"Eclipse" av Stephenie Meyer

Vet ni vad? Jag hade inte riktigt lika stor lust att elda "Eclipse" som jag hade med "New moon", men jag har ändå svårt att förstå Jenny från då som dyrkade de här böckerna. Måste ha svepts med i någon sorts romantiskt rosaskimrande brus. Men är det här verkligen romantiskt? Njä...

Bildkälla Goodreads

Edward är tillbaka i Forks, och med Bella. Bellas vänskap med Jacob är dock knagglig, på grund av hennes relation med Edward och hennes planer på att bli vampyr.
Dessutom är Bella i fara. En skara "nyfödda" vampyrer i Seattle verkar vara ute efter henne, och deras framfart hotar även med ett ingripande av Volturi. Den största chansen att vinna över alla faror är om vampyrerna och varulvarna samarbetar och arbetar tillsammans mot en gemensam fiende.

Det är aningen mindre irriterande i den här boken, särskilt Bellas klumpighet känns som att den hamnar lite i bakgrunden. Nu är den i och för sig hennes otur, och det kan ju kännas lite gäspigt i sig. Och man kan inte riktigt upphöra at fascineras lite över hur illa ställt det är med Bella och hennes magnetism för olyckliga omständigheter. Jo, hon behöver verkligen bli lite mer oförstörbar. Eller lära sig gå ordentligt. Förundras även lite över att hon klarar av att laga all mat utan att elda upp huset eller hacka av sig fingrarna. Men, men.
Annars är det ungefär samma dravel som vanligt. Bella slits mellan sin älskade Edward och sin vän Jacob - som hon kanske/kanske inte hyser varmare känslor för. Men inte tillräckligt varma. Jag som är innerligt trött på allt vad triangeldramat heter avskyr ungefär varje ögonblick. Särskilt den där kyssen som Jacob tvingar på Bella. Hashtag metoo, minsann. Det känns bara dumt hela grejen, för man vet ju att det kommer bli Bella och Edward i slutändan, det visste man redan i bok ett för man är inte korkad.
I det stora hela kunde det här ha varit vilken trist och tråkig ungdomsroman med en kärlekstriangel i som helst. Att de är övernaturliga är det enda som tillför något extra, som tar det här från att vara en Harlequin-roman med Fabio på omslaget. Det är ungefär det man får - hjärta och smärta med en glittrande stenvampyr och en och annan jättevarg.

Boken är ganska omfångsrik med sina straxt över 600 sidor, men den gick ändå förvånansvärt snabbt att läsa. Kan bero på att det inte minsta lilla är en svårsmält bok. Det känns mest dom snabbmat för ögonen. Inget att hjula över direkt, vilket är tur, för jag kan inte hjula.
Många bakgrundshistorier att fylla ut boksidorna med. Vi får ta del både av Rosalies och Jaspers bakgrundshistorier, och det berättas massor av legender om Quileuterna runt lägerelden.

Aningen bättre den här gången, alltså. Det känns liksom "okej". Men jag håller inte andan av spänning direkt. Betyget blev 3/5.