alla flakes.

Wind of Change, även det från Polish Alcoholic, var jag lite mer besviken på. Jag trodde det skulle vara mer blått ä vad det var. Nu var det en ganska mörk teal, och många av de där färgskiftande flakesen försvann tyvärr i en bas som jag upplevde som lite för mörk. Det är fortfarande snyggt, men inte så snyggt som jag hade hoppats.

Och så lacket jag bär idag. Pinking Out Loud från H&M Beauty är ett ganska mörkt rosa lack med rosa skimmer. Jag tycker mig även ana en liten orange skiftning i vissa ljus. Snyggt som tusan!

Och det var alla lacken för denna månad. Bara sju stycken. Så kan det bli ibland. Jag har inte alls haft lust att måla naglarna den här månaden, och burit mina lack lääänge och ibland haft nakennaglar flera dagar i rad. Så när jag säger att det finns en viss risk/chans att Pinking Out Loud ändå blir augustis sista lack, så menar jag det. Vi får se hur det blev, sista söndagen i september.

Säsongssammanfattning: Lucifer, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Andra säsongen av "Lucifer" hade en jättelång hiatus i våras, och det var ju tråkigt på mer än ett sätt. Främst kanske för att jag då liksom tappade bort serien när den kickade igång igen, och helt enkelt glömde bort den - fram tills nu. Jag har haft en ganska lång svacka i mitt tv-tittande, där jag inte riktigt har haft lust att börja med någon ny serie, eller titta ikapp på sådana där jag halkat efter, och där hamnade "Lucifer" Aldrig så att jag funderade på att släppa serien helt dock, för jag gillar att hälsa på hos djävulen själv och spana in vad han hittar på där borta i änglarnas stad.

Bildkälla Spoiler TV

Favoritavsnitt: 2x06 "Monster" Lucifer har svåra skuldkänslor efter Uriels död. När Chloe och Dan utreder skjutningen på ett bröllop med zombietema, försöker Lucifer ställa sig i skottlinjen. Maze avslöjar sitt rätta ansikte för Trixie - tur att det är Halloween. Dr. Linda Martin tröttnar på att Lucifer "talar i metaforer" och ber honom visa sitt rätta ansikte. När han gör det får hon dock kanske lite mer än vad hon bett om.
2x12 "Love handles" Lucifer och Chloe utreder några mystiska giftmord där misstankarna snart riktas mot en professor som försöker bevisa att människan alltid tänker på sig själv i första hand. När Lucifer får veta att han och Chloe manipulerats att falla för varandra, bestämmer han sig för att konfrontera henne och avsluta deras relation, bara för att finna att hon lider av förgiftningssymptom.
2x14 "A good day to die" Hela teamet försöker desperat hitta att motgift för att rädda Chloe. Lucifer får Maze och Linda att stoppa hans hjärta så att han kan besöka Helvetet och få fram motgiftets komponenter från professor Carlisle. Att lämna Helvetet visar sig dock vara svårare än vad han trodde.
2x18 "The good, the bad and the crispy" Charlotte tvingar ur Linda sanningen om Lucifers plan. Amenadiel vill inte sätta samman svärdet, då han känner sig nära Gud igen, men när Charlotte hotar att döda en hel nöjespark sätter Lucifer samman svärdet och sänder Charlotte vidare. I ett försök att rädda Linda lyckas Amenadiel få tillbaka vissa av sina gudomliga krafter.

Favoritkaraktär: Lucifer.

Favoritpar: Inte det nej. Eller vänskapen mellan Maze och Linda.

Bäst i säsongen: Jag älskade att Lucifer, Maze och Amandiel berättade för Linda vilka de verkligen var, även om hon till en början var jätterädd för dem och inte ens vågade titta på dem. Det gjorde att deras relation senare blev så väldigt äkta.

Värst i säsongen: Skulle jag kanske tycka om den här serien ännu mer om man bytte ut Chloe och Trixie? Troligen.

Övriga kommentarer: Lucifer kommer tillbaka med en tredje säsong i oktober. Jag hoppas min "titta på tv-svacka" gått över till dess.

Plommonpaj

Det var ju en underlig och kall vår där, med snö och minusgrader långt in i månaderna som är viktiga för att få saker att växa och gro i naturen. Eller för fruktträd att blomma och sedan bli pollinerade så att de kan bära frukt. Det blir inte så mycket äpplen i år, men betydligt mer plommon. Även om rekordet från några år tillbaka, då trädet var så fullt av frukt att jag trodde grenarna skulle knäckas, nog är svårslaget.

Anyhow... Det blev plommon i år och alla plommonen mognade samtidigt. På ett litet ungefär. Så för att slippa traktens alla ungar klängandes som apor i trädet (grenar som knäcks är inte kul) så ställde sig älskade maken på stegen och länsade trädet på frukt. Och sedan dess har vi ätit plommon. Och fryst in plommon. Och funderat på att koka plommonmarmelad. Och bakat plommonpaj. För hur trött man än är på plommon - är de i en paj slinker det liksom ner ändå.

Plommonpaj

Tillräckligt med plommon för att täcka bottnen på din pajform
1 dl vetemjöl
3/4 dl socker
1 krm vaniljsocker
75 g smör

Kärna ur och klyfta plommonen och lägg dem i en pajform. Eller i portionsformar. Whatever floats your boat.
Blanda de torra ingredienserna och strö ut det över frukten. Hyvla över kylskåpskallt smör med en osthyvel, lägg ut smöret jämnt över fyllningen.
Grädda pajen i 200 grader varm ugn 20-25 minuter tills pajen blivit gyllenbrun och lite knäckig.

Allra godast lite ljummen med en skopa vaniljglass. Tycker jag. Funkar såklart med vaniljsås eller vispgrädde också.

