Häromdagen packade jag och älskade maken in de yngsta barnen och en picknick-korg i bilen och drog iväg på utflykt. Målet var Degerfors. Precis vid järnverket där börjar nämligen naturreservatet Sveafallen med Domedagsdalen, jättegrytor, stup och vandringsleder.
Jag startade upp Endemondo som påstår att vi var ute och irrade i skogen i 8 kilometer på en timme. Det tog längre tid, och om man räknar in allt klättrande upp och ner kan vi nog plussa på en eller ett par kilometer också.
Det första vi såg var dess klippor som helt plötsligt kastade sig upp ur marken. Det ser ju ut som om någon har varit där och sprängt ut dessa lodräta klippblock, men det är alltså vatten och is som skapat dem.
Vi valde att klättra upp på dessa klippor det första vi gjorde och möttes av varningsskyltar för stup (dessa stötte vi på några gånger) och noll säkerhetsanordningar. Drabbades av lätt svindel och trodde jag skulle bli änka där ute i skogen. Älskade maken stod lite väl nära klippkanten för att mina svettkörtlar skulle tycka det kändes bra.
"Det är ju 20 meter ner. Det går fort."
"Och sen är man död."
"Jo..."
Det är med andra ord inte jag som hållit i kameran här. Ser ni det lilla picknickbordet där nere? Jodå... Man hade dött ordentligt där...
Efter en ganska krävande vandring bestämde vi oss för att följa pilarna tillbaka till utgångspunkten och hoppa över Bergtjärn. Trodde vi. Plötsligt var vi vid den i varje fall. Vårt förslag är att man skriver ut till vad pilarna pekar och inte bara en pil med en längdanvisning på. En karta att ta med sig hade varit kul också, som ett förslag. (Jo jag såg något sådant på serveringen dit vi gick efter vandringen för att köpa glass. Lite sent då.) Vi ansåg alltså att vi hade gått vilse, fast vi följde leden, på grund av att vi inte visste åt vilket håll vi skulle gå. Vi valde att gå tillbaka samma väg som vi kommit.
Jättegrytor var det ja. Det vimlade av dem i det här området, här är två av dem. Jag älskar hur stenen ser ut här, alldeles mjukslipad och slät. Och så är det ju fascinerande vad en sten och en strömvirvel kan skapa. Tillsammans med lite tallrötter blir det ett konstverk.
Tillbaka där vi började, men från andra hållet. Högst uppe där har jag alltså stått. Usch så högt.
Och här är jag på två platser på samma gång.
Dagen idag ska ägnas åt Lilla E som fyller 9 år. Har lovat henne att göra chokladbollar. Bäst jag pallrar mig ut i köket alltså.
