a England, Simeon Solomons reverie

Sista lacken ut från a England på jag vet inte hur länge, är den lilla kollektionen om fyra lack som heter Simeon Solomons reverie. Lacken är inspirerade av konstnären Simeon Solomon, som var verksam under 1800-talets senare hälft. Han målade ofta androgyna karaktärer med tema av homosexualitet, något som gjorde att han fängslades för homosexuella aktiviteter. Han lät sig inte slås ner, utan fortsatte sin konstnärsbana med sin egen stil och estetik. 
Lacken i kollektionen har fått namn från dikter som inspirerade hans konst, "A vision of love revealed in sleep" och "Until the day break and the shadows flee away". Självklart lyckades jag inte måla lacken i "rätt" ordning", utan plockade dem ur lådan som de lockade mig. Och då blev det så här, i den ordning jag bar dem.

Revealed in sleep är ett grått lack med en tydlig brun skiftning. Massvis med holo, och en väldigt fin färg så här års. Det kändes väldigt mycket höst.

A vision of love är ett sådant där neutralt lack som passar i de flesta sammanhang där det funkar med helt galen holo. Lacket är rosigt ljusbrunt. Ganska beige med andra ord, men med det lilla extra.

And the shadows flee away bjuder på rejält med drama. Mörkt grått med en blå underton. Blev nästan blåsvart i vissa ljus. Och i detta även fantastiskt fin holo. 

Until the day break var så klart förhandstippad till att bli min kollektionsfavorit, så det var väl därför jag sparade den till sist. En sådan där härligt murrig ton av vinrött som lutar sig mot mörkt lila. Härligt svärtad i tonen, och holoregnbågarna blir lite smått fantastiska i det här lacket.

Jag vet inte vad som kommer hända med a England som märke i framtiden. Det enda jag vet är att det just nu pågår en total utförsäljning av hela sortimentet och att inga nu existerande lack kommer återvända. Kan vara tråkigt för mig, kan också leda till något jättekul. Det verkar inte vara något nytt på gång i varje fall, eller så är hon (Adina) bara jättehemlig av sig. Troligen det sista. 

5 favoriter - Rysliga böcker

5 favoriter återuppstår. Jag fick lite inspirationsbrist ett tag där, och har sålunda bestämt mig för att 5 favoriter inte längre är månadsvisa inlägg, utan kommer när jag kommer på ett bra ämne.
Ett sådant bra ämne är så klart böcker som är lite läskiga, eller rysliga. Och för det här inlägget bestämde jag mig för att de absolut inte fick vara skrivna av Stephen King, för han fick ett helt eget inlägg för nästan precis ett år sedan.
Alltså - här är fem rysliga favoritböcker, som inte skrivits av Stephen King.

"The haunting of Hill House" av Shirley Jackson var en av inkörsportarna för mig till skräck, fast då i filmform. När jag väl bestämde mig för att läsa boken som filmen är baserad på, fanns den tyvärr inte att hitta på svenska, till skillnad från nu när den finns översatt till "Hemsökelsen på Hill House".
Boken handlar om Nell, som tillsammans med andra klärvoajanta bjuds in till Hill House för att ta reda på om det verkligen spökat där, och i så fall hur människor reagerar på dessa hemsökelser.
"... whatever walked there, walked alone."

"Slade House" av David Mitchell läste jag ut för andra gången förra veckan, och skrev om den igår. Den var nästan lika läskig den andra gången. 
Till Slade House kommer du genom en liten järndörr i en hög mur. Men när du väl kommit in kan du inte komma ut igen.
"... a clear cloud of stars, small enough to fit in your cupped palms. My soul."

"Gallant" av V.E Schwab handlar om Olivia som inte har några föräldrar och inte heller någon röst. Hon kan däremot se andar. När hon ombes komma till familjegodset Gallant börjar de riktigt mystiska sakerna hända. Hon upptäcker en skuggvärld, och där finns någon som väntar på henne.
Känns som en gotisk roman, och kunde lika gärna utspela sig, och vara skriven, på 1800-talet som i den moderna tid vi befinner oss i.
"The master of the house is not alone. He has three shadows, one short, one thin, one broad, and the watch as he rises frpm his chair, falling silently behind as shadows do."