Jag har inte testat att göra den här pajen med annan frukt än plommon, men kan tänka mig att det mesta skulle funka. Tänk bara på att hårdare frukt, som äpple, behöver skivas lite tunnare så att frukten hinner bli riktigt mjuk och gooey. Mums!

Tre tomma no. 38

Den som gissar att jag gör slut på många slattar just nu, gissar fullkomligt rätt.

Burt's Bees. Beeswax Lip Balm with Vitamin E & Peppermint. Det här är en riktig älskling! Dels gillar jag att det är så smidigt att lägga på läpparna, dels gillar jag det där pirret som mint i läppbalsam ger. Återfuktar kanonbra! Kommer absolut att köpa det igen, men just nu har jag andra läppbalsam som ligger och dräller ungefär överallt, så ett nyköp just nu känns lite överflödigt.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Max Factor. Masterpiece. High definition mascara. Något så ospännande som en mascara. Med tanke på att jag sminkar mig nästan aldrig, så är den här långt ifrån slut. Den har bara blivit ofräsch och dags att kasta. Helt okej. Jag föredrar borstar som inte har de där silikonpiggarna som den här mascaran har, men det har funkat bra att använda den ändå. Bra svärta och håller böjen hyfsat, men varma dagar eller om jag svettats så upplever jag att mascaran liksom försvinner. Inte så att jag börjar likna en tvättbjörn eller så, utan bara att mascaran inte längre är där när jag ska tvätta av sminket.
Jag har en annan i samma serie står på lut, men jag har inte använt den ännu. Köpte ett sådant där presentpack med två olika mascaror i när det var utförsäljning efter jul. Och den andra har jag inte öppnat ännu alltså. Smart av mig.
Brännbart avfall.
Betyg 3/5

Apolosophy. Wild Cloudberry Body Scrub. Gjorde precis slut på den här tuben. Har ingen ny eftersom jag helt enkelt glömde köpa en sist jag var och handlade. Jag tror de har bytt utseende på den här också. Jag gillar att den känns skonsam samtidigt som den ger ett ordentligt riv. Upplever alltså inte den som minsta lilla uttorkande. Plus för trevlig doft, där jag dock inte känner av någon hjortrondoft direkt, samt att den skrubbar med korn av aprikoskärnor. Inga mikroplaster här inte!
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

"Anna Karenina" av Leo Tolstoj

Jag sade lite skämtsamt till en av mina vänner att jag visst har någon sorts mastodontbokssommar i år. Och med minst en bok per månad med 700 sidor eller mer, så ligger det lite sanning i det. "Anna Karenina" har till exempel över 900 sidor. Det har känts lite under läsningens gång som att 100 av de sidorna är namn..

Bildkälla Goodreads

På tal om namn kan vi ju börja med att kolla på vad boken heter. En bok som heter "Anna Karenina" tror man ju ska handla om en person som heter Anna Karenina, men se det gör den inte. Jovisst är hon med, och det rätt så mycket till och med, men jag tycker inte att hon är en central gestalt på det sätt titeln antyder. När man är matad sedan barnsben med romantiska bilder på Greta Garbo så kan man också luras att tro att det här på något sätt ska vara en romantisk berättelse, men det är det inte heller. Stor del av handlingen kretsar kring den skandalartade relationen mellan Anna Karenina, en gift kvinna, och greve Vronskij, men minst lika stor del, om inte större, kretsar kring Konstantin Levin och hans sökande efter en mening i livet. Min gissning är att Levin är författarens alter ego, och om boken nu absolut skulle ha ett namn som titel så hade nog "Konstantin Levin" varit riktigare. Fast egentligen borde den kanske ha hetat "Rysk överklass", för det är det det handlar om.

Boken har flera huvudpersoner och vi får följa händelserna både ur deras och ur vissa viktiga bikaraktärers synvinkel. Handlingen pågår under några år i den senare halvan av 1800-talet, inom den ryska överklassen. Det fars flitigt mellan Moskva och St Petersburg, och även en hel del ut på landsbygden, där bland annat Levin har ett gods. Han är även den som bor ute på landet och studerar lantlivet och lantbrukarna. Man kan känna att det är en hoper korkade människor som bor där ute bland åkrar och skogar och jaktmarker, men egentligen är det bara så de ses på av den som har pengarna och makten i landet. I viss mån idealiseras livet på landet, och särskilt Levin ser på det med stort intresse och en vilja att förstå och lära sig. Hans försök att modernisera jordbruket motarbetas dock, och han har en hel del besvär med sina arbetare.
Parallellt med Levins liv på landet lever så Anna Karenina ett liv i staden. Hon har av en slump träffat greve Vronskij, och han fallet handlöst för henne och bestämmer sog för att göra henne till sin. Att hon redan är gift och har en son hindrar inte Vronskij, och snart har han och Anna inlett en kärleksrelation som får förödande konsekvenser när hennes man vägrar gå med på skilsmässa. Anna ses som fallen och en dålig kvinna, och förskjuts ur samhällslivet, även av sådana som förut kallat sig för hennes vänner.

Det här är en fängslande bok, trots att den ibland kan kännas alltför ordrik. Jag hade knappats läst ut den om den inte på något sätt hade fängslat mig.
Men! Det kan kännas lite för utdraget och lite för fokuserat på detaljer ibland. Det förekommer bland annat ett dödsfall där man detaljerat får följa dödsbäddskampen, under flera dagar. Eller jaktturer där alla skott och antal fällda beckasiner och dubbelbeckasiner noga anges. Orka.
Jag fick också fullkomligt fnatt på fraser på andra språk, främst franska, som inte hade översatts ens med en liten fotnot i marginalen, där det faktiskt känns som att jag missar en hel del väsentligt i handlingen. Jag läste franska i 5 år. Minns jag något av det? Inte mycket. Ibland kan jag lista ut vad det är som sägs, men ofta står jag där med skägget i brevlådan och fattar ingenting. Att det var vanligt inom den ryska överklassen att tala andra språk än ryska inför sina tjänare visste jag ju. Mest för att dölja detaljer om sitt privatliv för att inte späda på eventuellt skvaller. Så jo - jag känner mig ibland som en kammarjungfru som går miste om godbitarna.
Annars är det en ganska vardaglig lunk. Man får liksom hänga med karaktärerna "på jobbet" och följa deras tankegångar. Lyssna på samtal som rör utvecklingen i Ryssland  som den var på den tiden. Början på tankegångar som så småningom skulle leda till revolutioner. Boken utgavs första gången 1877, så det som händer här händer drygt 30 år innan revolutionen 1905 där tsaren förlorade sin status. Man kan dock redan här se ett frö sås.

