Precis utläst. Kan konstatera att jag och Svenska Akademin återigen inte är riktigt överens gällande vilka som ska få Nobelpriset. Jag har läst en bok av Kazui Ishiguro förut, "Återstoden av dagen" och jag gillade inte den heller. Så det är nog så att jag helt enkelt inte gillar sättet som Ishiguro skriver på.
500-talets England, en tid då Arthur och hans riddare förenat landet - sagornas tid. Här beger sig det åldriga paret Axl och Beatrice ut på en vandring för att besöka sin son i hans by ett par dagsvandringar bort. På färden träffar de både krigare, riddare och mytiska väsen. Men över landet vilar en dimma som gör att människorna glömmer bort saker, även det som ligger dem nära.
Det här var riktigt långtråkigt, om jag ska vara ärlig. Jag kom liksom aldrig in i boken. Känner ingenting vare sig för karaktärerna eller handlingen. Det är mest ett evigt vandrande, ett evigt pladdrande och ett evigt upprepande av orden "prinsessa" och "hon-drake". Fick lite nippran på det.
Det är en kort bok, 336 sidor, men det tog mig över en vecka att läsa den. Struntade i det flera dagar och när jag väl satte mig med den hade jag så trååååkigt att jag faktiskt somnat ifrån den ett par gånger. Så nix, nej - inte Jennys grej.
Mitt betyg blev 1/5. Sämst hittills under 2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!
Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .