Bildkälla AdLibris |
Och det är ganska skrämmande att inse att tanken bakom plundringen inte enbart var att samla artefakter till ett gigantiskt museum, utan även att utplåna hela den judiska kulturen samt att förstöra och förringa den konst som inte ansågs vara tysk nog. Eller som jag såg det - en sorts "det här förstår jag inte alltså kan ingen annan heller få förstå det". Ganska tråkigt då att den som bedömde konsten skulle vara en man som två gånger blivit nekad inträde på konstakademin i Wien, något Hitler för övrigt alltid klandrade staden för.
Det hände kanske en och annan gång att jag ilsket utbrast i ett "De där nazisterna var för fan dumma i huvudet!" Något som så klart inte var någon direkt nyhet, men insikterna om exakt hur illa det stod till stod som de berömda spöna i backen.
När älskade maken och jag ger betyg på den här boken hamnar hans på 4/5 och mitt på 3/5. Så är han mer intresserad av historia än vad jag är också. Jag vill däremot väldigt gärna läsa resten av böckerna. För det här är spännande, skrämmande, intressant och tankeväckande. Och alldeles sant.
Den stulna nazikonsten har blivit föremål för en av konstvärldens mest infekterade, och långdragna, konflikter. En konflikt som gett upphov till proteststormar, nationella identitetskriser och decennielånga rättstvister över hela världen. I centrum för denna konflikt står konstverk värda miljarder, diplomatiska kriser, mörkläggningsskandaler och ättlingar till nazismens offer som slåss för att återfå förlorade mästerverk. Adolf Hitlers museum gick under med Tredje riket, men arvet har fortsatt att hemsöka konstvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!
Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .