Förra sommaren fick älskade maken sin 50-årspresent nästan ett år i förskott av sina föräldrar. Det för att det skulle finnas tid att köpa biljetter och planera boende, med mera. För han fick biljett till att gå och se Belgiens Grand Prix på Spa-Franchorchampsbanan. Formel 1 alltså. Jag hängde på tillsammans med Chilipojken och E. (Hur många gånger jag ångrade att följde med? Se nedan.)
Av detta lopp valde vi att göra en lite längre vistelse, och dessutom att bila ner. Med tanke på att kopplingen rasade på bilen några veckor innan avfärd, så var det en himla tur att det i presenten ingick att använda sväronens bil. Sagt och gjort - vi skickade katten till sin kattvakt/semester hos kattvakten/sväronen och tidigt en onsdagsmorgon började vår resa. Första dagen tog vi oss till Kolding i Danmark, via ett gäng broar, där vi övernattade. Dagen därpå åt vi resans bästa hotellfrukost innan vi fortsatte ner till Eschweiler, nära både den Nederländska och den Belgiska gränsen. Här bodde vi hela tiden vi var på Spa (som är kul att säga). Älskade maken älskar schnitzel, och han hade tagit reda på att det i närheten av vårt hotell fanns en restaurang som specialiserade sig på just schnitzel. Ett självklart stopp dag ett, vilket var tur för annars hade det inte blivit någon schnitzel för älskade maken. I varje fall inte på Schnitzel paradises. Här beställer man schnitzel efter storlek, från XS till XXL. Jag beställde en XS. Jag orkade inte äta hela. Älskade maken beställde en M, den var lika stor som hela tallriken. Värt att veta om du någonsin hamnar där. Vilket jag rekommenderar på grund av smaskens.
Dagen efter denna stadiga måltid var det dags att besöka Aachen. Här finns bland annat en fin katedral, som finns upptagen som ett av Unescos kulturminnen. Där ligger Karl den Store begravd, och det finns ett relikskrin som påstås innehålla Jesus svepning och någon sorts plagg från jungfru Maria. (Jo, just.) Vackert var det hur som helst, och jag upptäckte ett nytt önskejobb - gå och hyssja på högljudda turister, som inte fattar att de klivit in i en aktiv kyrka och ett heligt rum dit folk faktiskt går för att be.
 |
| Relikskrinet längst fram. Bakom den en annan guldkista där Karl den Stores ben finns bevarade. |
Aachen är en gammal stad, så det finns mycket historia att titta på, och staden bjöd också på massor av shopping. Bland annat en butik som nästan enbart sålde modelltåg och modellbilar. Det där sistnämnda gjorde att vi spenderade lång tid därinne, och älskade maken satte sprätt på en del pengar.
Fredagar i Formel 1 är också träningsdagar, och de är öppna för publiken. Då vi hade tredagarsbiljetter åkte vi alltså över gränsen till Belgien, och tog oss till banan. Här kom första gången jag ångrade att jag skulle med på själva loppet. För jädrar i min lilla låda vad det var backigt! Och jag har inte världsbäst kondis, och har dessutom rätt så ont i mitt före detta brutna ben. Särskilt när jag går långt. Vilket var precis vad jag gjorde. Vi hade också hört mardrömshistorier om att ta sig från parkeringen, och det visade sig stämma. Det var inte ens värst mycket bilar på fredagen, men det tog ändå lång tid att komma ut från parkeringen och bli dirigerad av belgisk polis. Eftersom sagda polis stod lite avigt i en viss korsning så hamnade vi dessutom på villovägar, och GPS:en lurade ut oss på en skumpig skogsväg som ledde ingenvart, i varje fall inte enligt den tyskregistrerade bil vi mötte (!) på den där tråna skogsvägen, där det egentligen inte gick att mötas. Som tur var lyckades vi vända bilen och så sakteliga ta oss över Ardennerna och tillbaka till hotellet.
På lördagen var det kvaldag, och den hade jag lätt kunnat vara utan. Inte bara för att jag inte tycker att kvalen är vidare värst spännande, utan också för att det regnade. Hela tiden nästan. Så där så att andra Formel-klasser ställde in sina sprintlopp och träningar. Trots regnkläder blev jag blöt in på bara skinnet, så det var skönt att komma tillbaka till bilen och ta på sig torra kläder. Synd bara att älskade maken burit på strumporna och inte lämnat dem i bilen, så där satt jag med iskalla fötter. Väldigt länge. För när vi väl tråcklat oss fram till kön till grindhålet som x antal bilar skulle ut genom, så stod vi still. I en och en halv timme. Kanske tog oss fem meter på den tiden. Och eftersom det regnade och det var en gräsäng/hage vi var parkerade på så blev den mer och mer lik ett gyttjefält allteftersom tiden gick. Bilar gled i den där leran snarare än körde. Men ut kom vi, och tillbaka till hotellet via en ostburgare på Donken.