Mitt betyg på "Anna Karenina" blev 3/5. Jag känner mig rätt så nöjd med att ha läst boken, och den var okej, men inte så mycket mer. Och så hänge jag upp mig på titeln, som sagt. När man tror man ska få ett romantiskt drama och man får livet på landet. Liksom.

I hans peterburgsliv var människorna fördelade på två helt skilda sorter. Den ena, den lägre, bestod av de futtiga, enfaldiga och framför allt löjliga människorna som trodde att en äkta man borde leva tillsammans med en enda kvinna, den lagvigda makan, att en ungmö bör vara oskyldig, en kvinna ärbar, en man manlig, fast och bestämd, att man bör uppfostra barnen att tjäna sitt bröd, att skulder bör betalas och andra liknande dumheter. Detta var de gammalmodigas och löjligas kategori. Men det fanns en annan sorts människor, i hans ögon de verkliga, och till dem hörde alla vilkas huvudsakliga uppgift var att uppträda elegant, storsinnat, djärvt, muntert, att utan att rodna hänge sig åt alla möjliga lidelser och driva med allting annat.

(Hitta mig på Goodreads.)

Sista födelsedagen för i år-Dagens

Bildkälla Policy for play

Låt: Någon med Bowie. Because of reasons.
Outfit: Top och kjol från H&M. En leopardmönstrad och en röd. Ni får gissa vad som är vad.
Smink: Bidde inte det idag, på grund av är lat.
Nagellack: The Hot Kitsune från Darling Diva Polish. Det är ju holofredag!
Doft: Saltwater från FirebirdBathBody.
Smycke: Ringar.
Klocka: Rosefield i rosé med beige mockaband.
Frukost: Äggviteröra, det var meningen att den skulle vara en omelett men den gick sönder så jag pajade den helt. Rökt skinka. Stekta plommon. Te.
Fika: Cider och espressotårta. Så. Mätt.
Middag: Friterad kyckling, curly fries och olika dipsåser. Födelsedagsbarnet bestämmer middagen som vanligt.
Pryl: Fritös.
Träning: Inte det, nej...
Kvällsnöje: Fira födelsedag.
Att tillägga: Lilla E fyller alltså år idag. Hela 14 stycken till och med. Hon vill helst inte visa sitt ansikte på sociala medier, så då slipper hon det. Men hon är mammas hjärtegull och jätteduktig på att baka. Hon bakade sin egen tårta, till exempel. Dessutom gillar hon Bowie och på hennes önskelista stod en t-shirt med Ziggy Stardust. Så då fick hon det.
Grattis till mammas älskling!

Och nu är det inga fler födelsedagar i familjen förrän i januari. Puh!

Här är i varje fall hennes rygg, på ett av sommarens snyggaste foton. Solnedgång över Hjälmaren på väg hem från en dagstur till Nyköping.

What I eat in a day #16 - Yesterday

Som rubriken antyder - maten jag åt igår. Helt enkelt.

Jag började min dag med te och gröt. Vårt plommonträd tyckte att det var en bra idé att låta all frukt mogna prick samtidigt, så självklart toppade jag gröten med plommon. Samt kanel, pumpakärnor och hampafrön.
Jag brukar göra min egen grötmix också. Började med det efter att ha sett en hutlöst dyr "supergröt" på en butikshylla. Kollade vad den innehöll och gjorde min egen, betydligt billigare. 4 dl havregryn, 4 dl rågflingor (eller boveteflingor för det är också gott), 1 dl linfrön, 1 dl solroskärnor. Blanda och förvara i burk. Vid grötkok: 1 dl grötmix, en nypa salt och 2 dl vätska. Jag gör oftast min gröt på någon sorts plantmjölk, i det här fallet var det mandeldryck/mjölk. Det ger en väldigt krämig gröt som inte behöver extra mjölk i tallriken. Tycker jag i varje fall, men det där är ju en smaksak.

Till lunch gjorde jag ugnsbakad falafel enligt ett recept jag hittade hos Simply Quinoa. Till det grönkål masserad med olivolja, samt råris och sås som blev kvar från middagen dagen innan. Då åt vi kofta korma, alltså köttbullar i gräddsås - fast på indiska. Blev så där behagligt mätt av den här lunchen.

Till fikat fick jag för mig att jag ville ha någon typ av energiboll till mitt te, man kan skymta den där älskade randiga temuggen därnere. Och min vattenburk som jag dricker vatten fån hela dagarna. Med pyttelite inspiration från havrekakor gjorde jag dessa.
½ dl pecannötter, ½ dl havregryn, en knivsudd vaniljpulver, 2 dl russin. Mixa någon minut, tills det går att rulla bollar av "degen". Förvara i kyl.
Rolig grej - jag gillar inte havrekakor med russin för jag fullkomligt avskyr torkad frukt i bakverk. Usch och blä! Men om den torkade frukten, som i det här fallet russinen, inte har blivit uppvärmda, så tycker jag väldigt bra om den.
Nagellacket är för övrigt Wind of change från Polish Alcoholic. Om någon undrade.

