"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater

Den som hängt med ett tag i mitt boksvammel vet så klart vid det här laget att jag fullkomligt älskar Maggie Stiefvater. Det är något med sättet hon skriver på som alltid fångar mig och väver in mig i en drömsk och poetisk resa via sidorna i en bok. Hon har blivit en av mina favoritförfattare, och hur mycket jag än försökte värja mig från att bara handlöst älska "The Scorpio races", och iställer läsa den lite mer kritiskt, så gick det inte. Jag fullkomligt älskade boken.

Bildkälla Goodreads

I början av varje november går Scorpio kapplöpningen på den lilla ön Thisby. De hästar som rids är dock inte öns vanliga ponnys, utan de capaill uisce som varje höst drivs upp ur havet kring Thisby i sin jakt på färskt kött. De magiska vattenhästarna fångas, tämjs och används i kapplöpningarna. Några ryttare överlever, andra har inte samma tur.
Sean är den man ska slå. Som fyrfaldig vinnare av Scorpioloppet äger han en nästan övernaturlig förmåga att förstå sig på capaill uisce - framför allt då den röda hingsten Corr.
Puck ville inte alls rida i loppet, men tanken på prissumman gör att hon ändå ställer upp, som den första kvinnan någonsin.

Ack ja. Var ska jag börja? Som alltid när det kommer till Maggie Stiefvaters böcker så nästan drabbas jag av det vackra språket. Det är en sådan poesi och varje ord känns valt med sådan omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta och läsa så långsamt jag bara kan för att få njuta den där lilla stunden extra. Jag får så tydliga bilder inom mig att det nästan känns som att jag är där. Thisby är en påhittad plats, men ändå känns den så verklig att jag vill boka en biljett för att besöka denna stormpinade ö. Kanske inte på hösten när de där läbbiga vattenhästarna tar sig upp på stränderna, men annars. Allt känns så levandegjort. Man blir vän med både Puck och Sean. Man känner deras frustration över sin situation, men även triumfen i deras framgångar. De blir liksom ens egna små barn som man älskar och önskar allt gott.
Boken bär också på en tidlöshet. Man vet såklart när på året den utspelas, men inte vilket år det är. Det skulle kunna vara nu, eller då eller sedan. Och jag älskar den där känslan som det ger - nästan en sorts viktlöshet.
Maggie Stiefvater gillar att använda sig av mytologiska eller legendomspunna element i sina böcker. I den här boken är det alltså capaill uisce (uttalas visst copple ishka), eller kelpies som kanske är lättare att känna igen. Bäckahästen om du så vill. Här får de behålla sina magiska förmågor att fånga in människor och driva dem till havs, de får behålla sin blodstörst och sin hunger efter kött, och det är det som ger boken dess magi, ramen att hänga upp berättelsen på. Och det är gjort så bra och så kärleksfullt och med stor respekt för den ursprungliga mytologin.

"The Scorpio races" är en fristående bok och den fungerar bra som en sådan. Visst skulle jag gärna ha en fortsättning och få veta exakt vad som händer efter att boken är slut, men samtidigt så slutar den helt perfekt. Är man nyfiken på Maggie stiefvater, men inte har lust att börja läsa en av hennes serier, så rekommenderar jag alltså "The Scorpio races" med varmt hjärta. Boken finns översatt till svenska och heter då "Dödsritten". Huruvida det helt fantastiska språket överlever en översättning låter jag vara osagt, men jag har mina tvivel - tyvärr.

Jag försökte alltså värja mig när det gällde betygsättningen av "The Scorpio races". Jag hade en känsla av att jag inte kan ge allt som Maggie Stiefvater skriver en femma. Men om hon nu förtjänar det? Om nu den här boken grep tag i mitt hjärta och inte ville släppa taget? Klart den ska få högsta betyg. 5/5 alltså.

It is the first day of November and so, today, someone will die.
Even under the brightest sun, the frigid autumn sea is all the colors of the night: dark blue and black and brown. I watch the ever-changing patterns in the sand as it's pummeled by countless hooves.
They run the horses on the beach, a pale road between the black water and the chalk cliffs. It is never safe, but it's never so dangerous as today, race day.
This time of year, I live and breathe the beach. My cheeks feel raw with the wind throwing sand against them. My thighs sting from the friction of the saddle. My arms ache from holding up two thousand pounds of horse. I have forgotten what it is like to be warm and what a full night's sleep feels like and what my name sounds like spoken instead of shouted across yards of sand.
I am so, so alive.

(Hitta mig på Goodreads)