"Det förlorade barnet" av Elena Ferrante

Så. Nu har jag läst den sista delen i Neapelkvartetten och har i och med det läst ut min tredje bokserie för i år.

Bildkälla Goodreads

Böckerna är skrivna som memoarer eller biografier över två väninnor vars liv alltid har varit tätt sammanvävda. Då de är skrivna i jag-form och bokens jag heter Elena precis som författaren (pseudonymen), så är det lätt att tro att det här är just memoarer. Troligen är de dock till största delen fiktiva,  även om det verkligen känns som att de i åtminstone viss mån är baserade på verkliga händelser. Språket, miljöbeskrivningarna och själva närheten till det omfattande persongalleriet gör att det här känns väldigt äkta. En fröjd att läsa, helt enkelt. I varje fall för mig.

Böckerna kretsar kring väninnorna Elena Greco och Lina Cerullo, Lila kallad av författar-alter egot. De växer upp tillsammans i samma fattiga kvarter i Neapel som präglas av efterkrigstidens stundtals hårda verklighet. Här finns facister, kommunister och den ständigt närvarande camorran, maffian i Neapel.
Båda väninnorna är begåvade, men då de båda kommer från fattiga familjer är det bara Elena som ges möjlighet att studera vidare. Lila blir kvar i Neapel i hela sitt liv, och när hon försvinner i den första bokens inledning, så gör hon det utan att lämna några spår efter sig. Hon har suddat ut sig så fullständigt att det är som att hon aldrig ens existerat.
Det är som en följd av detta som Elena sätter sig ner för att skriva ner sin och Lilas berättelse, för att Lila inte ska lyckas sudda ut sig själv, och alltid leva kvar i skriven form.
I den här avslutande boken har Elena och Lila blivit äldre, de har barn och ansvar gentemot sina familjer, och jag upplever det som att det är här deras liv vävs samman allra tätast.

Det här kändes som ett väldigt sorglig bok. Eftersom man lärt känna många karaktärer genom de fyra böckerna, och de alla åldras tillsammans, så är det självklart att många dör. Men det är sorgligt på ett annat sätt, det känns som att vare sig Elena eller Lila någonsin är lyckliga utan att de drabbas av sorg om och om igen. De jagar lyckan var och en på sitt sätt, men når inte fram. 
Samtidigt blir jag inte klok på Elenas och Lilas vänskap. Det känns som att det pågår en ständig tävling mellan dem - om allt. Ibland verkar de älska varandra innerligt, för att i nästa stund verka hata varandra med samma passion. Ibland blir deras liv så tätt sammanflätade att man undrar om det verkligen är två olika personer man läser om, eller samma person och två olika möjliga vägar denna person kunde ta genom livet beroende på de möjligheter hon har fått. Det är lite "Sliding doors" över det, en känsla av "tänk om".

Jag gillade den här sista boken, även om jag hade lite svårt att komma in i den till en början. Jag gillar att de är skrivna som en enda lång löpande text från den första boken till den sista. Jag uppskattar även att varje bok inleds med en presentation av persongalleriet, som fungerar som en sorts resumé.
Mitt betyg på "Det förlorade barnet" blev 4/5 och jag ger även serien i sin helhet betyget 4/5.