Det var en av mina favoriträtter till kvällsmat - risotto med citronpesto. Till det grönsallad, tomat, oliver och ett litet glas vin, så att vi fick göra slut på sista slatten i flaskan.

Till efterrätt frossade vi i oss vattenmelon. På bilden är det Lilla E som tar för sig. Hon fyller 14 år i morgon. Herreminje vad jag känner mig gammal ibland...

Kvällssnacks blev det också. Några kuber ost, några skivor ugnstorkad pepperoni, några cornichoner. Kan vi prata om hur goda cornichoner är? Jättegoda! Ju.

Plejaderna om "Hjälten" av Dean Koontz

Nu blir det bokinlägg igen! Det är ju som att bloggen har förvandlats till en bokblogg, och lite så känns det för mig med. Mest beroende på att jag är galet oinspirerad just nu - men läser gör jag!

"Hjälten" av Dean Koontz var det inte bara jag som läste, utan hela mina förträffliga bokcirkel, det är den som heter Plejaderna som det syftas till i rubriken.
Jag säger förträfflig av en anledning - jag fick nämligen en försenad födelsedagspresent av dem, då den inte hann komma till träffen innan som var på min födelsedag. Och det var - en tavla av Juniper! Som jag har velat ha en sådan. Det kanske kom en liten lyckotår där. "Kanske".

Men för att återgå till "Hjälten", som var träffens samtalsämne med prio ett. Vi pratade så klart om annat också, för annars hade det inte varit vi...

Bildkälla Goodreads

Tim Carrier sitter vid en bar när en man misstar honom för någon annan och ger honom ett kuvert med pengar samt ett fotografi av en kvinna och hennes adress. Resten av pengarna ska han få när "hon är borta". En stund efter att denne man har lämnat baren, kommer en annan man in, som Tim ger pengarna och berättar att han ångrat sig, men att han kan behålla pengarna för besväret.
Tim beger sig så till kvinnan för att varna henne, men då har mördaren redan anat oråd och är dem på spåren. Vad som följer är en katt-och-råtta-lek med livet som insats.

Det börjar alltid bra när den som valt boken nästan ber om ursäkt för sitt usla val. Jo, det händer att ingen är nöjd, det här var ett sådant fall.
Boken har som plus att den är väldigt lättläst, men ungefär där slutar det. Anledningen till att den är så lättläst kan vara att språket är fullständigt futtigt och banalt. Dialogerna känns stolpigt uppställda, det är med miljöbeskrivningar och annat som irriterar mer än de tillför. Ingen av karaktärerna har någon utveckling att tala om, det känns som att den eventuella utveckling som varit redan har skett innan vi som läsare kommer i bilden. Den mest intressanta karaktären, mördaren, lämnas även han åt sitt öde. Där känner vi att vi gärna hade velat veta lite mer, men det får vi inte.
Boken är också ganska förutsebar, och jag blev exakt inget förvånad alls över hjältens bakgrund. Det blev lite sådär amerikansk patriotiskt att man riktigt såg den amerikanska flaggan vaja i bakgrunden - med Tim i sin superhjältecape poserandes framför. För han måste ju vara en superhjälte när bokens really bad villian berättar allt för honom. Så där som superskurkar gör i superhjältefilmer, det vet ju alla som sett "The Incredibles" att superskurkar gillar att hålla monologer. Motivet är för övrigt så långsökt att man baxnar.
Som om inte allt det vore nog så innehåller boken rena stav- och typfel. Ganska många dessutom, med konstiga meningsuppbyggnader och borttappade eller överflödiga ord i meningar. Superirriterande!
Men som sagt - den gick lätt att läsa, och jag har läst sämre böcker.

Betygen var av ytterst likartad karaktär den här gången, med en botten på 1 och en topp på 2,8 - för vissa av oss gillar att ge udda betyg. Medelbetyget blev 1,96/5. Jag skulle kunna vara snäll och avrunda det ytterligare uppåt till 2/5, men jag är inte snäll när det gäller den här boken.
Mitt personliga betyg var dock 2/5.

Stormarknadsklubben hade ett oemotståndligt pris på fyraliters majonnäsburkar, sex per kartong, och för en blygsam summa kunde man köpa tillräckligt många block med tofu för att bygga ett litet hus.
I sitt sökande efter en engångsmobil brydde sig inte Tim och Linda om att ta någon kundvagn. Kundvagnarna var tillräckligt stora för att kunna transportera en halt häst. Andra kunder hade fyllt sina vagnar med travar av toalettpapper, massvis med strumpbyxor, och enorma burkar med inlagd lök.
Ett yngre par styrde två vagnar med bedårande enäggstvillingar som satt med ansiktena bakåt i sina barnstolar, som om de hade fyndat två-barn-för-priset-av-ett i gång nio.
Ibland kände Tim sig orolig över att amerikanarna var så vana vid överflöd att de trodde att den här välståndsnivån och de här valmöjligheterna alltid hade varit standard utom i de mest outvecklade av världens hörn. Plötsliga nedgångar kan drabba samhällen där man inte känner till historien utan har inrett sina sinnen med enkel stereotyp reklam istället för sann komplexitet och fruktansvärd skönhet från ett känt förflutet.
De köpte en telefon som passade deras behov och en rakapparat till Tim. Kassörskan var tydligt förbryllad över att de bara skulle köpa två saker. Men hon gjorde inte mer än höjde ögonbrynen för att visa att hon inte tyckte om deras oamerikanska återhållsamhet.

"The land of stories: An author's odyssey" av Chris Colfer

Inlägget kommer innehålla spoilers för serien "The land of stories". Läs vidare på egen risk.