Och så - söndag. Racedag! Solen sken från en vackert blå himmel. Humöret var på topp. Och vi hade en plan för att ta oss ut från parkeringen.
 |
| Skaffade mig en Ferrari-keps och log mitt mest onaturliga leende. |
 |
| Jag är hyfsat säker på att det är Leclerc som kör bilen på bilden. En Ferrari är det i varje fall. |
Loppet vanns av George Russel, som senare blev diskad på grund av för lätt bil, så det blev Lewis Hamilton som vann. Vi hade rätt så bra platser, men det var tråkigt att vi kände att det inte gick att se så mycket av banan. Vi blev insläppta på ett ställer och där fick vi hålla oss sedan.
Men nu - planen. Som gick alldeles för bra. Vi tänkte nämligen att det vore smart att försöka ta oss lite längre fram i kön, så när loppet var slut tog Chilipojken bilnycklarna och började kuta till bilen så fort han kunde. Och det gick så bra att vi inte ens hunnit fram till parkeringen när han ringde och berättade att han redan stod i kön. Och här gjorde vi dagens största tabbe. E behövde nämligen besöka en Bajamaja, så vi delade upp oss och älskade maken och jag gick för att möta bilen medan E gick till toan vid parkeringen. Fast polisen dirigerade Chilipojken åt ett annat håll än vad vi trodde och plötsligt var det inte en rask promenad längre, utan en språngmarsch i gassande sol på väg mot okänt mål. Det slutade med att Chilipojken fick lämna kön, köra en bit bort på en enslig grusväg och parkera bilen bakom en kohage. Sedan började han löpa igen. Först för att hitta mig och älskade maken, vilket gick fort. Då var det bara E kvar, men var var hon? Vilse, skulle det visa sig. Vi tappade alltså bort vår dotter i skogen i Belgien. Inre panik var ett faktum. Efter mycket om och men och med hjälp av belgisk polis, lyckades vi lista ut var hon befann sig, så jag och älskade maken började ställa oss i kö igen medan Chilipojken gick för att hämta henne. Ett kärt återseende, och det var så vår snillrika plan att komma fort från banan kostade oss en extra timme. Jag fick dessutom två blånaglar, så... Jag ångrar att jag var med på loppet, men jag ville gärna med på resan.
Efter loppet for vi hela vägen till Koblenz, för två nätter där. Älskade maken ville se Deutche Eck, där Mosel och Rhen möts, vi for med linbana över Rehn, tittade en smula på Koblenz gamla kvarter och åt en god salladslunch.
Nära Koblenz ligger också Nürburghring, en klassisk Fomel 1-bana där det inte körs lopp längre för att banan var så olycksbenägen. Numera är den öppen för alla att köra, och jag har sett film på folk som tagit sig genom Ringen med bland annat husvagn. Det gjorde inte vi, men väl i Kia. Det här var en dröm för älskade maken, både på grund av sitt bilintresse, men också för alla gånger han kört banan i Gran Turismo. Själv satt jag och fundera på smeknamnet banan har - The green hell. Fast vi hamnade inte i räcket i varje fall, som vi såg en annan bil göra.
Tyvärr fick vi inte filma eller ta fotografera under vårt varv på grund av banans regler, så inga bilder från det. Däremot från Moseldalen, som vi sedan åkte ner till och tillbaka till Koblenz genom.
Nu började vi alla få ganska rejält med hemlängtan. Från Koblenz åkte vi till Flensburg, och hade vi inte hamnat i rejäl trafikstockning vid Hamburg, så hade vi kanske hunnit/orka se lite av staden. Nu är det ett resmål jag vill tillbaka till i stället.
I Flensburg hittade vi Frittenwerk, som specialiserade sig på pommes frites i alla möjliga former. Återigen ett ställe jag rekommenderar, om du hamnar i Flensburg vill säga.
Efter en god (?) natts sömn och resans näst godaste hotellfrukost, gjorde vi vad man bör göra - handlade billig alkohol alltså. Och sedan åkte vi hem. Släppte av Chilipojken i sin nya hemort och fick äntligen sova i egen säng igen.
Dagen efter hämtade vi katten, och sedan softade vi några dagar. Vissa semestrar behöver man semester efter. Det här var en sådan.
