"Silkesmasken" av Robert Galbraith

När jag smittade hela släkten med en "ny" författare*. Läste själv "Gökens rop" av Robert Galbraith och gillade den. Satte den i händerna på älskade maken som slukade den och lånade ut den till sin mamma (tillika min svärmor) när hon åkte till Grekland. Hon slukade den, satte den i händerna på min svärfar som läser den just nu. Höll på att bli av med den dock, då min svärmoster (jo, det är ett ord) tyckte att hon kunde ta hand om den om. Dessutom vill nu min mamma läsa den.
Svärmor hade inte heller tid att vänta tills vi läst ut bok två om privatdetektiven Cormoran Strike, "Silkesmasken", utan köpte sitt eget ex. Vilket inte varit helt lätt eftersom den tydligen utgått som pocket(?). Älskade maken läser just nu den tredje boken, så jag väntar på den. Kanske inte supertålmodigt, men jag kan vänta. Har ju 12 andra böcker ligger i tbr-högen just nu.
Och man väntar på den tredje boken om man precis har läst ut den andra. Så klart.

Bildkälla Goodreads

Det har gått några månader sedan Cormoran Strike löste mysteriet med Lula Landrys död. Han har varit i ropet som privatdetektiv sedan dess, men mest får han uppdrag att avslöja personers otrohet - eller brist därpå. När hustrun till en halvberömd författare dyker upp på Cormorans kontor och ber honom söka upp hennes försvunne make, så tar sig Cormoran an fallet av ren nyfikenhet. Författaren Owen Quine har som vana att ibland försvinna några dagar, så till en början har hustrun inte varit orolig, men nu börjar pengarna i handkassan ta slut.
Jakten på Quine tar Cormoran in i författar- och förlagsvärlden. Författaren har precis avslutat ett manus där han i mindre smickrande ordalag behandlar ungefär alla han känner. Det finns alltså gott om misstänkta när misstanken kommer om att han inte försvunnit frivilligt.

Vad säger man? Jag som inte alls brukar gillar genren "kriminalroman" älskar verkligen böckerna om Cormoran Strike och Robin Ellacott. För det första är de välskrivna, det är miljö- och personbeskrivningar som väcker både bilder och nyfikenhet hos mig. Det är även ett driv i texten, och även om det inte direkt är cliffhangers i slutet av varje kapitel så infinner sig ändå den där härliga känslan av att jag bara vill läsa vidare lite till. Boken är full med ledtrådar om vem som begått brottet, men ändå lyckas jag inte klura ut det långt på förhand utan det är först när jag verkligen fått det på pränt som jag kan pussla ihop ledtråd efter ledtråd och komma till samma slutsats.
Dessutom är det lätt att tycka om huvudkaraktärerna. De är komplexa karaktärer, med både goda och mindre bra sidor, vilket gör dem högst trovärdiga. Jag gillar även att boken inte helt fokuserar på Cormoran, utan att även Robin får komma till tals med sina tankar, känslor och åsikter. Det verkar kunna bli en fin vänskap/partnerskap det där.

Betyget på "Silkesmasken" blev 3,5/5. Det är en del frågor jag känner lämnas obesvarade, som hade höjt upp betyget ett halvt snäpp eller så. Det tappade en aning i slutklämmen, helt enkelt. Men de är bra de här böckerna, det är de. Ser fram emot del tre, som älskade maken säger är den otäckaste hittills.

*Bakom pesudonymen Robert Galbraith döjer sig J.K. Rowling. Eller som älskade maken sa, som aldrig läst Harry Potter: "Är de skrivna på samma sätt så förstår jag hypen".