Femte delen av sex i Chris Colfers serie om tvillingarna Alex och Conner Bailey och deras äventyr i sagornas och böckernas världar, heter "An author's odyssey". Till en början var jag rädd för att Chris Colfer skulle blanda in sig själv i berättelsen, men författaren som avses är istället Conner. Här dyks det ner i hans skoluppsatser, för att leja en armé som kan besegra den ondskefulla litterära armén som tagit makten i sagoböckernas värld med hjälp av tvillingarnas ondskefulle farbror Lloyd. Eller Den Maskerade Mannen, för det låter lite mer hotfullt.

Bildkälla Goodreads

Jag har verkligen gillat att hälsa på i Sagovärlden, och jag kommer säkert sakna den lite när jag läst sista boken, för jag kommer att läsa den. Colfer har byggt upp en lite myspysig värld om vad som händer efter sagornas slut, vad som händer i det där "ever after" som sagor ofta slutar med. Jag förutspår att det kommer vara seriens sista mening. Även älskade sagokaraktärer har här fått sidor som kanske inte alltid är smickrande, och de är inte så slätstrukna som de ibland kan vara i sagorna. Prinsessorna vill gärna lära sig fäktas, och prinsarna har inte alls något emot att passa barnen eller lära sig virka grytlappar.
Men! Den här boken känns bara som en enda lång transportsträcka. Det kommer komma en rejäl upplösning i sista boken, det anar man, men det känns som att de tre sista böckerna egentligen är en enda jättelång bok. Där de tre första böckerna kunde läsas rätt så fristående, så följer del 4-6 varandra så tätt att det knappt ryms ett andetag mellan dem.
Jag känner också mer och mer av att de här böckerna lämpar sig främst till unga läsare. Skulle helt klart rekommendera dem till mellan- och högstadieläsare, men är man äldre än så kan det lätt bli lite tradigt mellan varven.
Jag retar mig även stundtals på de moraliska övertonerna och hur förbaskat korrekt och präktigt det är. Lite äppelkindat käckt så där. Dessutom får jag intrycket av att Chris Colfer gärna vill hålla sina böcker så fläckfria som möjligt för att de ska få behålla sin läskrets i det där Kungadömet Av Överreaktioner som han kommer från. Eftersom jag följer Chris Colfer på sociala medier så vet jag att många skolor i USA har delar av serien på sin läsrepertoar, och för att få vara kvar där kanske man måste behålla alla karaktärerna som vita och heterosexuella? Vad vet jag? Jag saknar dock en minsta lilla antydan till något annat kärleksintresse än pojke/flicka, särskilt som författaren själv är öppet homosexuell och lever i ett flerårigt förhållande med en man. Vad jag drar mig till minnes just nu så finns det endast en (!) karaktär som har en mörkare nyans på huden är albylvit, och det är en av bikaraktärerna. Jag kan tycka att det är lite synd. Vänder man sig till unga läsare så kan det vara en bra idé att blanda in olika utseenden, ursprung och sexualiteter. Faktiskt.

Mitt betyg den här gången blev snittbetyget 3/5. Det var lättläst och jag hade lite trevligt några dagar och jag hatar det ju inte. Känner mig bara för gammal ibland.

Ja. Det var väl bara det. Sjätte delen släpptes i juli, men jag har inte skaffat den än. Jag ser dock fram emot den så att jag får veta hur det går i slaget om sagovärlden.

"Once again, it's a beautiful day to be a pirate," Auburn Sally said to her crew. "Ladies, lower the sales!"
The twins looked up, expecting the sails above them to come down and fill with the ocean air. Instead, Siren Sue peeked out of the crow's nest with a treasure chest full of scarves, jewlery, hooks and weapons. The other pirates gathered below her with hands full of gold coins.
"You heard the captain - time to lower the sales!" Siren Sue announced. "For a limited time, everything is half off! Scarves are two coins, earrings are four coins, necklaces are six coins and the rifles are eight coins! Get your accessiories while the sales are low!"
Siren Sue sold off the items to the pirates below until there was nothing lest in her chest. The women ogled their new purchases and showed them off to one another. It absolutely baffled Alex, and when she glanced at Conner, he looked just as confused as she did.
"I don't understand what's happening," he said. "I never wrote that."
"Did you mean to write lower the sails? Like the normal sails on a ship?" Alex asked. 
"Oops," Conner said. "I must have spelled it wrong."

Tre tomma no. 37

Tre tomma saker som jag kommer lägga i plaståtervinningen så snart jag har skrivit klart detta.

ICA Hjärtat. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerat. Ett lätt balsam som inte tynger ner mitt hår, är lätt att skölja ur och som gör håret aningens lättare att reda ut. Kommer inte få komma hem till mig fler gånger i just det här utförandet. Varför inte? Jo, ni vet det där med att parfymfritt inte betyder doftfritt? Det här balsamet luktar svamp. Jag skojar inte ens. Blä! Har samma balsam fast parfymerat uppe i duschen nu.
Plaståtervinning.
Betyg 1/5. Doften förtar allt det positiva med det här balsamet.

Kicks. Thirsty skin? Moisture night cream. Jag har gillat den här skarpt och den kommer högst troligt få flytta hem till mig fler gånger. Just nu använder jag dock en annan fuktkräm på kvällen.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Urtekram. Hand creme. Rose. Nu har vi provat oss igenom alla Urtekrams handkrämer. Vi önskar oss en större tub, för de här på 75 ml tar slut alldeles för fort. Men även om doften Rose kommer i stor tub, så är det inte den vi kommer köpa igen. Jag tyckte inte alls om doften på den här. Rosdoft är antingen hit eller miss och i det här fallet är det miss. Luktar som ett dammigt blomsterpotpurri. Näsan säger nej.
Plaståtervinning
Betyg 2/5

Soundtrack of my life

Computer games - Every single night

People say

Don't let your emotions control you

Well how can that be

Without them I never could know you

When you're running wild

With a feeling like this can't get any better

You can lose your mind

But you better keep our bodies close together

Well I wanna feel

And I wanna see

We can work it out

Will you wait for me?