"Heart-shaped box" av Joe Hill kan vara lite fusk i min ingen-King-regel, för det här är pseudonymen för Joe Hillstrom King, som är skrämmande lik sin pappa Stephen. Liksom honom lyckas han också skriva riktigt läskiga böcker. Och det är ju inte Stephen King som skrivit hans böcker, det var bara så att äpplet inte föll värst långt från trädet. Joe Hill skriver mest av allt noveller, "Heart-shaped box" var hans första roman.
Boken handlar om en avdankad rockartist som spenderar sin tid på att samla morbida artefakter. Bland hans köp finns en begravningskostym som levereras i en hjärtformad låda, och innehåller inte bara en kostym utan också ett spöke som har ont uppsåt.
"He put the box on the shelf in the back of his closet and decided to stop thinking about it."

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren är denna listas enda svenska bok. Den är första boken i Stockholmsserien, där bok två, "Grim" ligger på lästur hos mig. "Norra latin" handlar om Tamar och Clea som precis börjat på teaterprogrammet på Norra Latin. Den anrika skolbyggnaden döljer många hemligheter, och i skuggorna tros något vänta, något som kanske hör samman med en påstådd tragedi som skulle ha inträffat när skolan var ett pojkläroverk. 
"Jag sover med lampan tänd, men det håller inte mardrömmarna borta."

"Slade House" av David Mitchell

Den andra Mitchell-boken jag satte tänderna i, efter favoriten "Cloud Atlas", var hans ganska korta roman "Slade House". Då när det begav sig var jag mest nyfiken på om han var en one hit wonder för mig, men det skulle visa sig att jag snarare hittat en ny favoritförfattare. Vad jag inte var medveten om riktigt än var det universum Mitchell skapat, där alla hans böcker på något sätt hänger ihop med skeenden och karaktärer. Därav min omläsning nu, för jag vill se den utvecklas i den takt böckerna kom ut.

Bildkälla The StoryGraph

Välkommen till Slade House. Genom den lilla dörren i den höga muren bjuds du in att besöka en vacker trädgård och en lika vackert hus. Huset verkar vara för stort för sin omgivning, men när du kommit hit vill du inte lämna det. Och när du väl vill lämna finner du att det inte längre är möjligt. 

Berättarmässigt hör den här boken ihop med Mitchells universum i allmänhet, men med "The Bone clocks" i synnerhet. Dock nämns även saker från flera av de tidigare böckerna, så den som är bekant med Mitchell (som jag anser mig vara nu) känner säkert igen sig.
"Slade House" består av fem olika berättelser, alla skrivna i jag-form. Handlingen startar 1979 och gör sedan avstamp vart nionde år med en ny berättelse, en ny person att följa. Alla fem är på ett eller annat sätt offer för Slade House och det som sker där, det som vi läsare får berättat för oss allteftersom handlingen går framåt. Det är spännande, ibland sorgligt och ibland riktigt läskigt.

Mitt betyg på "Slade House" är samma den här gången som den första gången jag läste den, 4/5.

"Never" av Jessa Hastings

Jag vet inte riktigt hur det kom sig att "Never" hittade hem till mig, men troligen är det någon på YouTube som sagt bra saker om den och sedan hittade jag den till ett bra pris på Adlibris och slog till. Sedan fick den ligga i hyllan ett bra tag innan jag tog tag i det hela och började läsa.

Bildkälla The StoryGraph

Hela sitt liv har Daphne Darling vetat att Peter Pan kommer komma och besöka henne och ta henne till Neverland, så som han gjort med generationer av Darling-flickor. Men Peter kommer aldrig till hennes fönster, och Daphne börjar ge upp hoppet, samtidigt som hennes äldre släktingar undrar om något hemst hänt honom.
När han väl dyker upp ser han inte ut som förut. Han har åldrats och är nu närmare Daphne i ålder, som snart ska fylla 18 år. Efter lite tvekan bestämmer hon sig ändå för att följa med Peter till Neverland, för att få uppleva äventyr.
Väl framme dröjer set dock inte länge innan Peter Pan visar sig från sitt rätta opålitliga jag, och Daphne träffar istället Jamison Hook, son till kapten Hook. Hon dras till båda de unga männen, och frågan är vad hon ska välja att göra, samtidigt som en profetias uppfyllelse närmar sig.

