"Jo, jag mår bra."

Jag svarar så där - att jag mår bra om någon frågar. Eftersom jag vet att när frågan ställs är det det svaret som förväntas. Inte det ärliga, utan något fint tillkammat som inte alltid har med sanningen att göra.
Jag försöker bli bättre på det där dock - vara ärlig mot mig själv. Allt oftare hör jag mig säga att jag "mår okej", och det är ganska nära sanningen. Dagar jag mår dåligt ser jag till att inte träffa någon som kan ställa "Hur är det med dig?"-frågan till mig. Och skulle jag ändå träffa någon en sådan dag är det oftast någon som ändå känner mig så pass väl att jag känner att jag kan vara ärlig i mitt svar. En dålig dag är det ingen risk att jag träffar en gammal klasskompis på stan för en dålig dag är det tur om jag ens kommer ut till brevlådan. En dålig dag svarar jag bara i telefon om det är någon jag känner som ringer.

Jag har precis avslutat en fyra-gångers-kurs som ska vara självstärkande och lära mig att jag - faktiskt - inte har ansvar för andras tankar och känslor. Bara mina egna. Det har dock varit svårt att applicera mina nya kunskaper på verkligheten eftersom jag under kursens gång mest har suttit i mitt soffhörn och läst och glott på tv.
En del i det arbetet kanske kan bli att jag ska sluta tro vad folk vill höra. Att jag när frågan om hur jag mår kommer, kan svara ärligt på den. Och sedan kanske inte bry mig så mycket om huruvida den som får höra "inte så himla bra faktiskt" som svar tar illa vid sig eller inte.
För egentligen - vill man inte ha ett sanningsenligt svar kanske man ska låta bli att ställa frågan?