I got your back

Are you on your feet?

We can work it out

Will you dance with me?

Every single night

Live it up every single night

Help me live it up every single night

Everything gonna be alright

If we live it up every single night

Now I don't care

Much for complex calculation

And I can't be bothered

By any game that you call hesitation

Well I wanna feel

And I wanna see

We can work it out

Will you wait for me?

I got your back

Are you on your feet?

We can work it out

Will you dance with me?

Every single night

Live it up every single night

Help me live it up every single night

Everything gonna be alright

If we live it up every single night

And every single night I have a dream where I can find 

You underneath the lights smiling at me

And every single time I wake you kiss me to remind

Me in the dead of night smiling at me

Holding on to you (holding on to you, holding on to you)

Holding on to me (holding on to me, holding on to me)

Holding on to you (holding on to you, holding on to you)

Holding on to me 

People say 

Don't let your emotions control you

(Every single night)

(Every single)

Well I wanna feel

(Every single night)

And I wanna see

(Every single night)

We can work it out

(Every single night)

Will you wait for me?

(Every single night)

I got your back

(Every single night)

Are you on your feet?

(Every single night)

We can work it out

Will you dance with me?

Every single night

Live it up every single night

Help me live it up every single night (Every single night)

Everything gonna be alright

If we live it up every single night (Every single night)

Live it up every single night

Help me live it up every single night (Every single night)

Everything gonna be alright (Every single night)

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Den som väntar på något gott, och så vidare. Men nu har så även jag fått rumpan ur vagnen och tittat på den sista säsongen av "SKAM". Och hur sorgligt är det inte att det är just den sista säsongen? Vill ha den på dvd asap. Vill börja om från början med serien ungefär nu på direkten. Och så länge den ligger kvar på SVT Play kan jag ju göra det.

Fjärde säsongens huvudperson är Sana.

Bildkälla Frida

Favoritavsnitt: 4x05 "Om du är ledsen är jag ledsen" Sana misstänker att Sara underminerar henne i bussgruppen och döljer saker för henne. Alla vännerna ska träffas på en karaokefest.
4x07 "Vi måste hålla ihop" Sana skapar ett anonymt Instagramkonto för att misstänkliggöra Sara, vilket leder till stor osämja i bussgruppen. Isak och Sana har en viktig diskussion, en sådan där som man önskar att flera världsledare och sd-politiker kunde slå in i sina skallar.
4x08 "Skolans största losers". Sana avslöjar att det är hon som stått bakom Instagramkontot, och hon känner sig väldigt ledsen efteråt. Allt löser sig dock till det bästa. Eva firar sin 18-årsdag med en stor fest och Sana får veta sanningen om vad som hände mellan Noora och Yousef. Någon dyker oväntat upp.
4x10 "Tack för allt" I det sista avsnittet får vi följa flera av de återstående karaktärerna och få deras synvinkel på händelserna. Det är dags för Sanas Eid-fest.

Favoritkaraktär: Jag har ju varit svag för Sana genom hela serien, och jag är så glad att hon fick en egen säsong. Ska jag nämna någon mer blir det faktiskt Chris i den här säsongen.

Favoritpar: Det är fortfarande Isak och Even för mig, även om jag tycker att den spirande kärleken mellan Sana och Yousef är fin den med. För det är så jag ser den - som spirande. För det har liksom bara börjat mellan dem. Det skulle nog kunna bli episkt dem emellan. I mitt huvud är det det.

Bäst i säsongen: Förutom det fenomenala avslutningstalet till Sana, med äkta kommentarer från riktiga "SKAM"-fans, så hade jag väldigt stor behållning av att se Sanas syn på saker. Särskilt som mycket av det bottnar i hennes tro. Att det inte alltid är lätt att vara troende, att man kan tvivla och ifrågasätta men ändå ha viljan. Och att kanske förstå att det viktiga är inte vad man säger sig tro på utan hur man beter sig mot sin nästa och mot sig själv. Det var många diskussioner som jag hämtade en hel del från, där man fick olika synsätt och vinklar på diverse problem som kan uppstå.

Värst i säsongen: Instagramkontot. Jag fick lite ont i magen av det.

Övriga kommentarer: Även om jag tyckte att serien hade ett perfekt slut, så finns det ändå saker jag saknar. En säsong med Vilde och en med Chris ligger väldigt högt upp på den listan. Det var nästan lite fan service-varning på sista avsnittet också, där alla fick sina lyckliga slut. Även Sana, trots att Yousef var i Turkiet och inte var med personligen. Tyckte hans sms med orden "En dag ska jag ta med dig hit", räckte gott och väl för ett romantiskt avslut dem emellan.
Men som jag kommer sakna den här serien.

Sargent's vision från A England

Nämen vet ni vad! Nu har jag lyckats klämma iväg en ny kollektion med A England-lack. Ännu en gång med inspiration från en målning, den här alltså av konstnären John Singer Sargent.

"Carnation, Lily, Lily, Rose" av John Singer Sargent
Bildkälla Tate

När jag ser målningen kan jag tycka att det var synd att det inte blev något lack med färg från lyktorna, men det är en fin kollektion ändå.
Alla lacken har mer eller mindre holo, några av de nästan linjära slaget även om det ser mer splittrat ut på mina bilder. Lägger dem i den ordning jag tycker att de var tjusiga.

Symphony in green and gold var förhandstippad favorit redan när jag bara sett flaskbilder av lacken, och så har det också förblivit. Så ljuvlig och mjukt ljusgrön med ett blänk av guld och väldigt tydlig holoeffekt. Det blev också juni månads favoritlack.