"Never" visade sig vara den första delen i en serie om jag vet inte hur många böcker. Jag vet dock att jag inte kommer läsa dem. För det här var en jädra soppa, milt uttryckt. Det märks att copyrighten på Peter Pan utgått, för annars borde Jessa Hastings vara väldigt orolig för att bli stämd. Hennes Peter Pan är nämligen en sexistisk, misogyn tjejtjusare med stora problem att hålla sina läppar (och andra kroppsdelar) på en enda tjej. Han är dessutom en mördare, gaslightar till höger och vänster, ska bestämma allt om alla, kidnappar tydligen barn - och överger dem han tröttnar på, drogar de som bor med honom och är rent allmänt en riktig jävla skitunge. Fast i en (någorlunda) vuxen kropp.
Boken är också konstigt uppbyggd med massor av fotnötter som inte betyder något alls vare sig för brödtexten eller handlingen. Jag slutade läsa dem helt efter ett tag, för att spara på hjärncellerna. Det är dessutom ett hattande fram och tillbaka i boken, mellan Pan och Hook, glömma och komma minnas, fara upp till bagageinlämningen i molnen och lassa av minnen som är jobbiga och inte passar i Daphnes liv för stunden. Boken känns barnslig och repetitiv, samtidigt som det är ett tjat om Daphnes kyss och att ha sex. Med tanke på karaktärernas ålder, och mentala ålder i Peter Pans fall, så känns det väldigt... äckligt,är nog ordet jag söker. Jag tycker sexuellt innehåll med minderåriga är det nämligen, hur maskerat det än är. 
Självklart kommer det gå och helvete med det mesta i slutet av boken, så att Jessa Hastings ska kunna skriva fler Never-böcker, men jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att den stora elaka skurken dyker upp först på bokens sista 60 sidor, och klaras av tämligen snabbt.
Tror jag mig veta redan nu hur hela serien kommer sluta? Ja, för precis så förutsebart är det. Och inte läsvärt alls.
Boken har som tagline: Never is an awfully long time. Men det stämmer inte. Never är liksom ingen tid överhuvudtaget. Till skillnad från de timmar jag slösade på att läsa den här boken, timmar jag aldrig får tillbaka. Så varför läste jag den, fastän jag funderade på att lägga undan den redan efter två kapitel? För att jag blev envis. Det är enda anledningen. Det fanns ingenting jag tyckte om med den här boken, förutom att omslaget är rätt så fint. 

"Never" av Jessa Hastings fick betyget 1/5 av mig. En av årets sämsta böcker.

FredagsFilmen: Gerald's game

Att sortera in under kategorin filmer jag har tänkt se ungefär hur länge som helst, har turen nu kommit till filmen "Gerald's game" ("Geralds lek") som är baserad på Stephen Kings roman med samma namn. Filmen har funnits ett bra tag, sedan 2017, men tog alltså mig sju år att äntligen titta på den. Då är ändå "Geralds lek" en av Kings bättre romaner, som dessutom berättarmässigt hör ihop med likaledes utmärkta "Dolores Claiborne" (som filmades redan 1995 med Kathy Bates i titelrollen).

Bildkälla The movie database

Gifta paret Jessie och Gerald beger sig till sitt avlägset belägna hus vid stranden, för att komma undan en helg och för att försöka sätta lite krydda på sitt sexliv. Leken går dock snabbt överstyr, och Jessie finner sig vara helt ensam då Gerald plötsligt avlider av en hjärtattack. Fastbunden vid sänggaveln med två par handklovar inser Jessie snart att för att klara sig ur sin knipa behöver hon ta till alla sina knep och leta långt tillbaka i minnet för att finna lösningen på ett till synes oöverstigligt problem. Men dörren till stugan har lämnats olåst, och vem som helst kan ta sig in.

För att handla om en kvinna som ligger fastbunden i en säng så händer det väldigt mycket i den här filmen. Dels i minnen från Jessies liv, men även i hennes egna fantasier kring sin situation. Om nu allting verkligen är fantasier. Det var länge sedan jag läste boken, men om jag inte minns helt tokigt så är det här en väldigt trogen adaption av romanen. Så är regissören/manusförfattaren Mike Flanagan också ett stort fan av Stephen King, och när han filmatiserat hans böcker är han alltid väldigt trogen till ursprungsmaterialet. (Därför känns det glädjande att han planerar att ta tag i Mörka tornet och äntligen göra något (film, tv-serie) som kommer närmare källan än filmen från 2017.)
Jag gillade den här filmen. Den var alldeles lagom läskig för någon som mig, som inte alls älskar att bli alltför skrämd av filmer. Läsa skräck - nemas problemas. Titta på det - aj, mitt hjärta.
Om jag blev sugen på att läsa om boken? Självklart. Tur att jag har den i bokhyllan. Filmen har jag inte i bokhyllan, men den finns att streama på Netflix.