Favoriten för juli blev lacket som fått namn efter målningen, Carnation Lily Lily Rose. Det här var en överraskning för mig, för jag trodde jag skulle tycka bättre om trean. Men här har vi ett fantastiskt vackert litet hololack, det ser nästan ut som moln på flaska. Skiftar i ljusaste syrenlila och ljusaste duvgrå.

Det var snudd på att favoritplatsen för juli kneps av Symphony in blue and silver. Är precis vad det heter - en symfoni i blått med flashar av silver och en liten, liten hint av grönt. Massor av holo, igen.

Nocturne är som A England-klassikern Lancelot, men med splittrat holo. Svart med en aning av rött och holodamm i det. Tyvärr tycker jag att holot försvinner in i den väldigt mörka basen. Jag hade förhoppningar om att Nocturne skulle hamna i toppen, men om man inte vill ha alla lacken i kollektionen så är det det här jag skulle hoppa över.

Överlag en väldigt trevlig kollektion, men jag är alltså inte jublande förtjust i Nocturne. Alla de andra tre är dock hjärtögon-vackra hela bunten. Upplevde formulan lite annorlunda på de här än vad den brukar vara. Jag behövde två lager till och med av Nocturne, och om jag inte missminner mig helt använde jag tre lager av de övriga tre färgerna. Inte för att jag hade något emot det, dock. Kanske skulle även Nocturne ha varit betjänt av att ha en liten tunnare formula så att holot hade kommit mer till sin rätt.

Marvel's The Dark Tower

När jag läste "A little life" så ville jag inte ha den som sängdagslitteratur, men jag vill ändå läsa innan jag släcker lampan för natten. Det är mitt sätt att koppla av, helt enkelt, att läsa en liten stund.
Valet föll på att äntligen ta itu med att läsa Marvel's serie baserad på Stephen Kings The Dark Tower. Albumen har stått i min bokhylla sedan de gavs ut, men jag har alltså tagit tills nu på mig att läsa dem.

Serien består av fem album och är baserade på karaktärer ur The Dark Tower-serien. Främst berättas här historien om Roland i hans ungdom, och de händelser som ledde fram till att begav sig ut på sitt uppdrag för att nå Tornet. Det här är främst sådant som antytts i romanerna men inte berättats helt ut, förutom den första delen, "The Dark Tower: The Gunslinger Born", som i bildform visar den fjärde romanen i serien, "Wizard and glass".
Har man aldrig tänkt läsa romanerna spelar det så klart ingen roll, men annars är min rekommendation att man åtminstone har läst fram till del fyra innan man tar itu med de tecknade böckerna. Helst bör man dock ha läst hela serien, för det är stundtals spoilers galore i seriealbumen. Har man redan läst böckerna kan man också se små finurliga ledtrådar som anspelar på sådant som komma ska i Rolands liv.

Jag gillar verkligen berättelserna här, och älskar så klart att jag får veta mer om Rolands liv innan berättelserna i romanserien tar sin början. Dessutom får jag rysningar av välbehag över att man har behållit seriens inledningsfras: The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.
Däremot är jag inte superduperförjust i bilderna. Det är så mycket skuggor och veck och hår som flyger omkring att jag faktiskt känner mig lite irriterad efter en stund. Att jag dessutom har svårt att se snabbt vem som är vem i bildrutan ibland, även bland de mest vanligt förekommande karaktärerna, känns lite problematiskt. De flesta känns även väldigt ålderslösa, som att alla är ungefär lika gamla, för man ser inte riktigt åldern i ansiktet. Det finns några undantag till den regeln, men berättelsen tar sin start när Roland bara är 14 år gammal, och han ser ungefär likadan ut i sista boken när det gått ungefär 10 år. Det finns bildrutor som är fantastiskt snygga, men de finns även de som man önskar kunde ha förvaltats, kanske inte bättre, men på ett annat sätt.

Mina betyg på albumen skiftade något, men jag bestämde mig för att ge serien i sin helhet betyget 4/5.

The Dark Tower: The Gunslinger Born 4/5 (baserad på romanen "Wizard and glass" som är en av mina favoriter i serien)

The Dark Tower: The long road home 3/5

The Dark Tower: Treachery 3/5

The Dark Tower: Fall of Gilead 4/5

The Dark Tower: Battle of Jericho Hill 5/5

Tre tomma no. 36

Det är spännande inne i badrummet just nu att se vilken av tre produkter som tar slut först. För när det sker kan jag göra nästa Tre Tomma. Den här har legat och väntat ett tag med andra ord. Oh well.

Dove. Go fresh. 48h Cucumber & green tea scent. Anti-perspirant/Anti-transpirant Deo.
Njä. Helt okej och kliar inte, men njä. Inga 48 timmars skydd här inte. Inte så värst anti-transpirant heller. Och den där fjärdedelen hudkräm som Dove påstår att de har i alla sina hudvårdsprodukter? Märker jag inte av alls. Smörjer mig som vanligt istället, så känns det bättre.
Har bytts ut med en annan av ett annat märke, med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. I love you, always forever.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

H&M. Cucumber and aloe. Cooling peel-off mask with passion flower ans lotus blossom. For tired skin. Jag gjorde det! Lyckades dela upp en portionsförpackning pee loff-mask  i två omgångar. Lade den lilla behållaren i en lufttät burk bara, så klarade den sig i åtminstone en vecka. Yay me! För när jag tycker jag har ett lagom tjockt lager av den här masken i nyllet, så tycker jag att det är alldeles för mycket kvar i behållaren för att kasta den, och det funkade alltså att spara till en gång till. Inte så tjockt lager då alltså.
Mycket trevlig mask. Luktar lite starkt och stickigt, men så innehåller den ju alkoholer också. Lämnar min hud fin och slät i varje fall, och det här är en av mina favorit peel off-masker.
Plaståtervinning på behållaren, pappersåtervinning på omslaget.
Betyg 4/5.
En bättre/smartare förpackning skulle höja betyget. Jag är inte förtjust i de här nya med en utstickande behållare. Påsarna de hade förut var bättre.

"A little life" av Hanya Yanagihara

Delar av mig ångrar att jag läste "A little life", delar av mig älskar att jag orkade ta mig igenom den. Det här är en sådan där fantastisk bok, välskriven på alla sätt och vis, som är en fröjd att läsa rent stilistiskt, men där handlingen fullkomligt kramar musten ur en.

Bildkälla Goodreads

Jag valde att läsa boken på engelska, men "Ett litet liv" finns utgiven på svenska också. Anledningen till att jag valde den på engelska är denna - det svenska omslaget gav mig ångest. Jag ville inte ha det liggande bredvid sängen eller på vardagsrumsbordet eller bära det med mig i väskan. Så jag valde bort omslaget mer än språket den här gången. Boken innehåller dock en hel del medicinska och tekniska termer som jag antagligen hade hängt med mer på om jag orkat med det svenska omslaget, men å andra sidan kanske det var lika bra att jag inte hängde med mer på vissa bitar.

Det här är en brutal bok. Den är inte särskilt grafisk i sina beskrivningar, men den är ändå brutal. Det är inte en örfil utan mer ett knytnävsslag i magen, eller flera. Jag har suttit och blivit äcklad, förfärad, glad, arg, ledsen och känt en sådan förtvivlan och hopplöshet under läsningens gång. Det är ett hårt liv han har levt, Jude, och det berättas på ett sådant sätt att man ibland blir helt överrumplad över brutaliteten när man får ett allt större och bättre begrepp över hans upplevelser. Det gör ont. Sista kapitlen av boken tog väldigt lång tid för mig att läsa eftersom jag grät så mycket. Jag känner att tårarna är väldigt nära nu. Det här är en bok som berör, långt efter att man läst ut den.
Det var på vippen att jag lade bort den. Halvvägs in i boken tittade jag upp på älskade maken och sade att jag inte visste om jag orkade mer. Men jag ville ändå veta. Vad som hade hänt, hur det skulle gå, om det kunde finnas någon form av läkning.
Ibland var jag tvungen att pausa. Lägga ifrån mig boken en stund, eller ibland flera dagar. Det hände till och med att dessa pauser kunde ske mitt i ett stycke, något jag aldrig gör annars, jag läser ut ett kapitel - så är det bara. Jag har inte klarat av att läsa den innan jag ska sova, för jag har inte velat ha med mig de bilderna in i sömnen. För några år sedan skulle jag aldrig ha klarat av att läsa den här boken,  så att jag gjorde det nu ser jag som ett friskhetstecken hos mig. Det har varit trigger-varning, eller squick-varning mer än en gång, om man säger som så.
"A litte life" är en sådan där bok som är fantastiskt bra på alla sätt och vis, men som jag ändå inte vet om jag kan rekommendera. Just för att den är så ångestladdad, och om man inte mår riktigt bra så ska man nog undvika den. Också om man har svårt med böcker där barn far illa.

Det är dock en fantastisk berättelse. Om en stark vänskap mellan fyra män: Jude, Willem, Malcom och JB. De är rumskamrater på college och deras vänskap är stark genom åren som följer. I motgång och medgång, genom förhållanden och karriärval. Navet i vänskapen är ändå Jud, med sitt mystiska förflutna. Något som har format honom och vars demoner fortsätter att förfölja honom in i det nya liv han försöker skapa för sig själv. Vissa murar kanske rämnar, men andra har han byggt alltför starkt för att de andra ska kunna riva dem.
Gemenskap är ett starkt tema i den här boken, att känna att man hör hemma. Både i vänskap och i familjer. Att ha någon som beskriver en som "sin". En sorts längtan och undran över vad livet egentligen är.
Boken berättas ur flera olika perspektiv, och på lite olika sätt beroende på vem som berättar. Huvudpersonen i de flesta berättelserna är dock Jude och i viss mån Willem. Malcom och JB förlorar sina berättarröster en bit in i berättelsen. Lite som i vanliga livet, där vissa personer påverkar mycket under vissa perioder i ens liv för att sedan kanske få en lite mer tillbakadragen roll. De finns fortfarande där, men lite mer i bakgrunden.
Karaktärerna är fantastiskt levandegjorda, utan att man gått in alltför noga på detaljer om utseende. Det är mer deras personligheter som får ta plats. Miljöbeskrivningarna är även de fantastiska. Man känner nästan att man går genom rummen tillsammans med Jude, eller någon av de andra. Man kan nästan känna dofterna och höra trafiken i New York, eller tystnaden i natten.

Mitt betyg på "A little life" blev 5/5. Jag var dock tvungen att fundera på det ett tag eftersom jag hade haft sådana problem med att läsa boken och den fick mig att stundtals må så fantastiskt dåligt. Men ändå - det är en otrolig bok, med ett fantastiskt persongalleri som man inte vill lämna. Det är en av de bästa böckerna jag har läst, samtidigt som det är en av de mest deprimerande och fruktansvärda böcker jag har läst. Läs den gärna, men på egen risk. Jag lämnar det så.

Lately, he had been wondering if codependence was such a bad thing. He took pleasure in his friendships, and it didn't hurt anyone, so who cared if it was codependence or not? And anyway, how was a friendship any more codependent than a relationship? Why was it admirable when you were twenty-seven but creepy when you were thirty-seven? Why wasn't friendship as good as a relationship? Why wasn't it even better? It was two people who remained together, day after day, bound not by sex or physical attraction or money or children or property, but only by the shared agreement to keep going, the mutual dedication to a union that could never be codified. Friendship was witnessing another's slow drip of miseries, and long bouts of boredom, and occasional triumphs. It was feeling honored by the privilege of getting to be present for another person's most dismal moments, and knowing that you could be dismal around him in return.